Johannas blogg

För exakt sju månader sedan låg jag i en säng på Mölndals förlossning, och undrade om inte vårt lilla pyre snart tänkte titta ut. (Den osminkade sanningen är att jag tänkte att nu får det väl för i helvete räcka, kom ut NU unge, jag orkar faktiskt inte mer!!!) En halvtimme senare kom han, vår lilla prins. Tänk, för sju månader sedan blev jag mamma, till en fantastisk liten pojke. Livets häftigaste grej, utan tvekan!

Idag undrar jag hur tiden kunde gå så rasande fort. Hur sju månader kunde springa iväg bara sådär. Hur tiden lyckats förvandla ett litet skrynkligt nyfött knytte till en tjock, gosig, glad (och bestämd!!!) kille som är så nyfiken på livet som bara en bebis kan bli. Tiden går alldeles på tok för fort, men jag njuter av varenda sekund!



Älskade lilla Benjamin, här firar du din första julafton, bara tre veckor gammal. Du ägnade största delen av dagen till att sova och äta, precis som en liten pyttig bebis gör.. Däremellan plirade du på oss med dina stora vackra ögon, och så skrek du en del eftersom din mage krånglade så (och inte blev det bättre av att mamma åt julbord direkt!!!).

Idag har du fyllt 7 månader, och är helt ljuvlig. Du älskar mat, människor, och allt som är nytt och spännande. Första tanden är på väg upp, och dagen före din 7-månadersdag lärde du dig (äntligen!) hur man bär sig åt när man vänder sig från rygg till mage. Du verkar ha insett att man borde kunna få tag på saker som ligger utom räckhåll, genom att åla sig fram, men än har du inte riktigt kläm på hur det ska gå till. Du är bestämd som tusan, och charmig som få!

Underbara unge, jag är så lycklig över att just du kom till oss, den där natten för sju månader sedan, och så glad över att få dela mina dagar med dig!

/Mamman.

Hej farmor/farfar, mormor/morfar och övriga intresserade!

Ni kanske vill veta hur det går för mig med min ät-träning?! Jag skulle vilja påstå att det går alldeles utmärkt! När det vankas smörgås-bitar vill jag gärna försöka själv. Men när det står kladdig puré eller gröt är mamma väldigt bestämd med att hon ska hålla i skeden. Jag hjälper dock till så gott jag kan, men mamma påstår att det mesta hamnar utanför.




Vad tycks?! Nästan redo för att äta alldeles själv, eller vad tror ni?

/Benjamin.

PS. Tildes mailadress finns säkerligen på TV4´s hemsida. Hälsa henne från mig! DS.

På nationaldagen kom han äntligen, prinsen som bodde i min fina väns mage. Ett par dagar senare än beräknad, men det klart man vill fylla år på en "flagg-dag" om man har chansen ;)



Tre veckor gammal, och en riktig liten goding! Idag fick jag och Skrutten träffa honom för tredje gången, när det vankades måndagsfika hemma hos vår gemensamma vän Hanna. Mycket mysigt!

Efter ett par timmars babbel dök även "min" Hanna upp för att kika på lille Noa innan vi begav oss hem till mig. "Grattis Carro, vilken fin liten tjej!" sa hon. Vi andra fnittrade ordentligt, och jag påminde Hanna om att det faktiskt var en liten kille, ingen tjej. "Nämen, herregud!" utbrast Hanna, och verkade väldans generad över sitt misstag. Det kan ju hända vem som helst tänkte jag, och fnittrade vidare åt Hannas tankspriddhet.

Nu var det ju inte bara det att Hanna råkade säga fel. Hon hade handlat lite fel också. I hallen låg nämligen ett paket till den lilla "tjejen" med ett par väldigt rosa shorts i.

Jag kanske ska sluta känna mig virrig, som glömmer att handla diskmedel titt som tätt? :)

Som nämnts tidigare ägnades lördagen åt att bevaka det kungliga bröllopet. Fyra tjejer och en liten Skrutt satt bänkade framför tvn, och frossade i romantik och vackra klänningar. Champagne, ostbricka och jordgubbar intogs och Hanna utbringade en skål för det vackra brudparet. Sofia, som är den enda i sällskapet som faktiskt äger en alldeles egen brudklänning, bar förstås den - efter lite milda påtryckningar från oss andra. Herregud, det är inte alla som får chansen att använda sin brudklänning två gånger i livet!

