"Det är miiiiiiiin!"
Det är inte lätt att vara strax under två år, och samsas om leksaker, fröknar och utrymme med 14 andra knoddar om dagarna. Benjamin har totalt fastnat i tjatet "det är min, min, min, miiiiiiiin!". Allt är hans numera, och det är alltid hans tur, som han säger.
Om mammsen sitter vid datorn är han där med sina små busiga fingrar och gastar att det är "min tur tycka knappar" (med sina skorrande "r" som han just lagt till med). Vill han diska (läs plaska ner hela köket med vatten, hihi) och inte får blir han helt förtvivlad och hojtar bestämt att "de e min tur diska nu!!!!!"
Dessutom vill han inte gärna dela med sig av uppmärksamheten till sin mamma och pappa. Med honom ska vi prata, helst hela tiden. När jag och Daniel konverserar kan han komma inspringande från sitt rum, sätta upp handen i en bestämd gest och säga "Nej, nej, nej prata jättemycket!" Vi får inte prata jättemycket alltså, så länge det inte är med honom ;)
Så nu är det tålamod på hög nivå som gäller, när man ska handskas med en envis liten ilsken prins! Älskade lilla vän, du kan inte få precis som du vill hela tiden!
Bestämd som attan, men charmig som få! Mamma och pappa älskar dig, underbara unge!
