Det här med blogg.

Som jag älskade att knappa ner några rader här. Sen kom jag av mig. Totalt. "Vad hände med din blogg?" frågade min moster när vi sågs sist. Ja, vad hände? Kanske kan vi bli vänner igen, bloggen och jag. 

Veckans lediga onsdag har just passerat. Det bästa beslut jag tagit, att jobba deltid. Det är ett privilegium att hinna umgås med barnen mitt i veckan. Även dagar där de liksom denna kivats mer än vad de varit vänner. Eller också är det bara jag som lägger för stor vikt vid stunderna där mina öron trillar av på grund av arga skrik och där hjärtat hoppar upp i halsgropen för jag oroar mig så för att de ska skada sig under sina våldsamma brottningsmatcher.

För skadar sig gör de ju ibland. Som igår till exempel. Bråttom, bråttom har vår lilla busiga treåring. Igår hade han så bråttom att han snubblade på förskolan och landade med munnen först. Två lösa tänder blev resultatet, konstaterade tandläkaren idag. Han var så duktig, så duktig. Log och gapade stort och valde med stor omsorg bland de små pinalerna i tandläkarens låda. En ödla för undersökningen och en vacker ring för att han utan protester gick med på att sätta på sig en tung krage och fotografera tänderna. (Och jag som inte ens får lov att prova hans vårjacka på honom!). Nu håller vi tummarna för att tänderna håller sig där de ska och läker fint. 




Tid för bara en.

Daniel och jag är båda väldigt måna om att hitta på saker på egen hand med barnen. Alltså dela upp den lilla familjen, så att barnen får hitta på något mysigt själva med bara mamma eller pappa en stund. Jag minns själv hur mysigt jag tyckte det var som barn, att få ha mamma eller pappa för mig själv ibland.

I eftermiddags for Daniel och Benjamin till Allum en sväng, för att handla present inför ett barnkalas på lördag. Kvar lämnade de en ilsken tvååring som "osså ville fölla med o handla lite!" Det arga humöret försvann dock illa kvickt när jag erbjöd honom att få hjälpa mig med disken, som är favoritsysslan nummer ett just nu. 

Efter disken tog vi ett långt skumbad tillsammans och pratade, skrattade och lekte tills vi blev alldeles skrynkliga om fingrarna. Och så Bolibompa-mys på det! Bara vi två. 


Älskade lilla barn, du skulle bara veta hur lycklig du gör mig. Dina mörka busiga ögon, ditt smittande skratt, och alla dina frågor och allt ditt prat som bara bubblar ur den lilla munnen på dig. Kom ihåg att du är värdefull och att jag älskar dig.

"Mamma kör jättebra!"

Igår for vi till Allum en sväng allihop. Det är i regel alltid Daniel som kör bilen när vi ska någonstans, men igår var han inte riktigt i form efter lördagens bravader med vännerna. 

Jag körde med andra ord, och bredvid mig satt en liten cooling med brillorna upp och ner och kepsen på sned och hade mage att ifrågasätta min bilkörning ;) 

"Kör du bilen mamma? Kan mamma köra bilen?" frågade han ideligen. "Ja, mamma kör jättebra!" svarade jag envist samtidigt som Daniel fnissade i baksätet.

Jag kör för övrigt alldeles utmärkt, så länge alla andra idioter håller sig ur vägen ;) 




Lite korv är aldrig fel.

Benjamin och jag sitter vid köksbordet och ritar bilder till en påhittad saga (det nya intresset här hemma...). Under tiden sitter Fabian och gräver i en låda med diverse pyssel och skräp. En guldgruva för en tvååring.

"E de kojv, mamma?" frågar han plötsligt.
"Mmmm..." svarar jag förstrött, djupt försjunken i min målning.
"E de kojv? Mmm. Jaa, de e kojv." fortsätter han. 

När jag lyfter blicken ser jag att ungen mumsar på något. "Vad tuggar du på?" frågar jag. 
"De e kojv!" svarar han nöjt. 
Och mycket riktigt. I lådan fanns ett par torra, gamla, läskiga korvbitar. 

Vem har lagt dem där? Eller kanske ännu mer intressant: När la någon dem där? 

Hu.



När tvååringen säger godnatt.

I sängen, dags att läsa godnattsaga för lilla tvååringen. Daniel kommer in för att pussa godnatt.

