"Kom ut nuuuu bebis!"
Inte trodde ni väl att jag skojade igår när jag sa att jag planerar att skynda på bebisens ankomst en smula? Idag har det tvättats i tvättstugan, gåtts en runda på stan (där jag lyssnade på en häftig gospel-konsert som en av mina underbara vänner var med i - grymt!), och sist men inte minst så har jag tagit mig en rejäl promenad.
Klädd i mina allra bästa promenadskor spatserade jag iväg, med målet att gå minst trettio minuter. (Okej, jag erkänner, jag äger inte ett par promenadskor. Däremot ett par vita converse som funkar alldeles fin-fint att gå promenader i, och som bara klämmer åt lite, lite för mycket kring mina något svullna gravid-fötter!)
Jag blev galet andfådd efter typ två sekunder, och min alldeles för tunga kroppshydda protesterade vilt. "Vad i hela friden gör du människa? Försöker du ta död på dig själv? Gå genast tillbaka hem igen, och kryp upp i din sköna soffa med benen i högläge!" Jag ignorerade tappert protesterna och fortsatte gå. Tillslut tyckte jag nästan att det var ganska så skönt att promenera. Om jag bortsåg från att det högg ordentligt i bäckenet och att min stackars rygg höll på att gå av på mitten förstås.
Efter en stund tyckte jag att jag hade flåsat tillräckligt. (Och jag överdriver inte när jag säger att jag låter som en lungsjuk 85-åring när jag rör på mig!) Jag tog upp klockan för att kolla om det var okej att bege sig hemåt - nu måste det väl ändå ha gått trettio minuter?! Mobilen visade 11.15. Efter lite snabb överslagsräkning kom jag fram till att det isåfall hade gått nio minuter sedan jag lämnade lägenheten. Nio futtiga minuter?! Det måste varit de långsammaste nio minuterna i mitt liv. Räckte detta tro? Skulle skrutten bestämma sig för att förgylla våra liv idag tack vare denna intensiva, korta, lilla långpromenad?
Jag tog mitt förnuft till fånga, och gick ett extra varv runt kvarteret - och när jag flåsande öppnade ytterdörren hade jag rört på fläsket i exakt tjugotvå och en halv minut. Det måste väl sätta fart på vilken förlossning som helst, eller hur?!
Klädd i mina allra bästa promenadskor spatserade jag iväg, med målet att gå minst trettio minuter. (Okej, jag erkänner, jag äger inte ett par promenadskor. Däremot ett par vita converse som funkar alldeles fin-fint att gå promenader i, och som bara klämmer åt lite, lite för mycket kring mina något svullna gravid-fötter!)
Jag blev galet andfådd efter typ två sekunder, och min alldeles för tunga kroppshydda protesterade vilt. "Vad i hela friden gör du människa? Försöker du ta död på dig själv? Gå genast tillbaka hem igen, och kryp upp i din sköna soffa med benen i högläge!" Jag ignorerade tappert protesterna och fortsatte gå. Tillslut tyckte jag nästan att det var ganska så skönt att promenera. Om jag bortsåg från att det högg ordentligt i bäckenet och att min stackars rygg höll på att gå av på mitten förstås.
Efter en stund tyckte jag att jag hade flåsat tillräckligt. (Och jag överdriver inte när jag säger att jag låter som en lungsjuk 85-åring när jag rör på mig!) Jag tog upp klockan för att kolla om det var okej att bege sig hemåt - nu måste det väl ändå ha gått trettio minuter?! Mobilen visade 11.15. Efter lite snabb överslagsräkning kom jag fram till att det isåfall hade gått nio minuter sedan jag lämnade lägenheten. Nio futtiga minuter?! Det måste varit de långsammaste nio minuterna i mitt liv. Räckte detta tro? Skulle skrutten bestämma sig för att förgylla våra liv idag tack vare denna intensiva, korta, lilla långpromenad?
Jag tog mitt förnuft till fånga, och gick ett extra varv runt kvarteret - och när jag flåsande öppnade ytterdörren hade jag rört på fläsket i exakt tjugotvå och en halv minut. Det måste väl sätta fart på vilken förlossning som helst, eller hur?!
Kommentarer
Postat av: A
Näpp, det kommer inte att räcka!
Jag har ett recept: Promenad i slottsskogen med två vilda barn. Ta den extra svängen ner till pingvinerna så går vattnet när du kommer hem!
Trackback
