Den där luriga farbror Melker.

 
Vad jag älskar att följa mina barns utveckling. Att se dem växa, erövra nya svårigheter, hitta nya intressen och få ta del av deras tankar. Att få stå vid deras sida medan de utforskar livet.
 
Benjamin har, till min stora glädje, börjat låtsas- och rollleka otroligt mycket. Ja, han fantiserar, låtsas, berättar och hittar på, så att både mamman och förskolläraren i mig blir alldeles lycklig och stolt. Att leka är en konst ska ni veta och det är så roligt att se att han nu börjat bemästra denna förmåga.
 
Han kör inte bara runt i rummet med sina leksaksbilar längre. Inte heller nöjer han sig med att koka soppa på sin spis som han glatt serverar sin mamma. Nej, nu bygger i sin fantasi upp små världar åt sina bilar, ger dem namn och personligheter och hittar på så det står härliga till. Soppa kokas fortfarande på hans spis, men nu är det inte säkert att det är Benjamin som kokar. Nej, plötsligt är det Emil i Lönneberga som står bakom spisen, eller någon annan person som han får lust att vara för en stund.
 
 
Ibland vill han vara alldeles ifred med sin lek. Stänger dörren om sig och tittar strängt på mamman om hon försöker lägga sig i. "Jag pratar inte med dig!" säger han, vänligt men bestämt. Men lika ofta som leken kräver ostördhet så vill han ha sällskap.. Då hittar han på roller åt mamman, pappan och lillebrorn. Alla som vill får vara med och leka, länge, länge. Och jag leker med glädje ska ni veta.
 
Allra helst leker vi "Johan och Niklas". Ni vet Pelles storebröder, från filmerna Saltkråkan. Benjamin vill alltid vara Johan och jag får vara Niklas. Och vad de hittar på kan man aldrig så noga veta, det får leken och fantasin utvisa.
 
 
Igår lekte Johan och Niklas doktor. Det leker vi ofta, Johan och jag. Johan vill gärna vara doktor och mamman (förlåt, jag menar Niklas) är inte sen att haka på. Som patient kan man nämligen få chansen att vila sitt trötta mamma-huvud mot kudden ett slag. Igår var Niklas ordentligt sjuk, påstod Johan. Han tog tempen, tittade i halsen och gav Niklas spruta efter spruta. Niklas grät så att tårarna sprutade och Johan tröstade med kramar och klappar medan han ömsint upprepade: "Det är ingen fara, Niklas". Niklas var så sjuk att han behövde kuckelimuck-medicin (ala Karlsson på taket) bestämde vi.
 
Johan styrde stegen mot köket (där Daniel befann sig) och frågade: "Farbror Melker, har du någon Kuckelimuck-medicin? Niklas är väldigt sjuk!" Plötsligt var alltså pappan involverad i leken han med, som självaste farbror Melker. Och visst kunde han ordna med medicin till Niklas, det gjorde han så gärna.
 
En kort stund senare kom den vänliga doktorn Johan tillbaka med ett glas saft (himla bra påhitt, att ta smarrig saft som medicin) och meddelade att nu måste Niklas verkligen ta sin medicin. Niklas protesterade högljutt, men Johan insisterade och fick plötsligt medhåll av farbror Melker. Så det var bara för Niklas att bita ihop och svepa den goda svalkande saften (förlåt, jag menar förstås medicinen) i ett enda svep.
 
Och det vore ju ett trevligt avslut på leken, om det nu inte vore så att saften i själva verket var ett glas med utspätt rödbetsspad. Hämnden är ljuv, Farbror Melker, hämnden är ljuv.
 
/En lekande mamma.

Kommentarer
Postat av: Sandra

Åh, vad mysigt med lekar :) å kuckeliku saften fick mig att skratta högt :)

Kram

2012-10-16 @ 10:23:30
Postat av: Johanna

Underbara är ni!!!kramar leo och johanna

2012-10-16 @ 14:33:10
Postat av: Frans

Aaaa hahaha Hejja farbror Melker!!

2012-10-16 @ 19:32:35

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0