Daniel: "Natti, natti min lilla älskling!"
Fabian: "Natti, natti pjutt-nisse!"

Prutt-Nisse alltså. Schysta klubben.





Kylskåpsrensaren.

Ni som följer mig på instagram får här en kopia på en händelse jag la upp imorse. Men det kan inte hjälpas, jag bara måste skriva det här också, då jag minns hur han var , min lilla böna.

Fabian hyser just nu stor fascination för vårt kök, allra helst diskbänken. Så fort han får chansen släpar han dit en köksstol i hopp om att få lov att "giffa, giffa!". Diska alltså. Hans version av att diska skiljer sig dock en smula från min. Vid köksstolens kant balanserar han, för att få tag på diskmedel och spännande köksredskap från diskstället. Bredvid står jag, med hjärtat i halsgropen och försöker laga middag, samtidigt som jag övervakar den lilla diskaren så han inte ramlar av stolen och slår ihjäl sig. Typ så.

Igår upptäckte han något ännu mer spännande. Kylskåpet! Dagen har således ägnats åt att släpa stolarna dit istället. "Kan du öppja?" bad han mig imorse, med sin lilla väna röst och ivriga blick. Såklart jag kunde! Där stod han sedan och undersökte allt han kom åt. "Va e de?" frågade han gång på gång. Fick tag på leverpastejen, rynkade på nosen och sa: "Levepattej... Ja gilla inte dom!" "yoghurt, den ta vi mamma!" föreslog han. Fann sedan en vitlök som han synade noga och gav betyget: "Den e så jätte, jätte, jättegammal!" 

Sedan bestämde han sig för att undersöka skafferiet istället. Jag passade på att vända mig mot diskbänken ett slag och hörde honom viska: "Ja smaka lite. Sen jäckej det!" När jag vände mig om hade jag halva ungen fylld av vaniljsocker. Nästan iallafall. Mums! :)




 

Den lilla snackaren.

Innan läggdags idag fick Fabian lov att rota i en av mina lådor, där jag förvarar diverse "skräp". Spännande att få botanisera bland gamla kvitton, oöppnade kuvert, armband, pennor och eventuella godisbitar. 

"Ska vi lägga oss i sängen och läsa bok nu?" frågade jag.
"Nej, ja e inte jiktigt fädi än!" svarade den lilla gossen, och hade därmed troligtvis levererat sin hittills längsta mening. 

En sån liten snackare!



Godmorgon.

Verkar som det blir en nyår på hemmaplan i år igen. Benjamin är på bättringsvägen men imorse vaknade Fabian med feber och hosta. Lilla böna!

Vi myser just i soffan framför Bilar 2, som är nya favoriten för lilla herrn. Snart kan han namnet på samtliga bilar i både första och andra filmen. "Dä e Sally! Hej Lizzie! Nu kommer Bärgarn! Dä e Fillmore!" Och dyker någon upp som han inte minns namnet på så tjatar han helt enkelt på oss andra tills vi berättar det. "Va hete den? Vem e de?" :)


Kärlek.

Igår startade Fabian dagen med att säga "Mojjon älkling mamma!" (godmorgon älsklingsmamma). På helt eget initiativ.

Trevlig omväxling till "dumma mamma bajs" som han vanligtvis kallar mig.

Min sköna lilla böna!



Mätt, vägd och vaccinerad.

Idag cyklade jag iväg med en lycklig kille till BVC för en försenad 18-månaderskontroll. Lycklig var han över att få åka iväg ensam med mamma, och så bak på cykeln dessutom - en riktig höjdpunkt!

I väntrummet på BVC ville han åka rutschkana om och om igen. Eller "kojnsa-kojns" som han så bestämt kallar det. I flera dagar har jag undrat vad ungen pratar om - vad tusan betyder kojnsa-konjs? Rutschkana, tydligen, hihi.

Så var det dags för mätning och vägning, hur tråkigt som helst tydligen. Han ville hellre spexa med gulliga sköterskan Fatime. Faktum är att jag också gärna hade stannat där och umgåtts med henne en längre stund. Hon är så trevlig och go och öser beröm över en så man känner sig som Sveriges bästa mamma, underbart!

Och så sprutan sedan. Aj, aj, aj, den var elak. Och plåster, vad är det för trams? Det ryckte ungen av illa kvickt. Han förlät dock sköterskan så fort hon visade sina roliga såpbubblor.

