Johannas blogg

När jag var liten hade jag en bästis. En sån där rolig, härlig bästis som alla små-tjejer önskar sig. Hon började hos oss som dagbarn när jag var fyra, och hon var fem, och sedan dess blev vi oskiljaktiga. Efter drygt ett år flyttade jag med min familj tre mil därifrån, men vi fortsatte ändå att träffas. Vi har mängder av gemensamma minnen från barndomen, en massa bus och galna upptåg.

En märklig sak var att i stort sett varje gång vi träffades så hade vi fått något nytt - precis likadant. Kläder, skor eller leksaker. Vi och våra föräldrar fastnade tydligen för precis samma grejer i affären. Med vårt blonda hår och glasögon fick vi ofta höra att vi såg ut som tvillingar.



Som här tillexempel, jag till vänster och Cecilia till höger, i likadant nattlinne, och runda lila glasögon.

I tonåren gled vi dock ifrån varandra, som vänner så ofta gör i den åldern. Vi har dock alltid hållt kontakten mer eller mindre, och träffats då och då, även om det ibland gått år mellan gångerna. När jag satt hemma med min tjocka mage i vintras, hördes vi plötsligt av på internet för första gången på säkert ett år. Och tänk, som vuxna skulle vi få något likadant igen, den bästa gåvan livet har att ge - varsin bebis! Är inte livet bra märkligt?!

Nu är de här, våra fina killar. Benjamin född i november, och lilla Melvin en och en halv månad senare.





Än så länge är de små killarna totalt ovetandes om varandra, men om ett par månader är de kanske de allra sötaste små vännerna. Eller ovännerna, man vet aldrig ;)