Onsdagsbio!
Min kväll ikväll! Bio med tre av mina bästa vänner. Halvbra film (Bachelorette) men i bästa sällskapet!
En treårings förälskelse.
Benjamin har en ny förälskelse. Kompisen Wilma på förskolan. Från att knappt ha nämnt henne alls så pratar han ofta, ofta, ofta om just henne. De brukar kramas, berättar han stolt.
Idag när jag hämtade rapporterade en av fröknarna om samma sak. Benjamin och Wilma är allt lite betuttade i varandra. De hade suttit bredvid varandra i soffan idag, kramats flera gånger, fnissat och sett lite generade ut. Och så hade Benjamin sagt: "Wilma, jag har saknat dig i flera dagar.. Jätte, jätte, jättemycket! I hela mitt liv!"
Min lilla charmör! :)
Bland höstlöven...
Det blev visst bilder bland höstlöven på min stora kille med. Här har han och min kompis Sandra gjort en stor hög av massa löv som han fick hoppa i.
Underbar känsla! Jag älskar fortfarande att dra fötterna genom högar av prassliga löv :)
Där fick jag dig!
Benjamin avskyr när jag fotograferar honom just nu. En fas som jag gissar infaller någon gång hos varenda unge. Så det är smygfotografering som gäller!
Men, ibland lyckas man ändå. Som här, då han fnissar som en tok åt något jag säger. För att sekunden senare ilsket utbrista: "Men, mamma! Lägg av nu och ta kort på mig har jag ju sagt!"
:)
Vackra höst!
När Benjamin var bebis tog jag så vackra bilder på honom bland höstloven. Ja, det finns väl egentligen ett foto från varenda litet tillfälle då han var bebis. Och av alla runtomkring fick jag höra att "jaa, så där blir det alltid med första barnet, vänta tills du får nummer två, då kommer du inte komma ihåg att dra med dig kameran överallt!".
Det där kändes så sorgligt tyckte jag, skulle jag inte hinna fotografera mitt lilla barn, bara för att han kom som nummer två? Men visst har vi gjort det, mycket kanske för att jag älskar att fotografera. Skulle man räkna antal foton så skulle Benjamins hög vinna förstås, men jag har åtminstone fotograferat varje "viktigt" ögonblick och alla stora händelser än så länge även i minstingens liv. Och det känns skönt!
Men så kom de där vackra höstdagarna, då jag borde gett mig ut på en liten fotosession med Fabian. Och så blev det aldrig av. Jag grämde mig för det och tänkte att det där höstfotot på min lilla bebis, det får jag nog aldrig till. Men nu så, nu är också han förevigad bland höstlöven, för allra första gången i sitt liv. Min lilla skatt!
Och ja, bilderna är tagna med någon minuts mellanrum. Vi hade två mössor med oss ut. Ombyte förnöjer! ;)
Sjukstuga!
Vi har haft sjukstuga hela veckan. Benjamin har haft höstblåsor och varit hemma från förskolan. Han blev så besviken igår när han inte fick gå, men mamman hans förklarade vänligt att man inte kan vara där om man har ont i munnen och inte kan äta.
"Men mamma, jag har en idé, jag kan ta med välling!" (det enda han levt på sedan i måndags...)
Idag var det fotografering och han fick gå dit en sväng. Min tanke var att hämta hem honom före lunch. Men han verkar ju jättepigg, menade fröknarna, och så skulle de ha kalas för hans kompis. Klart han skulle stanna, tyckte de och lovade ringa om han inte orkade med.
Och det tackade jag såklart inte nej till! :) Så jag och Fabbe har vart en sväng på öppna förskolan och sedan vilat middag. Välbehövligt!
Den där syskonkärleken...
Fabians lilla tand har nu kommit upp såpass mycket att man ser den tydligt.
Igår fick Benjamin syn på den för första gången. Han blev alldeles till sig, lyste upp som en sol, gav sin lillebror en puss och kram och sa med stolthet: "Nämen åh, vilken fin liten tand du har!"
Den där syskonkärleken alltså. Jag blir alldeles varm i hjärtat!
Gosepojkar!
Övernattning hos min syster inatt som sagt. Vi har ätit god middag, busat och sett på Nicke Nyfiken.
