Johannas blogg

Jag och Skrutten har vart i Gråbo i helgen. Det vankades konfirmationskalas för min lillebror, så vi fick lattja med hela tjocka släkten en hel eftermiddag. I love it!

Skrutten däremot, tycker inte att kalas är något vidare. Det är liksom på tok för många ansikten som vill hälsa på honom var han än vänder sig. Det är inte det att han inte tycker om att träffa människor, men han verkar föredra att träffa några stycken i taget (och inte 35-40 st som det råkar vara när vår släkt ställer till med fest!)

Hur som helst, så verkade han tycka att det var ganska okej att kalasa denna gång, och kunde till och med tänka sig att gosa lite i min mosters famn en stund. Han betedde sig ungefär som han brukar; vägrade sitta ner längre än två sekunder (stå upp är tydligen hans melodi, det har vi hunnit lära oss!), gnagde frenetiskt på sina leksaker likt en ilsken hundvalp, och när han utforskat dem färdigt (efter max trettio korta sekunder) gnällde han högt och tydligt för att tala om att det var dags att räcka honom en ny.

"Han verkar lite rastlös, tycker jag..." påpekade min moster, medan svetten rann i pannan på henne efter hennes ivriga försök att roa vår bestämda gosse.

Tack!, vill jag bara utropa. Att någon annan människa faktiskt märker att min lilla Skrutt inte alltid är den lättaste bebis att handskas med. Ibland har jag nämligen undrat om det är mig det är något fel på? Om det är jag som är en alldeles ovanligt lat mamma, eftersom jag inte lyckas tillfredställa min lilla bebis varje minut, dagarna i ända? Passar jag helt enkelt inte som förälder, eftersom jag ibland tänker tanken att det vore skönt om min bebis kunde tänka sig att göra samma aktivitet i åtminstone två minuter, istället för en?

Missförstå mig inte nu. Jag vet att bebisar kräver ruskigt mycket uppmärksamhet. Jag vet att det är min uppgift att roa min lilla goding. Men jag vet också att bebisar är olika. Vissa är som små rastlösa hundvalpar, och andra trivs med livet så länge de får ligga på en filt och titta på en och samma leksak dagarna i ända. Min bebis tillhör definitivt inte den sistnämnda kategorin.

Däremot trivs han väldigt bra om han får gnaga på sådant som inte är ämnat för bebisar att gnaga på. Tillexempel räkningarna på kylskåpet, eller blommorna i fönstret. Då kan han slå ihjäl säkert fem-tio minuter. Och svälja en och annan pappersbit/giftig blomma på köpet!



Som synes delar hans mamma inte hans fascination för att stirra rakt in i kylskåpsdörren, men ibland får man helt enkelt stå ut ;)


/En mams, som älskar sin lilla rastlösa bebis oändligt mycket, precis som han är!