Barnpassning, del 2.

I förrgår skrev jag min första dag på nya jobbet - barnpassning i samband med en föräldrakurs. Igår var det dags igen, men på ett nytt ställe, med nya barn. Såhär i efterhand kan det första tillfället sammanfattas som en mjukstart, jag är fortfarande helt utmattad efter gårdagen. Kvinnan som anställde oss från början, sa att det troligtvis inte skulle komma några barn under tre år, något som jag och den andra Johanna förstås utgått ifrån när vi planerat träffarna. På torsdagsträffarna har vi tillgång till en hel fritidsavdelning, med plats för pyssel och sånt vid några bord, och ett stort rörelserum där jag såg framför mig vilka roliga saker vi skulle kunna göra med barnen - rytmik, hinderbanor och lekar, ja i stort sett precis vad som helst! Det var förstås innan jag träffat barngruppen vi skulle jobba med.

De två första föräldraparen som kom hade med sig varsin pojke i tre-årsåldern, och varsin bebis på sex respektive nio månader. Min första tanke var självklart att föräldrarna skulle ta med sig de små knattarna på kursen, men icke! Det var visst mitt och Johannas uppdrag - i fritidslokaler som innehöll allt annat än skötbord, barnstolar och bebisleksaker.

Sedan kom ett gäng lite större tjejer, mellan fyra och sju år, som i stort sett skötte sig själva, och ytterligare en treåring samt en ettåring. En av bebisarna hade sin gå-stol med sig, som han nöjt rullade omkring på inne i rörelserummet. Den andra kröp själv omkring på golvet, och var så lycklig över att få suga på diverse leksaker (som med all säkerhet inte blivit tvättade på de senaste åren), och gnaga på svettiga gymnastikmadrasser. Bredvid småkillarna skuttade tjejerna runt med rock-ringar och bollar - fasligt nära bebisarnas ömtåliga huvuden. Behöver jag säga att jag var genomsvettig, och så nervös att hjärtat satt i halsgropen på mig?

Men, som om det inte var nog med dessa tretton helt okända, och i mina ögon alldeles för små barn, kommer Johanna hysteriskt skrattande in i rummet och säger att det tydligen ingår i vårt uppdrag att amma också. En mamma hade nämligen just lämnat sin tre-månaders bebis hos henne i köket, utan att vare sig tala om vad den hette eller om det var en pojke eller flicka. Sa jag att det var i två timmar föräldrarna skulle vara borta, och inte tio minuter? Ärligt talat, är det verkligen okej att lämna sin lilla guldklimp till två helt främmande människor, även om man sitter i ett klassrum på våningen ovanför? Jag är förundrad, och fortfarande i chock-tillstånd.

Vi fick snällt glömma allt vad organiserade aktviteter heter (min flano-räknesaga kändes något överskattad, och fick ligga kvar i väskan) och istället ägna oss åt att byta bajsblöjor och se till så att ingen mosade de små knattarna i sina livliga lekar. En liten, men något kaotisk, sångsamling med fruktstund fick vi åtminstonde till, och det får vi väl känna oss nöjda med - haha. En av papporna berättade att han smugit ner och kikat på oss genom ett fönster, och sa att: "Ni såg ut att ha det så mysigt i ringen på golvet, när ni satt och sjung!" Det var väl en himla tur att han kom just då, och inte när barnen kastade pusselbitar på golvet eller sprang runt i rummet och tjoade som yra hönor. Kaos är det enda som kan sammanfatta gårdagens barnpassning. Nej, skämt å sido så gick det över förväntan bra - men vi hade att göra, det kan jag lova! Jag hoppas inte det blir lika svettigt nästa gång!

Kram,
från en utmattad Johanna :)



Liten uppdatering:
Jag blev galet nervös på spårvagnen förut, över att någon av mammorna o papporna från kursen skulle råka hitta min blogg, och läsa detta inlägget. Jag kände att jag behövde uppdatera lite, så det inte misstolkas :) Föräldrarna var  supertrevliga, och det var förstås urmysigt att få gulla med deras småttingar i ett par timmar. Jag är bara förundrad över att de vågade anförtro dem till oss! Problemet är ju inte heller deras, eftersom de fått ett OK från kursledarna att så små barn var välkomna. Vi hade dock inte fått den infon - och blev därför såklart ganska förvånade :) Jag kan ju inte påstå att jag känner mig helt hemma på att hantera såna ömtåliga små troll, så vi hade behövt vara fler än två vuxna om det skulle kännas tryggt. Men, att knatten på tre månader var på tok för liten för att lämnas bort står jag fast vid, men det är ju min personliga åsikt.  

 

Kommentarer
Postat av: Annelie Andersson

Vad snygg bloggen blev!

Liknar ett av mina gamla favoritpapper.

2009-01-16 @ 19:30:46
Postat av: Joakim Börjesson

Det tog ett tag innan jag hittade tillbaka hit.

(Tidsbrist.Den finns med på favoriter.)



Det är väl Anderssonskans favvopapper?



Det äckliga lilla barnet var rätt så sött i sin äcklighet.

2009-01-20 @ 21:33:15

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0