När Fatime avslutade besöket med att säga: "Det var härligt att se er igen! Hejdå!" svarade Fabian med sin lilla artiga stämma: "Tes en annan da!" :) Fatime skrattade långt och hjärtligt och undrade om hon verkligen behövde kalla oss om ett år igen? Han hade visst redan bockat av allt man ska kunna då också, åtminstone språkligt. Min sköna lilla böna!


När liten vill vara stor.

Det här med att vara lillebror, vilken grej! Fabian har världens finaste storebror. En storebror som lär honom allt bus han kan, som tröstar honom när han är ledsen, som hjälper honom när han behöver hjälp, och som kramar honom när han behöver en kram. Han har en fantastisk förebild mitt framför ögonen på sig, och mitt hjärta smälter när jag ser dem tillsammans. Mina underbara ungar!
 
Allt Benjamin gör vill Fabian också göra. Förstås. Pärla är det senaste. "Pärlaplatt?" frågade han mig, strax före läggdags igår. Han tyckte det var hög tid att han fick pärla en pärlplatta alltså. Precis som storebror. Och han brukar också få försöka såklart, så länge mamma har tålamod och ork nog att sopa upp pärlor från hela köksgolvet.
 
"Sangasong" är något annat. Denna lilla gosse ska ha kalsonger på sig förstår ni. Bara kalsonger helst. Ingen blöja. Kissat på pottan har han gjort massor av gånger, men blöjfri är han ju absolut inte. Han får nöja sig med kalsonger ovanpå blöjan ett tag. När vi är hemma däremot, åker blöjan av ibland och så spatserar han omkring här hemma som en stolt tupp, alldeles full av fnitter. "Sangasong! Titta Bimmi!" säger han nöjt och vill gärna visa storebror att han har kalsonger precis som honom.
 
Älskade lilla busfrö!
 

 
 
 

När de börjar fantisera.

Jag har en pälsväst hemma som jag fått av min syster. Den är hur fin som helst, men jag har liksom inte fått tillfälle att använda den så mycket. Jag är uppenbarligen inte lika cool som henne ;)
 
En som däremot använder den flitigt just nu är Benjamin. Han trär på sig den allt som oftast när han ska klä ut sig. Den passar tydligen bra vare sig man har rollen som polis eller affärsbiträde. Härom dagen fann Fabian den, slängd på golvet i vardagsrummet. "Oj!" sa han och fnissade, lyfte upp den från golvet men lyckades förstås inte få den på sig. Så han la den helt enkelt bara på sin bobby car, satte sig ovanpå, vände sig till mig och sa "Mjaaaaau!" innan han glatt körde vidare. Den passar uppenbarligen fint om man vill leka katt också!
 
 

Ett litet förskolebarn.

Då var vardagen här igen, efter en ljuvlig semester. I måndags började Fabian sin inskolning på förskolan och Benjamin flyttade över på riktigt till äldrebarnsavdelningen. De stormtrivs båda två, än så länge!
 
Benjamin är lyckligast i världen, som fått en egen bricka med sitt namn på, där han kan spara sina små-lego-byggen. Ett riktigt glädjeämne, för en stor liten kille. Och att det finns massa nya kompisar att lära känna, vilken grej! Det går hur bra som helst, säger hans nya fröknar, han är nöjd och glad och leker på för fullt.
 
Fabian har förstås lite försprång på sin avdelning, i och med att han varit där och lämnat och hämtat Benjamin ända sedan han föddes, men det går fint för de tre andra barnen som skolas in också (flickor allihop och Fabian har redan hittat sin favorit, hihi). Det är ett bra ställe de har hamnat på, och det känns så otroligt skönt.
 