Skrutten fick klara sig utan både champagne och ost. Däremot fick han mumsa på en liten jordgubbe. Och inte nog med det - han fick även låna Soffans lilla silvriga krona!



"En vacker dag ska jag också bli prins!" förklarade han bestämt. "Om deras förstfödda blir en flicka, ja då ska jag bannemej gifta mig med henne!"

Jag för min del hoppas att han låter bli. Jag skulle känna mig minst sagt obekväm med att figurera i skvallerpressen. "Nämen, kolla prins Benjamins mamma!" skulle folk flämta. "Hon borde verkligen göra något åt de där utväxta slingorna! Och varför handlar hon på Lindex? Har hon ingen stil och klass överhuvudtaget?"

Fy sjutton, vad jag skulle känna mig utstirrad!

Idag står bröllopsbevakning på schemat. Jag laddar redan för den kungliga vigseln. Klädd i klänning små-gluttar jag på fyran, i väntan på min kära vän Hanna som är på väg hit. Vi ska inhandla lite gottigheter, och sen bär det iväg hem till nyblivna fru Andreasson för att titta på när Victora får sin Daniel.

Skrutten bestämde sig dagen till ära för att förlänga sitt traditionella 40-minuters-sovpaus till hela två timmar, och sussar fortfarande gott. Kanske tyckte han att mamman var så vansinnigt disträ (och bara ägnade sig åt bröllops-babbel på tv:n), eller också så passar han på att sova ordentligt nu, så han är pigg och utvilad till det är dags för självaste bröllopet. Eller också är han totalt ovetandes om att vår kronprinsessa skall gifta sig idag, och helt enkelt bara är ovanligt trött. Motivet till hans goda sömn är som sagt oklart.

Kram!

Igår eftermiddag fick jag för mig att göra ett storkok med hemgjord barnmat till Skrutten. Kött, potatis och morot - precis samma innehåll som i burkfavoriten. Oj, så huslig jag kände mig när jag stod där och puréade! Det var nästan så jag fick för mig att jag skulle börja fixa precis all mat alldeles själv och skippa fabriks-lagade burkar. Jättebra idé. Verkligen.

Idag var det dags att provsmaka puréen. Skrutten tyckte att det smakade skit, och tvärvägrade äta en endaste tugga. Och nej, det var inte det att han inte var hungrig. Burkmat smaskade han nämligen gladeligen i sig strax därefter.

Nu sitter jag här och funderar över vad jag skall göra med all mat. Kan jag servera den som förrätt vid nästa tjejmiddag kanske? Eller sälja den dyrt till något stackars föräldrapar vars bebis fötts utan smaklökar? Eller skall jag helt enkelt bara låta den ligga kvar i frysen och samla på sig ett lager med frost, ända tills nästa gång jag får för mig att rensa där (om sisådär två, tre år!)?

Tips, någon?!

Ja, vem är det egentligen som ska uppfostra ett litet pyre?! Är det mamman och pappan, eller alla tusentals andra människor runt omkring?

Jag kikade på nyhetsmorgon imorse. Tilde fick en tittarfråga mailad till sig utav en dam. Damen ifråga var en farmor, till en underbar liten gosse, och det var ju så väldans mysigt tyckte hon. Dock så hade hon ett stort problem som hon behövde få lite råd om. Gossens föräldrar envisades nämligen om att han, som var i ett-årsåldern, skulle äta alldeles själv. Herregud, ungen blev ju så väldigt kladdig, och dessutom ville farmorn väldigt gärna mata honom. Varför kunde inte sonen och hans respektive vänta med att låta honom äta själv, tills dess att han var i tre-årsåldern, och klarade av att göra det utan att kladda så mycket?

