Jämställt föräldraskap?
Låt mig återge en trendbrytande situation i vårt lilla hushåll. En situation som fick mig att inse vad som egentligen menas med jämställt föräldraskap. En situation som fick mig att inse att jag inte är oumbärlig. Att Daniel, precis likaväl som jag, har förmågan att ta ansvar för hela föräldrarollen. Att jag inte måste projektleda hela tiden. Hallelulja vilken skön känsla!
Det var lördag förmiddag i den lilla familjen. Vi började förbereda oss på att åka iväg till kompisar över dagen/kvällen. Jag styr mina steg mot köket för att packa Benjamins väska som jag i ärlighetens namn har packat 80% av alla gånger vi har varit iväg någonstans. Resterande 20% av gångerna är det jag som bett Daniel packa den, det är jag som så att säga varit ledare över projektet "göra familjen redo för att åka iväg".
Vad skådar mitt öga? En färdigpackad väska med blöjor, våtservetter, extrakläder, haklapp, mat, välling och nappar. På bordet står Skruttens skor redo att tas med, samt termobyxor om vi ska ut och leka. Hade jag plötsligt drabbats av akut minnesförlust? Var denna lilla angenämna packning mitt eget verk? Var det jag som snabbt som ögat plockat ihop dessa grejer, utan att ens märka det själv?
Knappast troligt. Det var förstås den andra föräldern i vår familj. Denna underbara pappa, som sedan dag ett varit världens bästa, mest omtänksamma, vänliga, busiga och beskyddande pappan. Som bytt blöjor, tröstat, lekt med och matat vår lilla guldklimp. Men som (av oklar anledning, precis som en ganska stor del av alla pappor i världen - ja, jag tillåter mig själv att generalisera i detta fall!) har överlåtit överblicken, planerandet och projektledarskapet åt sin andra hälft. Plötsligt tar han lika stort ansvar för att se till att ungen får sina D-droppar, har lagom stora kläder i byrålådan och tillräckligt med blöjor hemma. Plötsligt är han lika mycket (eller troligtvis ännu mer) projektledare som jag. Plötsligt har vi fått ett jämställt föräldraskap.
Lösningen heter tydligen delad föräldraledighet.
Pappa-bebis-gos! En mycket bra grej!
Det var lördag förmiddag i den lilla familjen. Vi började förbereda oss på att åka iväg till kompisar över dagen/kvällen. Jag styr mina steg mot köket för att packa Benjamins väska som jag i ärlighetens namn har packat 80% av alla gånger vi har varit iväg någonstans. Resterande 20% av gångerna är det jag som bett Daniel packa den, det är jag som så att säga varit ledare över projektet "göra familjen redo för att åka iväg".
Vad skådar mitt öga? En färdigpackad väska med blöjor, våtservetter, extrakläder, haklapp, mat, välling och nappar. På bordet står Skruttens skor redo att tas med, samt termobyxor om vi ska ut och leka. Hade jag plötsligt drabbats av akut minnesförlust? Var denna lilla angenämna packning mitt eget verk? Var det jag som snabbt som ögat plockat ihop dessa grejer, utan att ens märka det själv?
Knappast troligt. Det var förstås den andra föräldern i vår familj. Denna underbara pappa, som sedan dag ett varit världens bästa, mest omtänksamma, vänliga, busiga och beskyddande pappan. Som bytt blöjor, tröstat, lekt med och matat vår lilla guldklimp. Men som (av oklar anledning, precis som en ganska stor del av alla pappor i världen - ja, jag tillåter mig själv att generalisera i detta fall!) har överlåtit överblicken, planerandet och projektledarskapet åt sin andra hälft. Plötsligt tar han lika stort ansvar för att se till att ungen får sina D-droppar, har lagom stora kläder i byrålådan och tillräckligt med blöjor hemma. Plötsligt är han lika mycket (eller troligtvis ännu mer) projektledare som jag. Plötsligt har vi fått ett jämställt föräldraskap.
Lösningen heter tydligen delad föräldraledighet.
Pappa-bebis-gos! En mycket bra grej!
Kommentarer
Postat av: Carro
Du har så rätt!
Postat av: morfar/pappa
Du skriver väldigt bra. Intressant och roligt. Kanske fler borde få läsa det du skriver?
Postat av: Ylva
Tappade hakan rakt ner i tangentbordet! WOW, längtar tills den dagen kommer! hehe!
Go han är lilla Benjamin! Boka in en date snart! Puss puss
Trackback