Inomhus finns massa roliga leksaker att upptäcka och ute på gården knatar han omkring på egen hand, ibland hack i häl efter de äldre barnen. Jag vågar knappt tänka på alla vurpor han kommer göra där när mamman inte vakar som en hök på avstånd. Han älskar samlingen och söker kontakt med både barn och fröknar. Redan i måndags somnade han som en stock efter två minuter inne på vilan, vänd mot nya fröken och med ett stort leende på läpparna. Att jag låg bakom ryggen på honom verkade han inte bry sig så mycket om :)
 
Han är inte heller rädd för att visa sina sämre sidor bland okända och gapade och skrek i högan sky igår under lunchen, eftersom det råkade serveras hans absoluta hat-rätt; fisk med potatismos. Förutom det lilla uppträdandet så har han varit glad som en sol, men med lika mycket vilja som hemma. Idag skulle han bestämt pärla ett armband precis som de äldre på avdelningen, trots att de hävade att "detta e faktiskt bala föl de stola tjejerna!" "Päääääla!" svarade ungen bestämt och pekade ivrigt på burken med pärlor och har således redan knåpat ihop sitt livs första armband. Med hjälp av mamma, givetvis.
 
Idag har jag lämnat honom en kortis själv ute på gården utan problem, och även under samlingen då Benjamin blev lite mamma-sugen och ville ha mig med som sällskap nere hos sig. Det gick toppen det med! "Mamma?" frågade han, vid några tillfällen, men nöjde sig med att fröken Annelie svarade att mamma var nere hos Benjamin. Imorgon ska han, om allt går som det ska, få både äta lunch och vila utan mig. Håll tummarna för att det går bra!
 
Och ja, jag är högst medveten om att det säkert inte kommer vara en dans på rosor för alltid. Alldeles säkert kommer det ett litet bakslag när han förstår att det är där han ska hänga större delen av timmarna på veckan. Men den pärsen tar vi då!
 
 

Min busiga lilla förskolekille.
 
 

Den där lilla bönan.

Jag hade kunnat skriva en halv roman om Fabians språkutveckling just nu. Jag är helt förundrad över att han verkligen kan förmedla precis vad han vill, att han kommunicerar med oss på riktigt. För ett par månader sedan kom ord-spurten, nyss började han så smått sätta ihop orden med varandra och nu har han verkligen fått grepp om det sistnämnda. Han säger inte bara "inövade" små meningar utan sätter själv ihop orden han vill. "Topp, Inse!" (stopp Vincent!) ropade han tillexempel igår och "bomma tötti" (blomman törstig). "E de de?" frågar han också ständigt och vill att vi ska berätta vad saker och ting heter.

När jag satte honom i bilstolen för en stund sedan sa han frågande (i vanlig ordning): "Tänga dönn?" "Ja, mamma ska snart stänga. Jag ska bara spänna fast bältet först." svarade jag, varpå ungen bestämt gastade: "Tänga dönn!!!" "Ja, snart ska jag stänga!" svarade jag tålmodigt. "Mamma täääng!" bestämde han. Inte alls tjatigt ;)


"Tänn döjje!"

Här hemma går munnen i ett på vår lilla böna, som fyller ett och ett halvt om några dagar. Han upprepar precis allt vi säger, sätter ihop orden två och två för att förmedla små meningar till oss och sjunger sånger så det står härliga till - på sitt eget lilla vis förstås.
 
"Mojjon, Bimmi!" utropade han imorse, när Benjamin kom upp ur sängen. Godmorgon Benjamin, alltså.
 
"Kom Bimmi!" "Min pappa!" "Atta dig, mamma!" är fler exempel, men lustigast av allt han valt att lära sig är "Tänn döjje!", det vill säga "Stäng dörren!". Just den meningen är flitigt använd av vår bestämda lilla gosse just nu och jag bara måste fnissa lite varenda gång. Sötnos!
 
Och när han kom spatserandes in till mig i köket för två veckor sedan, med sin lilla skål i högsta hugg och bestämt bad om "meja poppoj!" höll jag på att ramla baklänges. Mera popcorn ville han ha såklart! :)
 

Pussgurka!
 
 

En vända på barnakuten.

Vi hade en gnällig och hängig liten Fabian hemma imorse, som bestämt ville gå och lägga sig och sova middag redan klockan nio.

Efter han sovit en stund vaknade han och gallskrek, men var liksom inte riktigt vid medvetande. Somnade om och vaknade upp likadant igen, flera gånger om.

Vaknade sedan som en sol och ville käka lunch. Åt ett par tuggor och började gallskrika. När jag tog upp honom i famnen somnade han på stört mot min axel och sov i någon minut, ville sedan ner på golvet och leka. Sedan upprepades samma sak, flera gånger om - ett gallskrik, upp i famnen för tröst och somnade i mina armar.