Jag blir alldeles fnissig där jag sitter i soffan. För det första; hur sjutton kan detta störa farmodern så mycket att hon lägger ner möda på att knata ihop ett mail till självaste Tilde de Paula? Har hon missat den lilla poängen att hennes son vuxit upp, och själv blivit en pappa, som är fullt kapabel till att avgöra hur hans lilla prins skall uppfostras? Och för det andra; hur tänker hon egentligen? De borde vänta tills han lärt sig att äta utan att kladda, tycker hon. Hur skulle det gå till? Hur sjutton lär man sig att äta utan att kladda, om man aldrig ens får försöka? Tror damen att barn vaknar upp en vacker dag, sisådär i tre-årsålden, väcker sin mamma och pappa och säger: "Hörrni, idag tänkte jag äta mina flingor själv. Nu vet jag nämligen hur man prickar skeden rätt i mun, utan det minsta sölande!"

Herregud, då måste man ju tillämpa denna regel på varenda grej barnet skall lära sig. Om barnet vill försöka knyta sina skor själv, ja då gäller det att man är där snabbt som en hök, och talar om för barnet att han minsann inte får lov att försöka ännu. Först när du kan knyta prydliga rosetter är det dags, kära barn! Och när barnet fyllt sexton, och känner sig sugen på att börja övningsköra, ja - då är det mamman och pappan som strängt talar om att det minsann inte blir någonting med det! Älskade barn, först när du kan köra bil får du lov att sätta dig bakom ratten. Inte en sekund före det!

Jag tror att det finns lika många sätt att uppfostra ett barn som det finns föräldrar. Och så länge föräldrarna inte gör något som skadar barnet, ja, då kan de väl få göra precis som de vill? Var och en vet väl för sjutton vad som passar bäst för deras barn, och deras alldeles egna lilla familj!

Jag är så otoligt glad att Skrutten har så fantastiska far- och morföräldrar, och en mängd vänner och kära släktingar som gärna vill vara delaktiga i hans liv. Jag är glad och tacksam för att det finns männsikor runt omkring mig som jag kan be om goda tips och råd, när det gäller vår lilla guldklimp, för tips och råd kan man aldrig få för mycket av. Men de val jag och Daniel slutligen gör, när det gäller Skruttens och eventuella kommande syskons uppfostran, de önskar jag att de respekteras av nära och kära, även om de verkar knasiga i deras ögon.

Till Skruttens älskade farmor, farfar, mormor och morfar (som jag vet är flitiga läsare av bloggen) kan jag meddela att han kommer få lov att äta själv så snart han vill. Och ja, det kommer bli kladdigt! Men det är bara att gilla läget. Och gör ni inte det, så kan ni ju alltid maila till Tilde ;)



"Kladdig?! Ja, jag vet! Jag övnings-äter!" hälsar Benjamin, som är superlycklig över att ha smaskat i sig ett helt smörgåsrån med leverpastej dagen till ära. En del på egen hand, och en del med lite hjälp från mamma. Och jo, vi brukar använda haklapp - för det mesta ;)

Ibland går veckorna så galet fort - plötsligt är det bara fredag, innan man hinner märka det :)

Idag har Skrutten varit barnvakt för första gången i sitt lilla liv. Eller ja, det var väl mest jag som vaktade barn, Skrutten hängde liksom bara med. Vi hade en heldag hemma hos två goingar, som jag brukade ha hand om en hel del innan min egna lilla juvel kom till världen. Lilla E, var bara sju månader när vi började umgås hon och jag, så jag har liksom alltid varit "hennes Johanna". Nu har hon hunnit fylla tre, och har lite svårt att koppla att jag faktiskt är en mamma också.

"Det är ju jag som är mamma till Benjamin" försökte jag förklara idag.
"Näää", sa hon, ganska tveksam. "Du är ju Johanna!"

Jag tror att hon helst hade velat behålla mig för sig själv ;) Hur som helst, så gick det alldeles strålande att agera tre barns-mamma (även om jag tror att jag väntar ett par år med att förverkliga det på riktigt!). Lilla E tyckte att det var hur spännande som helst att mata Skrutten med gröt, och hjälpa till att byta blöjor.

Benjamin var dock inte på något solskenshumör dagen till ära. När det var dags för en middagslur gnällde han ordentligt! Jag vyssjade och sjung, och frågade slutligen lilla E om hon tyckte att vi skulle slänga ut honom i trädgården?! Blicken hon gav mig var verkligen oslagbar, FÅR man göra så med en liten skrikig bebis?! Men nej, då blir han nog ännu mer ledsen, resonerade hon klokt.