Benjamin blev dock lite hängig efter maten och klagade för första gången i livet på halsont. Efter en stunds mys i soffan bad han själv om att få gå och lägga sig och somnade på studs. Usch, jag hoppas inte han vaknar upp dålig inatt.
Nu nattas Vincent och efter det ska vi tjejer mysa i soffan. Vinet har korkats upp och godiset ska fram!
Hoppas ni har en härlig lördagskväll!
Pyjamasparty!
Imorgon ska Benjamin och jag sova över hos min syster och Vincent för första gången. Benjamin längtar så han nästan spricker!
Förut kom han gåendes med hela famnen full av kläder. "Mamma, det här behöver jag ta med mig till moster och Vincent!"
Jag tyckte eventuellt att han hade överdrivit sin packning en smula. Men ungen hävdade bestämt att han bara packat nödvändigt mycket.
"För jag kanske spiller på linnet och linnet och t-shirten och t-shirten och t-shirten och skjortan. Och då har jag ju ingen tröja att ta på mig!"
Ja, men för all del. Han får väl bestämma över sin egen packning då, nu när han gör det så omsorgsfullt.
Jag undrar bara vem som ska kånka på väskan?
Hej, tand nummer ett!
Fabian har ju som ni vet inte varit sitt vanliga soliga jag de senaste veckorna. Men så i helgen vände det och han blev en nöjd och glad gosse igen.
Däremot har han sovit lite oroligt denna veckan. Vaknat ett par gånger per natt och gnytt, samt önskat en flaska välling långt före morgontimmarna. En ny härlig fas tänkte jag!
Men så fick jag syn på en vit prick på tandköttet i onsdags. Och visst var det en tand! Igår sprack den fram, eller så håller den på fortfarande, men man ser den klart och tydligt. Den vänstra i nedre tandraden blev först. Lilla prins!
Min tokiga unge!
Igår när jag hämtade Skrutten på förskolan låg det ett par okända vantar i hans fack. Linn, stod det inuti.
"Vems kan de här vara tror du? Har ni någon Linn här på förskolan?" frågar jag, varpå ungen snabbt som ögat svarar: "Jaaaa, det var ju det vi fick idag! Linn-soppa!"
:)
Lins-soppa hade det serveras alltså. Inte soppa på Linn. Skönt att veta att de inte utövar kannibalism på förskolan.
Med iPhone igen, eller?
Efter en lååååång omgång med hårfönen och ett och ett halvt dygn i en påse med ris bestämde sig min iPhone för att starta igen. Mycket välkommet!
Jag vågar dock inte ropa hej ännu, den kanske får för sig att dö igen. Håll tummarna ;)
Sångstunds-onsdag.
Yes, sångstund idag igen. Fabian sover som en klubbad säl efteråt och så även idag. Jag får en skön stund med min lunch, kaffe och iPhone. Eller nej, dator menar jag såklart. Telefonen ligger i tryggt förvar i en påse med ris.
Idag får vi leksällskap med oss hem efter förskolan. Emilia och hennes mamma. För ungefär ett år sedan var Benjamin och Emilia helt tokiga i varandra. Det fanns liksom ingen hejd på lyckan när de sågs. Den där förälskelsen har lagt sig nu, men nog gillar de varandra fortfarande. Vill jag tro iallafall, för hon är söt som en liten sockerbit! :)
Kram!
Mobil-lös.
Igår tappade jag min iPhone i badkaret. Japp, i ett vattenfyllt badkar. Hurra!
Den funkade fint hela dagen efter en vända med hårtorken, men sen stendog den på kvällen. Nu har jag både googlat mig till samt fått tips via facebook att jag eventuellt kan rädda den genom att stoppa den i en påse med ris i ett par dagar.
Så det är vad jag tänker ägna mig åt nu, torka telefonen igen och sen begrava den i en påse med ris.
Ni som försökt nå mig eller vill nå mig inom de närmsta dagarna får alltså ringa mig hem. Eller till Daniel. Eller skriva på fejjan. Eller helt enkelt lämna en notis här. Märkligt det där, att vara mobil-lös.
Den där luriga farbror Melker.