Kände mig inte så tuff där efter en stund, ensam hemma med båda barnen. Cirka åtta gånger under en timme hände detta, sen packade jag in båda ungarna i bilen och styrde mot östra. Bilen var redan packad eftersom
vi skulle till Gråbo och övernatta, för Daniel är iväg på Metal Town. Min pappa och bror kunde lyckligtvis möta upp oss vid Östra och ta med sig Benjamin hem i förväg.

Jag kände mig plötsligt som lugnet själv, omgiven av kunnig personal. Fabian däremot skrek som en galning så fort doktorn närmade sig. Eftersom han var feberfri och inte visade några tecken på infektion, gissade läkaren på magsmärtor och skickade oss till röntgen. Förstoppning konstaterades det, så efter en isglass, en powernap en omgång lavemang och ett blöjbyte fick vi packa ihop oss och åka hem. Fabian blev så lycklig att han fnissade hela vägen mot bilen.

Så nu sover ungen gott och jag tänker göra detsamma. Imorgon hoppas vi att magen kommer igång ordentligt. Mitt lilla hjärtegryn!


Liten sjukling.

Fabian har haft en elak kindtand på väg att spricka fram, i en evighets tid känns det som. Förra torsdagen fick han feber (i vanlig ordning, den dyker alltid upp vid tandsprickning, precis som när Benjamin var bebis).

Den höll i sig lite väl länge bara, kom och gick i flera dagar. Efter två nätter med uppvak för hög feber funderade vi på om det kunde vara nåt annat än tanden? Natten till torsdagen var febern uppe i 40 grader och ville liksom inte ge sig, så till slut satt ungen och mumsade isglass mellan oss i sängen. Alla metoder är bra metoder i de lägena.

Daniel fixade tid på vårdcentralen för lilla bönan i torsdags och visst var det något annat - dubbelsidig öroninflammation! Lilla hjärtat. Tänk om han kunde berättat var han hade ont!

Efter snart två dygn med penicillin har humöret vänt och febern gett med sig. Han hade ont i natt också, men har klarat sig utan smärtstillande idag. Snart hoppas jag han är pigg och kry igen vår lilla gosse!


...och så lite magsjuka!

Då kom den på besök igen. Magsjukan.

Killarna var på väg till Floda igår, för att äntligen få leka med kompisarna Anton och William. Nästan framme kräktes Fabian ner hela sig, där han satt i bilstolen.

Åksjuk kanske, tänkte jag när jag fick sms från Daniel. Det har hänt i bilen tidigare nämligen. Eller kan det bero på att vi trappat upp mängden mjölk i hans kost?

Men icke. Senare på kvällen kräktes han igen. Och inatt. Och nu på morgonen. Fast det finns ju liksom inget kvar att kräkas upp.

Törstig är han, den stackarn och skriker argt och förtvivlat på mig när jag tar vattenflaskan ifrån honom. Men så fort han får i sig någon större mängd kommer det upp igen. Åh, vad jag önskar att jag kunde ta hans sjukdom istället. Lilla Böna!

Nu håller vi bara tummarna för att vi andra slipper.

Bjuder på en ett års gammal bild på prinsen. Så liten och pluttig!


Titta, jag kan!

Vår lilla prins har spatserat omkring här hemma hela dagen. Ja, han tappar förstås balansen titt som tätt, men reser sig lika fort och försöker igen. Med ett stort leende på läpparna, stolt som en liten tupp. Älskade unge!
 

Vart tog bebisen vägen?

Plötsligt händer det. Bebisen släpper taget om bordet och tar sina första stapplande steg. Med fokuserad blick och ett litet leende på läpparna. Vår lilla böna!

För en vecka sedan tog han två-tre steg här hemma för första gången. I tisdags fick han kläm på hur man reser sig upp helt utan stöd och två dagar senare gick han sju steg.

Idag gjorde han entré på öppna förskolan genom att krypa fram till en stol, resa sig upp och gå iväg mot kompisarna med ett stort leende på läpparna. Som om han ville visa vad han kunde. Älskade unge!

Det blir fortfarande inte så många steg i taget, men under eftermiddagen känns det som att han inte gjort annat än att öva. Snart har vi inte en lugn stund här hemma :)

Bildbevis kommer givetvis. Så länge bjuder jag på kort där han knaprar på en knäckemacka. Bara en sån sak liksom. Stora killen!


Tidigare inlägg
RSS 2.0