Johannas blogg

Igår pussade jag min prins lite extra mycket. Eller båda mina prinsar rättare sagt. Jag läste ett reportage i Vi Föräldrar om en kille, vars flickvän dött bara några dagar efter att deras son fötts. Kanske blev jag alldeles extra tagen eftersom jag själv är i precis samma stadie i livet. Kanske var det för att jag bara ett par timmar tidigare suckat över att min lilla prins vill äta så rysligt ofta, och gnällt över att jag aldrig hinner vara ifred.

Jag fick en påminnelse om hur lyckligt lottad jag är, hur glad jag ska vara som får dela mitt liv med mina nära och kära, som får ha min lilla son i min famn - precis hur mycket jag vill. Älskade lilla barn, jag ammar dig gladeligen varje minut för resten av mitt liv, om vi så bara får vara tillsammans.

Tjejen i artikeln hann aldrig sucka över att hon inte hann göra annat än att amma. Hon dog i en hjärnblödning när hennes lilla bebis bara var fyra dagar gammal.

"Där stod jag med vårt spädbarn. Jag la honom på hennes bröst i ett desperat försök att få henne att vakna. (...) Lille Frank som kände hennes värme och lukt började leta efter hennes bröst."

Jag läste killens historia, och trodde aldrig att mina tårar skulle sluta rinna. Jag mindes de där allra första dagarna, då Benjamin instinktivt sökte sig efter mitt bröst så fort jag la honom i famnen. Denna bebisen gjorde precis samma sak. Men hans mamma var död. Livet är alltför ofta alldeles för orättvist.

Så ge alla era älsklingar en extra kram idag. Berätta för dem hur mycket du tycker om dem. Tiden tillsammans är alldeles för värdefull för att låta bli.