Skön helg!
Mammas lilla prins i somras! Tänk vad mycket tid vi hade tillsammans då, underbart!
Tagen på bar gärning!
Om jag ser väldigt, väldigt oskyldig ut - får jag leka med datormusen då? Bara lite?
:)
Sjukstuga!
Helgen har därför tillbringats hemma, vi fick ställa in en efterlängtad träff med hela Daniels familj och istället vara hemma och pyssla om sötnosen. Han har gått på sparlåga, minst sagt. Knappt ätit något alls, och inte vart sitt vanliga busiga jag. Mycket gos i soffan alltså!
Här sitter han i soffan och tittar på favoriterna, Teletubbies. Eller "Lala-Poo" som han själv säger :) Jag sitter bredvid, och bara njuter av allt gos.
Mys med napp och snutte ("bapp" är samlingsnamnet för dem båda...) är det bästa!
Och så två sekunder senare får han syn på något spännande. Med bus i blick kastar han sig snabbt som ögat ner från soffan och smiter fram till objektivskyddet till kameran (som är aja-baja!). Världens flin har han där bakom nappen, mammas lilla busiga kille. Dödssjuk är han inte iallafall :)
Kram!
Prins Vincent!
Idag har jag varit och gosat med denna lilla guldklimpen, finaste, finaste Vincent. En alldeles ny liten prins som gjort entré i världen!
Spretiga bebisfingrar och små fågel-ben, så liten och pluttig han är, ljuvliga unge!
Vincent och moster-mys!
Mina killar fick stanna hemma med sina baciller. Benjamin har inte fått träffa sin lilla kusin ännu, han hade börjat hosta lite smått precis när Vincent föddes så han fick inte följa med på första besöket. Och tur var väl det, för det visade sig vara början till en ordentligt elak förkylning. I helgen har vi bara hängt inomhus, och Skrutten hostar som bara den, har feber och vill inte äta något alls.. Nu har visst Daniel åkt på samma han också! Tråkigt!
Kram!
På min önskelista...
Varma sommarkvällar!
Jämställt föräldraskap?
Det var lördag förmiddag i den lilla familjen. Vi började förbereda oss på att åka iväg till kompisar över dagen/kvällen. Jag styr mina steg mot köket för att packa Benjamins väska som jag i ärlighetens namn har packat 80% av alla gånger vi har varit iväg någonstans. Resterande 20% av gångerna är det jag som bett Daniel packa den, det är jag som så att säga varit ledare över projektet "göra familjen redo för att åka iväg".
Vad skådar mitt öga? En färdigpackad väska med blöjor, våtservetter, extrakläder, haklapp, mat, välling och nappar. På bordet står Skruttens skor redo att tas med, samt termobyxor om vi ska ut och leka. Hade jag plötsligt drabbats av akut minnesförlust? Var denna lilla angenämna packning mitt eget verk? Var det jag som snabbt som ögat plockat ihop dessa grejer, utan att ens märka det själv?
Knappast troligt. Det var förstås den andra föräldern i vår familj. Denna underbara pappa, som sedan dag ett varit världens bästa, mest omtänksamma, vänliga, busiga och beskyddande pappan. Som bytt blöjor, tröstat, lekt med och matat vår lilla guldklimp. Men som (av oklar anledning, precis som en ganska stor del av alla pappor i världen - ja, jag tillåter mig själv att generalisera i detta fall!) har överlåtit överblicken, planerandet och projektledarskapet åt sin andra hälft. Plötsligt tar han lika stort ansvar för att se till att ungen får sina D-droppar, har lagom stora kläder i byrålådan och tillräckligt med blöjor hemma. Plötsligt är han lika mycket (eller troligtvis ännu mer) projektledare som jag. Plötsligt har vi fått ett jämställt föräldraskap.
Lösningen heter tydligen delad föräldraledighet.
Pappa-bebis-gos! En mycket bra grej!
...
Solen skiner utanför vårt fönster. Jag har haft sovmorgon, och sen gosat ordentligt med lillprinsen. När grabbarna vaknar från sin middags-nap skall vi åka ner till goa vänner i Fjärås! Härliga lördag!
/Johanna
Det bästa man har...
Ja, vad ska man säga? Har man en busig liten Skrutt med sig till affären (som vill pilla på precis allting!) och har skippat både barnvagn och kundvagn - ja, då gäller det helt enkelt att vara lite kreativ! :)
En liten prins!
Jag har varit på snabb-visit på Östra idag och gosat lite med honom, han är helt underbar. Så söt!
Söta, söta små bebisfötter! Ni ska självklart få se hur fin han är, snart! Men först måste hans mamma och pappa få njuta av honom ifred lite. Gosa, fota, gosa mera och sen blogga på mammans egna blogg. Sen kommer bilder här, om jag får lov förstås! :)
/En stolt moster.
hungriga barn och stressad fröken..
Två och en halv vecka har gått, och jag känner mig fortfarande totalt vimsig när det gäller mycket saker på jobbet. Våra rutiner sitter definitivt inte i ryggmärgen ännu, varenda dag glömmer jag bort om det är jag eller någon av mina kollegor som ska ta hand om frukostdisken, klä på barnen, hålla i samlingen, eller byta blöjor (ja, på en förskola måste man liksom schemalägga även sådant, det funkar inte att köra med poängsystem ala Skäringer och Herngren i Solsidan).
Jag har fortfarande ingen inloggning till datorn, har inte lärt mig hur man på bästa sätt ställer sig in hos chefen, vem man skall ringa om vattnet i kranen plötsligt är alldeles brunt (tro det eller ej, men det hände faktiskt idag, urk!) eller om bredbandet till den bärbara datorn plötsligt slutat fungera. Jag känner mig helt enkelt precis som den nybörjare jag faktiskt är.
Däremot brukar jag för det mesta lyckas hålla mig ganska lugn och harmonisk inför barnen. Jag är nästan bombsäker på att jag för dem lyckas dölja min osäkerhet över min nya yrkesroll och den inneboende stress jag just nu har. För det mesta alltså. Idag blev det total pannkaka av alltihop! Det var dags för mellanmål (vattnet var brunt som sagt, vilket gjorde mig något stressad och sen med framdukning av maten), barnen var vilda och galna, och jag var otroligt trött efter en lång dag.
Innan jag sätter mig går jag runt matbordet med ett gäng haklappar i högsta högg för att sätta runt halsen på våra småttingar, samtidigt som jag instruerar vikarien vid andra bordet om att ett av barnen är allergisk mot både det ena och andra. Trött och stressad som sagt, sätter jag mig slutligen vid bordet och tar ett djupt andetag, redo att påbörja måltiden när jag hör en fnissande liten röst vid ena änden av mitt bord: "Men Johanna då!" säger Frida fem år, och skrattar. Jag vänder blicken åt hennes håll. Ettåringen bredvid henne har ingen haklapp på sig, men det har däremot Frida. Ínte riktigt vad hon önskade sig kanske, haha! Det är tur man inte gör allvarligare tokigheter (peppar, peppar!).
Nu blir det sängen, så att jag hinner bli en utvilad fröken tills imorgon!
Kram
trött!
Tisdagar är vår planeringskväll på jobbet, vilket för mig idag innebar att jag jobbade från halv åtta imorse till... ja, halv åtta ikväll. Jag är galet trött med andra ord! :)
Nu, natti!
Kram!