Fem gnälliga minuter senare hade hon dock uppenbarligen tröttnat, och sa till mig på skarpen att "Näe, nu slänger vi faktiskt ut han i trädgården!"

Det kan hända att hon menade större allvar med hotet än vad jag gjorde ;)



Ljuvliga lilla bebis, för mamma får du gnälla hur mycket du vill!

I helgen var det alltså äntligen dags för bröllop! Min älskade barndomsvän Sofia gifte sig med sin underbara Mikael. Jag, som inte trodde att jag skulle gråta, fällde förstås en tår redan när de tågade in i kyrkan. Så vackra de var!



Det fullkomligt lyser kärlek om de lyckliga två, visst gör det?!



"Äntligen är du min!" ;)

Det var förstås inte bara brudparet som var glada dagen till ära. Jag och Daniel hade vår första heldag tillsammans på sex månader, det var helt fantastiskt härligt!



Daniel var snygg i sin sällan använda kostym. Han bestämde sig dock för att göra en Kronér, och matcha den med sina svarta converse, eftersom hans finskor tydligen är så långa att de ser ut som (jag citerar) "något som man skulle kunna skotta snö med!"

Jag har lovat en och annan att visa hur jag såg ut i min fina lånade klänning (thanx Evvis!) men jag har visst inte en enda bra helfigursbild på mig själv. Men bilder på mig och Daniel tog det massor (med order från mig själv, precis som det brukar vara, hihi).



Vackert väder, fin bröllopsceremoni, underbar middag i en fantastiskt fin lokal, och slutligen fest med dans förstås! Dagen kunde inte blivit bättre helt enkelt!

Och Skrutten då?! Jo, han hade det hur bra som helst med mormor, morfar och morbror. Bildbevis kommer på det också så småningom ;)

Ikväll var det min alldeles egna kväll. När Daniel kom hem från jobbet smet jag iväg på bio, och såg Sex and the city 2 i sällskap av min goa vän Hanna, och hennes goa vän Hanna ;) Mycket efterlängtat!

"Va? Är den två och en halv timme lång? Men den handlar ju inte om någonting?" sa den ena Hanna´s pojkvän innan filmen.

Ack, så fel han hade! Sex and the city handlar om precis allt. Och den var alldeles ljuvlig förstås! Två och en halv timme, med ett konstant leende på läpparna, och så en och annan tår i ögonvrån! I love it!

Det är så otroligt härligt att komma iväg för sig själv ibland. (En nyfunnen frihet, nu när jag nästintill slutat amma!) Och det bästa av allt är att det är minst lika härligt att komma hem igen ;) Nu ska jag krypa ner i sängen bredvid min lilla goding!

Natti!

Och ja, självklart kommer det en uppdatering från helgen! Imon ska jag försöka hinna lägga ut lite bilder! :)

Min älskade sambo bidrar med väldigt mycket hemma hos oss - dock inte till att göra vår matsedel mer exotisk. Han är inte mycket för att testa nya saker direkt, och skulle gladeligen äta husmanskost varje dag om han fick (bara han själv slipper laga, det tar ju såååå lång tid att koka potatis). Internationell och okänd mat slipper han gärna, så länge det inte innafattar de där runda sakerna som beställs i kartong från italienaren runt hörnet.

Idag fixade jag till en liten god sallad till mig själv. Daniel studerade den noga, och frågade:
"Vad är det där du har i? Är det kikärtor???"
"Kikärtor ja! Har du ätit det nån gång?" svarade jag, ganska förbluffad över att han faktiskt kände till namnet på de små runda sakerna.
"Ja, det är väl klart att jag har. Det är väl det man använder när man ska göra pungus?"
"Pungus????" undrar jag frågande, mellan fnissattackerna. "Menar du hummus?"
"Nej, inte hummus. Det där som är som kebab, vad heter det då...? Faliraki?"

:)

Och ja, han har faktiskt ätit faliraki en gång (läs falafel). Det var ett natt på avenyn för ett par år sedan, när jag lurade både honom och hans bror att välja det till nattamat istället för kebab. Kan hända att jag inte var den populäraste tjejen i stan just efter det! Hihi.