Söndagshumör.
Jag är nyss uppstigen efter min sovmorgon. Sitter i soffan med min lilla böna. Plockar fram ipaden och föreslår att vi ska kika på gårdagens bidrag till melodifestivalen.
När Anton Ewalds bidrag precis startat blir ungen tokig. Han vill titta på "manboy" istället, eller möjligtvis Sean Banan. Gamla favoriter som söndagströtta mamman inte alls vill se.
"De e min tuuuuj!" vrålar han. "Ja spela på ipaden nuuuuuuu!" Sedan tar han helt enkelt ipaden ifrån mig och tillägger ilsket: "Annars bli ja aj på dig!"
Trötta mamman bestämmer att hon åtminstone ska få titta på en liten snutt av det där bidraget hon så gärna ville se. Sen kapitulerar hon och låter ungen knappa på ipaden en stund. Så sitter han där i soffan, naken så när som på sitt rosa nagellack på de söta små tårna. Nöjd och glad och låtsas inte alls om det där raseriutbrottet som nyss inträffade.
Godmorgon söndag!
Krassligt värre.
Benjamin mår mycket bättre, inte bra, men bättre. Igår och i förrgår har han haft fyrtio graders feber hela dagarna, idag bara runt trettioåtta. Vi har läst nya spännande och roliga böcker som Fabian och jag åkte och lånade på biblioteket igår, byggt lego, ritat, lekt lite och sett massor av film. Orken är tillbaka något sånär alltså, och matlusten likaså.
Nu skulle man ju önskat att jag själv var alldeles fylld av energi men så är det tyvärr inte. Min förkylning har långt ifrån lämnat mig och i förmiddags fick jag vansinnigt ont i örat. Totalt lock, hör inte ett skit. Tur det finns Ipren!
En som däremot varit energifylld är Fabian. Han har farit runt här som ett yrväder, ett litet lyckopiller mitt i all sjukdom. Rensat mitt skafferi, målat sig med mitt smink och krävt att bli körd i dockvagnen tillsammans med sin angry bird. Underbara lilla solstråle!
Sjukstuga, igen.
Benjamin blev plötsligt febrig på förskolan idag. Daniel fick hämta hem honom, och sen sov han halva eftermiddagen, lilla hjärtat. Vet inte om han fått en ny omgång av vad han hade förra veckan, eller om han åkt på något helt annat. Trist hur som helst!
Har bunkrat upp med isglass, melon och en bamsetidning för morgondagen. Lite mys måste man ha när man är sjuk, inte sant?
Håll tummarna för att vi snart har en piggelin här hemma igen.
Lite korv är aldrig fel.
Benjamin och jag sitter vid köksbordet och ritar bilder till en påhittad saga (det nya intresset här hemma...). Under tiden sitter Fabian och gräver i en låda med diverse pyssel och skräp. En guldgruva för en tvååring.
"E de kojv, mamma?" frågar han plötsligt.
"Mmmm..." svarar jag förstrött, djupt försjunken i min målning.
"E de kojv? Mmm. Jaa, de e kojv." fortsätter han.
När jag lyfter blicken ser jag att ungen mumsar på något. "Vad tuggar du på?" frågar jag.
"De e kojv!" svarar han nöjt.
Och mycket riktigt. I lådan fanns ett par torra, gamla, läskiga korvbitar.
Vem har lagt dem där? Eller kanske ännu mer intressant: När la någon dem där?
Hu.
Funderingar.
Benjamin: "Mamma, när är det Alla hjärtans dag?"
Jag: "Det var ju i fredags."
Benjamin: "Men när är det nästa gång?"
Jag: "Det dröjer ett helt år, min älskling. Men vi kan fira Alla hjärtans dag idag om du vill? Vad gör man då för nåt?"
Benjamin: "Ritar teckningar och äter julkorv."
När en sjuk mamma lagar våfflor.
Barnen och jag har legat däckade i en hemsk förkylning ett par dagar. Snuva som aldrig velat sluta rinna, hosta med känslan av att hela lungorna ska flyga ur bröstkorgen och så feber på det. Kan hända att jag överdriver en smula, men igår kände jag mig rejält risig och ville helst bara dra täcket över huvudet.
"Vad vill ni ha till lunch?" frågade jag, när klockan närmade sig matdags.
"Snääääälla, kan vi inte få våfflor?" bad Benjamin som egentligen inte är alls särskilt förtjust i våfflor.
"Jaaaa! Våfflo!" hojtade Fabian, trots att han troligtvis inte har en aning om vad det är.
Bara tanken på att pallra mig ut i köket, koppla in våffeljärnet, blanda smeten och sedan grädda våfflorna gjorde mig alldeles darrig. Och först skulle jag ju dessutom behöva resa mig ur soffan.
Hur. Skulle. Jag. Orka?
Och hur gör man förresten våffelsmet? Det är väl inte samma som pannkakor? Varför har vi inte ett jäkla paket med fras-våffel-mix i skafferiet precis som resten av Sverige?
Men såklart barnen skulle få våfflor om de nu så gärna ville ha det. Vad har man annars en mamma till, om inte för att laga sin önskelunch när man är sjuk?
Innan min trötta kropp nått köket blev jag omsprungen av en tossig tvååring som raskt släpade fram en köksstol ivrig att hjälpa till. Och så en bestämd fyraåring som deklarerade att det minsann var han som skulle blanda smeten, eftersom han är jättebra på att göra våfflor.
Om det finns något som är värre än att fixa en simpel våffel-lunch när man är sjuk, så är det att fixa en simpel våffel-lunch i sällskap av två envisa barn med yviga rörelse-mönster.
Innan vi var klara hade Fabian kört sina små fingrar i smöret trettiotvå gånger, kastat en näve mjöl på golvet och vält ut bakpulvret under köksbordet. Och jag hade önskat mig till en annan planet vid minst fyra tillfällen.
Nåväl. Jag lyckades grädda några våfflor till barnen. Till barnen som i samma stund våfflorna var klara deklarerade att de minsann inte ville ha.
"Ni får åtminstone smaka, annars är det ingen idé att jag gör våfflor igen!" bestämde jag, varpå Fabian raskt slickade i sig sylten från sina våffel-hjärtan och gled ner från stolen med orden "ja e mätt!". Benjamin däremot åt ett helt hjärta innan han bestämde sig för att han inte orkade mer.
Tji fick jag, för den våffel-lunchen.
När tvååringen säger godnatt.
I sängen, dags att läsa godnattsaga för lilla tvååringen. Daniel kommer in för att pussa godnatt.
Daniel: "Natti, natti min lilla älskling!"
Fabian: "Natti, natti pjutt-nisse!"
Prutt-Nisse alltså. Schysta klubben.
