Johannas blogg

Åh. det är så galet skönt att vara hemma! I förrgår när prinsen hade sovit sin förmiddagslur gick vi ut på en lång premiär-tur med barnvagnen (efter att Daniel försäkrat sig om att skrutten inte hade det för kallt typ femtioelva gånger förstås!)

Jag fick putta vagnen den största delen av tiden, för att försöka få igång flåset. (Det ska visst vara nyttigt om man någon gång i framtiden skulle vilja bli av med en degig liten mage!) Daniel gick bredvid och beundrade vagnens snygga fälgar (ja, de är tydligen coola. själv visste jag knappt ens vad en fälg var innan Daniel påpekade det..)

Plötsligt säger Daniel: "Det stör mig ärligt talat lite att det har fastnat ett gammalt löv på ena däcket." Jag kikar ner, och ser att det inte alls är ett löv, utan en liten äcklig klick med hundbajs som etsat sig fast. Daniel får panik och beordrar mig att rulla vagnen på en liten gräsplätt. Herregud - det kan ju fastna på fälgen!

Bajset sitter som klister, jag tycker att vi ska promenera vidare. Det tycker inte Daniel. Plötsligt får han syn på en vattenpöl och lyckan blir total. Han tvingar mig att rulla hjulet i pölen. En liten evighet tar det, sen är skiten borta och Daniel kan pusta ut. Jag skrattar hysteriskt åt honom under de närmaste fem kvarteren.

När vi nästan är hemma igen vill Daniel (som nu kör vagnen) gena över en gräsmatta.
"Ska vi inte köra runt då?" undrar jag trött. "Tänk om det ligger en hundbajs och gömmer sig i gräset?"
Daniel: "Det är därför man ska se sig för vart man kör. Det är bara orutinerade vagnkörare som kör i bajshögar."

Så nu vet ni det. Jag är en orutinerad vagnkörare som inte upptäcker att jag rullar min ögonstens barnvagn i hundbajs.