Vad jag älskar att följa mina barns utveckling. Att se dem växa, erövra nya svårigheter, hitta nya intressen och få ta del av deras tankar. Att få stå vid deras sida medan de utforskar livet.
Benjamin har, till min stora glädje, börjat låtsas- och rollleka otroligt mycket. Ja, han fantiserar, låtsas, berättar och hittar på, så att både mamman och förskolläraren i mig blir alldeles lycklig och stolt. Att leka är en konst ska ni veta och det är så roligt att se att han nu börjat bemästra denna förmåga.
Han kör inte bara runt i rummet med sina leksaksbilar längre. Inte heller nöjer han sig med att koka soppa på sin spis som han glatt serverar sin mamma. Nej, nu bygger i sin fantasi upp små världar åt sina bilar, ger dem namn och personligheter och hittar på så det står härliga till. Soppa kokas fortfarande på hans spis, men nu är det inte säkert att det är Benjamin som kokar. Nej, plötsligt är det Emil i Lönneberga som står bakom spisen, eller någon annan person som han får lust att vara för en stund.
Ibland vill han vara alldeles ifred med sin lek. Stänger dörren om sig och tittar strängt på mamman om hon försöker lägga sig i. "Jag pratar inte med dig!" säger han, vänligt men bestämt. Men lika ofta som leken kräver ostördhet så vill han ha sällskap.. Då hittar han på roller åt mamman, pappan och lillebrorn. Alla som vill får vara med och leka, länge, länge. Och jag leker med glädje ska ni veta.
Allra helst leker vi "Johan och Niklas". Ni vet Pelles storebröder, från filmerna Saltkråkan. Benjamin vill alltid vara Johan och jag får vara Niklas. Och vad de hittar på kan man aldrig så noga veta, det får leken och fantasin utvisa.
Igår lekte Johan och Niklas doktor. Det leker vi ofta, Johan och jag. Johan vill gärna vara doktor och mamman (förlåt, jag menar Niklas) är inte sen att haka på. Som patient kan man nämligen få chansen att vila sitt trötta mamma-huvud mot kudden ett slag. Igår var Niklas ordentligt sjuk, påstod Johan. Han tog tempen, tittade i halsen och gav Niklas spruta efter spruta. Niklas grät så att tårarna sprutade och Johan tröstade med kramar och klappar medan han ömsint upprepade: "Det är ingen fara, Niklas". Niklas var så sjuk att han behövde kuckelimuck-medicin (ala Karlsson på taket) bestämde vi.
Johan styrde stegen mot köket (där Daniel befann sig) och frågade: "Farbror Melker, har du någon Kuckelimuck-medicin? Niklas är väldigt sjuk!" Plötsligt var alltså pappan involverad i leken han med, som självaste farbror Melker. Och visst kunde han ordna med medicin till Niklas, det gjorde han så gärna.
En kort stund senare kom den vänliga doktorn Johan tillbaka med ett glas saft (himla bra påhitt, att ta smarrig saft som medicin) och meddelade att nu måste Niklas verkligen ta sin medicin. Niklas protesterade högljutt, men Johan insisterade och fick plötsligt medhåll av farbror Melker. Så det var bara för Niklas att bita ihop och svepa den goda svalkande saften (förlåt, jag menar förstås medicinen) i ett enda svep.
Och det vore ju ett trevligt avslut på leken, om det nu inte vore så att saften i själva verket var ett glas med utspätt rödbetsspad. Hämnden är ljuv, Farbror Melker, hämnden är ljuv.
/En lekande mamma.
Söndag.
Sitter på vagnen på väg hem till min lilla familj. Blev en mysig tjejkväll hos Hanna igår med mycket skratt och prat.
Tanken var en sväng på stan, men när klockan närmade sig ett bestämde vi oss för att låta bli. Känns skönt idag!
Så jag stannade hos Hanna och spenderade natten på hennes soffa. Sovmorgon idag igen alltså, underbart!
Hoppas ni haft en bra helg mina vänner. Kram!
Mot stan, igen!
Sitter på vagnen mot Hanna i Majorna. Blir en kväll på språng idag igen. Vi ska dricka vin, äta snacks i mängder och prata skit! Tre härliga tjejer och jag.
