Scrap?
Så ni som besöker bloggen för scrappandets skull - jag har inte lagt av, det blir bara mer sällan! Ni får hålla till godo med bebis-babbel så länge :)
"en ny soffa tack!"
Nu påstår han att han ska spara sin veckopeng så att han kan köpa en likadan (hans mamma och pappa är nämligen inte så lättövertalade när det gäller att göra sig av med deras plufsiga sköna skinn-soffor!). Jag har då ingen aning om var han har tänkt placera soffan på våra 44 kvadratmeter, men det lär väl visa sig! :)
Mina fina, fina tjejer gosar med en nöjd Skrutt!
Fröken Slarvmaja!
"Och vad ska det vara bra för?" undrade Daniel.
"Men herregud, böcker är faktiskt livsviktigt för barns språkutveckling. Dessutom är det gratis. Typ."
Minns ni också att jag nämnde att det händer att jag glömmer att säga upp/avbeställa mina prenumerationer? Förra veckan fick Lilleman ett paket på posten, med ett par böcker i. Däribland en ruskigt ful bok innehållandes exakt samma vaggvisor som en bok vi redan har liggandes hemma i bokhyllan. För 200 pix. Inte direkt vad jag önskade lägga mina sista slantar på.
"Vad var det jag sa?" flinade Daniel. "Sa jag inte att du skulle glömma avbeställa?"
"Men man får faktiskt lov att skicka tillbaka böckerna. Så det så!"
Det fick man också. För 60 spänn i porto.
60 spänn! För en ruskigt ful bok, som jag inte ens fick behålla.
Hallelulja vad det är skoj (och inte gratis) att vara medlem i bokklubbar!
Gråbo-mys!
Men efter en lång middagslur och mjölk-slurk gånger två har Lilleman varit pigg och go i säkert en halvtimme, så både mormorn, morfarn och morbrorn har fått sig en ordentlig släng av bebis-gos (mormorn fick hålla så länge att hon tillochmed hann gråta en skvätt över sin lilla prins!)
Hoppas ni haft en härlig helg!
En hälsning från Daniel
Jag vet inte vad ni tycker, men isåfall tycker jag nog att doftpåsar verkar snäppet trevligare.
Hur gör andra mammor?
Det är förmiddag hemma hos den lilla familjen. Jag förbereder mig för att åka iväg och fika hemma hos en kompis. Medan jag duschar gosar Daniel och Skrutten i soffan. Lagom till att jag kliver ur duschen med mitt rufsiga hår blir bebis så ruskigt missnöjd som bara bebisar kan bli. Han skriker i högan sky ikapp med att jag borstar mitt rufsiga hår. Daniel vaggar och tröstar ledsen bebis. När jag fönar håret kan jag inte låta bli att fundera över - hur i helsike gör andra mammalediga mammor, som inte har en gullig sambo därhemma som gör halva jobbet? Hur skulle jag hinna med mina morgonbestyr om inte Daniel också var hemma?
1. Skulle jag låta bebis ligga för sig själv och skrika, och lugnt fortsätta borsta mitt hår?
2. Skulle jag bli tvungen att åka hem till kompis och fika med rufsigt hår?
3. Skulle jag tvingas inse att en lyxig morgon-dusch inte är något som hör mammalediga till - raka av mig mitt hår, och införskaffa någon typ av doftpåsar att hänga i armhålorna?
Ja, jag har då ingen aning.
Läkarbesök.
Hon vände och vred på honom. Lyssnade med stetoskop på trehundrafemtioelva olika ställen på hans lilla bröstkorg. Lös honom i ögonen med en stark ficklampa. Så plötsligt tog hon sats för att säga något. Herregud, nu kommer dödsdomen, tänkte jag nervöst.
"Vad mycket hår han har!" säger hon och ler. Undersökningen fortsätter. Lilleman blir klämd på sina mest intima delar av en vilt främmande människa för andra gången i sitt liv. Hon böjer på hans små ben, rycker och drar lite i dem. Så tar hon sats för att sägs något igen. "Han är väldigt stark i benen!" konstaterar hon, och ler vänligt igen.
"Jaha, är det något ni undrar över?" frågar hon, och talar därmed indirekt om att hon är färdig med sin lilla undersökning. Ja, tillexempel så undrar jag ju varför hon lyssnade med sitt stetoskop så oroväckande länge, och om han verkar normalutvecklad vår lilla knodd. Visst kommer han bli bäst i klassen vår lilla gosse - tror inte du det också doktorn? Visst är han alldeles särskilt fin och duktig?
