Johannas blogg

Två och en halv vecka har gått, och jag känner mig fortfarande totalt vimsig när det gäller mycket saker på jobbet. Våra rutiner sitter definitivt inte i ryggmärgen ännu, varenda dag glömmer jag bort om det är jag eller någon av mina kollegor som ska ta hand om frukostdisken, klä på barnen, hålla i samlingen, eller byta blöjor (ja, på en förskola måste man liksom schemalägga även sådant, det funkar inte att köra med poängsystem ala Skäringer och Herngren i Solsidan).

Jag har fortfarande ingen inloggning till datorn, har inte lärt mig hur man på bästa sätt ställer sig in hos chefen, vem man skall ringa om vattnet i kranen plötsligt är alldeles brunt (tro det eller ej, men det hände faktiskt idag, urk!) eller om bredbandet till den bärbara datorn plötsligt slutat fungera. Jag känner mig helt enkelt precis som den nybörjare jag faktiskt är.

Däremot brukar jag för det mesta lyckas hålla mig ganska lugn och harmonisk inför barnen. Jag är nästan bombsäker på att jag för dem lyckas dölja min osäkerhet över min nya yrkesroll och den inneboende stress jag just nu har. För det mesta alltså. Idag blev det total pannkaka av alltihop! Det var dags för mellanmål (vattnet var brunt som sagt, vilket gjorde mig något stressad och sen med framdukning av maten), barnen var vilda och galna, och jag var otroligt trött efter en lång dag.

Innan jag sätter mig går jag runt matbordet med ett gäng haklappar i högsta högg för att sätta runt halsen på våra småttingar, samtidigt som jag instruerar vikarien vid andra bordet om att ett av barnen är allergisk mot både det ena och andra. Trött och stressad som sagt, sätter jag mig slutligen vid bordet och tar ett djupt andetag, redo att påbörja måltiden när jag hör en fnissande liten röst vid ena änden av mitt bord: "Men Johanna då!" säger Frida fem år, och skrattar. Jag vänder blicken åt hennes håll. Ettåringen bredvid henne har ingen haklapp på sig, men det har däremot Frida. Ínte riktigt vad hon önskade sig kanske, haha! Det är tur man inte gör allvarligare tokigheter (peppar, peppar!).

Nu blir det sängen, så att jag hinner bli en utvilad fröken tills imorgon!

Kram