Men jag hann pussa på mina bustroll ett par timmar idag iallafall. De hade haft så mysigt i Gråbo båda två, men blev ändå glada att se mig. Bästa känslan!
Och kvällen igår var super. God pasta på etc. i Vasastan och trevligt sällskap. Och sedan sovmorgon på det. Och vilken sovmorgon sen, prinsessan på ärten låg visst och slumrade till halv elva. Fantastiskt skönt!
Kram på er!
Bara vi två.
Har just vinkat av mina trollungar som ska spendera natten hos sin mormor och morfar.
Ikväll är det bara Daniel och jag. Mys. Och två av våra goa vänner! Vi ska käka middag på stan.
Hur gör föräldrar som inte har nära och kära att lämna sina guldklimpar till? Såna här kvällar är ju guld värda och jag är så glad och tacksam för att vi har föräldrar som med glädje passar sina barnbarn!
Finurligheter.
Benjamin är som ni vet inte sen med att hitta på skojiga repliker och finurliga lösningar till det mesta. Den ungen bidrar till åtminstone ett gapskratt om dagen.
Förra veckan, i fredags närmare bestämt, hade vi haft en riktig innedag jag och mina grabbar. När Daniel kom hem bestämde jag att Benjamin och jag behövde en nypa luft och föreslog en stunds utelek.
Skrutten var däremot inte sugen på det. Han ville hellre hoppa i mammas och pappas säng.
"Jooooo, det blir kul! Vi behöver komma ut en stund idag med..." lockade jag.
"Men mamma, om jag öppnar fönstret lite här inne.. Då får vi ju lite frisk luft!" svarade ungen blixtsnabbt.
Se där ja, svar på tal där också.
En solig onsdag i oktober.
Visst är det märkligt hur humöret påverkas av vädret? Idag sken solen från en klarblå himmel här i Göteborg, en fantastisk höstdag helt enkelt. Men så kallt det var!
Benjamin och jag fick rota fram fodrade stövlar och tjock mössa till honom innan vi gick till förskolan. Lillebrorn stoppade vi ner i åkpåsen, också han iklädd tjock mössa på huvudknoppen. När jag lämnat av min lyckliga stora kille (åh, vad han älskar förskolan med sina fröknar och kompisar!) tog jag en promenad i solskenet så att minsitngen fick sova i vagnen en stund, innan det var dags för den sedvanliga sångstunden.
Så blev det sång och lek denna vecka med, ihop med Johanna och Leo. Och ja, alla andra mammor/pappor och bebisar förstås. De börjar minsann gilla varandra, våra små grabbar, tycker ni inte det ser ut så? :)
Ja, de är så söta (iallafall om ni frågar mig) så ni måste helt enkelt få se två bilder till!
Leo är två månader yngre än Fabian, men det syns minsann inte på storleken just nu då Leo vuxit ikapp, eller till och med vuxit om Fabian.
Goingar!
Efter sångstunden traskade vi hem till oss för lunch, fika och mer häng. Trevligt värre!
Och som om det inte räckte med en utomordentligt bra förmiddag, så var eftermiddagen minst lika bra den med. Efter hämtning av glad unge på förskolan traskade vi upp till lekplatsen i solskenet i sällskap av en av Benjamins förskolekompisar med mamma och lillebror. Fabian fick sitta i sandlådan för första gången, spexigt värre!
Och en stund senare kom min syster och Vincent dit och mötte upp oss. Benjamin sprang med ett glädjetut mot sin kusin och gav honom en bamsekram. Underbart att se att de gillar varandra så.
Mosters älskling, söt som socker!
Och kvällen, ja den var helt enkelt perfekt den med. Två barn på väldigt bra humör och en glad mamma på det. Det låter som att jag haft en "rosafluffig" onsdag med andra ord, och det gillar vi!
8 månader
Lilla hjärtegryn, nu är du åtta månader gammal. Trots att du varit relativt ointresserad av mat den senaste månaden så växer du precis som du ska. För en vecka sedan var du 69,5 cm lång och vägde 9615 gram. Och äntligen har din mamma och pappa lyckats förstå att du inte är särskilt förtjust i bebisgröt och barnmatsburkar. Du vill ha riktig mat och när du får små bitar istället för mosad mat äter du som en liten häst. Pasta, potatis, korv, fisk, blodpudding och olika sorters grönsaker har du fått smaka än så länge och allt äts med glädje!
