Hjärtegryn.
Två små älskvärda hjärtegryn på väg att sjunga för världens bästa pappa imorse. Goa, goa ongar - som klämde i med både "ja må han leva" och "happy birthday". Bättre start på födelsedagen kan man väl knappast få?
Att den yngre av dem sedan ägnat resterande av dagen åt att driva födelsedagsbarnet (sin far) till vanvett med alla bus, humörsvängningar och trotsiga tre-års-upptåg är väl en värdslig sak?
Det här med blogg.
Som jag älskade att knappa ner några rader här. Sen kom jag av mig. Totalt. "Vad hände med din blogg?" frågade min moster när vi sågs sist. Ja, vad hände? Kanske kan vi bli vänner igen, bloggen och jag.
Veckans lediga onsdag har just passerat. Det bästa beslut jag tagit, att jobba deltid. Det är ett privilegium att hinna umgås med barnen mitt i veckan. Även dagar där de liksom denna kivats mer än vad de varit vänner. Eller också är det bara jag som lägger för stor vikt vid stunderna där mina öron trillar av på grund av arga skrik och där hjärtat hoppar upp i halsgropen för jag oroar mig så för att de ska skada sig under sina våldsamma brottningsmatcher.
För skadar sig gör de ju ibland. Som igår till exempel. Bråttom, bråttom har vår lilla busiga treåring. Igår hade han så bråttom att han snubblade på förskolan och landade med munnen först. Två lösa tänder blev resultatet, konstaterade tandläkaren idag. Han var så duktig, så duktig. Log och gapade stort och valde med stor omsorg bland de små pinalerna i tandläkarens låda. En ödla för undersökningen och en vacker ring för att han utan protester gick med på att sätta på sig en tung krage och fotografera tänderna. (Och jag som inte ens får lov att prova hans vårjacka på honom!). Nu håller vi tummarna för att tänderna håller sig där de ska och läker fint.