De senaste två veckorna har definitivt inte varit de bästa veckorna i ditt liv. Du som vanligtvis är en liten solstråle har varit gnällig, ledsen och svårflirtad. Ingenting verkar roa dig speciellt mycket just nu och humöret svänger verkligen. Om det är en tand som är på väg eller någon fas du är inne i har vi ingen aning om, men vad det än är så önskar vi att det snart är överspelat så du kan få vara glad igen.
Du går gärna omkring i gåstolen i vardagsrummet och river ner allt som kommer i din väg. Som en liten ångvält far du fram, till din storebrors förtret. Du vill ju så gärna se vad han håller på med för spännande, och inte kan du förstå att han inte tycker om att du kraschar rakt in i hans legobyggen eller bilköer.
Att krypa har du inte lärt dig, men du verkar allt vara på väg. Du böjer dig från sittande till krypställning, men får inte riktigt med dig båda benen. Däremot förflyttar du dig litegrann ändå. Genom att rotera runt i en cirkel kommer du iväg en bit, både sittandes och liggandes på mage.
Du älskar sång och musik, allra helst i sällskap av ett riktigt instrument, och skiner upp som en sol när vi sjunger på en låt du känner igen. Sångstunden på kyrkans öppna förskola är veckans höjdpunkt! Du säger mamma och pappa och har precis lärt dig att vinka.
Söta, goa unge, vad vi älskar dig!
Puss, mamma.
En ledsen böna.
Imorgon blir Fabian åtta månader och det var således dags för mamman att ta det obligatoriska månadsfotografiet. Inte helt lätt dock, när den lilla bönan (visste ni att Fabian betyder böna, så sött, hihi!) ständigt ser ut på detta viset:
Ja, detta humöret är han alltså på, vår lilla sol. Och har varit till och från i ungefär en vecka nu. Om det är tänder på gång, en utvecklingfas han går igenom eller något helt annat har vi förstås ingen aning om. Men vi känner inte igen honom alls.
Min lilla skatt, mamma skulle göra vad som helst för att du skulle få slippa vara ledsen.
När Skrutten fixar frukost.
Härom morgonen bestämde Benjamin sig för att pimpa sin frukost en aning. Ett par skedar yoghurt blandades ner i glaset med juice och så lite flingor på toppen. Mums!
"vill du smaka, mamma?" erbjöd han.
"Nej, tack. Jag tror inte jag gillar det där." svarade jag.
Ungen funderade en stund och frågade sedan listigt: "Mamma, gillar du yoghurt?"
"Ja." svarade jag och började genast gissa vartåt detta var på väg.
"Och du gillar väl juice?"
"Ja... jo... det gör jag ju..." svarade jag motvilligt.
"Då kommer du verkligen gilla detta! Smaka, det är suuuuupej smajjigt!" sa ungen glatt.
Jag tackade nej tillslut ändå. Trots att det endast innehöll välsmakande ingredienser.
Onsdag igen.
Igår kväll var jag på bio med två sköna tjejer. Vi såg Magic Mike. Mycket naket och mycket muskler. Sevärd för alla tjejer skulle jag vilja påstå :)
Så skönt att komma hemifrån själv en sväng. Ikväll är det Daniels tur! Vi ska bli bättre på det där har vi bestämt. Göra saker på egen hand alltså. Det är fantastiskt på alla vis att vara småbarnsföräldrar, men det gäller att inte glömma bort sig själv också (och varandra för den delen!).
Nu väntar sångstund för mig och denna godingen!
Borås-tripp.
Jag och gossarna har varit i Borås idag och hälsat på min vän Sandra. Mysig dag blev det. God lunch, bus och gos med finaste vovven, tecknad film för stora killen och en massa tjejsnack förstås. Perfekt nöje en regnig måndag!
Benjamin har varit lite rädd för hundar det senaste året. Han älskar dem på håll och vill gärna klappa, men vågar inte alltid. Minstingen däremot vågade både rida på och pussas med gosigaste Romeo!