Men vi frågar ingenting alls. Vi nöjer oss med informationen om att han har starka ben. Och långt hår. Ifall vi nu inte hade märkt det tidigare.
Rutiner?
"Åh, två nummer för bara 49 pix, och man får en DVD-skiva på köpet, vilken lyx!" tänker jag, och kryssar raskt som ögat i rutan med texten "Ja, tack!". Daniel blir lika irriterad varenda gång. Han påstår nämligen att jag aaaaldrig kommer ihåg att säga upp mina prenumerationer. Och jag erkänner, det kan ha hänt någon gång. Typ nio gånger av tio.
Hur som helst. I tidningen fanns ett reportage där man fick följa en nybliven familj under deras första månad. När deras bebis var fyra veckor gammal påstod de sig ha lyckats skapa lite rutiner under dygnet. Vad då för slags rutiner undrar jag? Vår bebis har nämligen inga rutiner alls. Ena dagen är hans världens solstråle, och nästa dag är han bara nöjd så länge han får ligga med näsan i min armhålla (samtidigt som jag buffar honom i rumpan förstås!). Ena dagen skriker han ingenting, och nästa dag har han sådant magknip att grannarna överväger att flytta. Ena dagen bajsar han sjutton gånger och nästa bara två.
Den enda rutin som hållt i sig sedan dag ett är att han är hungrig varannan timma. Minst. Ibland gör det att jag känner mig något låst, men för det allra mesta är det väldigt mysigt. Det finns dessutom två grymma fördelar med att amma. Det ena är att man (åtminstone jag) rasar i vikt, och slipper se ut som en svullen gravid köttbulle trots att man faktiskt redan klämt ut sitt barn. Det andra är att man har rätt att köra med bebisens pappa hur mycket man vill. "Daaaaniel, jag är törstig/Kan du ge mig fjärrkontrollen?/Börjar inte du också bli hungrig på lunch?" Ungefär så.
Idag är vår underbara bebis sju veckor! Tiden går sjukt fort - även om man inte har en enda futtig rutin att glänsa med.
Lift-stafett!
Bläcket i min skrivare är slut, så jag har inga bilder att scrappa på Lilleman. Det får bli gravid-bilder så länge! Här är magen i vecka 14. Jag har dolt en tag bakom fotot, så får det plats ännu mer text om våra tankar om bebisen i just denna vecka.
Scrappare - kolla in länken till inlägget här, och hoppa på utmaningen ni med vet jag!
...
Imorse hade vi invigning för baby-gymmet Benjamnin fick i julklapp. Han hade en lång konversation med de snygga leksakerna som dansade runt ovanför hans huvud. Vilken festlig morgon! Det var bara champagnen och snittarna som saknades. Mamman fick fira med att fotografera sin lilla prins istället.
Jag har fortfarande inte lärt mig att fotografera med nya kameran. Det blir pinsamt nog fortfarande bara "sikta-och-tryck-foton". Men jag har inte ork och tid för annat just nu, huvudsaken är att vi samlar på oss lite fina foton och minnen, ellerhur?
Igår var mina vänner här på kvällsmys. En av dem frågade om mamma-livet är ungefär så som jag hade föreställt mig. Det är det inte. Det är tusen gånger bättre! Jag njuter av att få spendera mina dagar med vår lilla knodd.
Sköna morgon!
Är det någon som kan tala om för mig hur det brukar gå till när en bebis vänder sig om själv för första gången? Tidigt imorse rullade nämligen Skrutten runt från rygg till mage. I ärlighetens namn tror jag att han bara råkade. Han var så ilsk över att han inte fick mat på sekunden - och låg där bredvid mig och gapade och åmade sig. Och vips så hade han rullat över på mage, och var om möjligt ännu mer irriterad över den försenade frukosten.
Som sagt, han råkade väl antagligen bara, och hade definitivt ingen aning om vad han hade lyckats med. Men ändå. Jag kan väl åtminstone få låtsas som att min bebis är ruskigt kompetent, och lärt sig att vända sig om alldeles på tok för tidigt?!
Daniel hälsar att det fattar väl vem som helst att han inte gjorde det med flit.
Mamma-gris!
Vi har fått en liten mamma-gris här hemma. Skrutten kan tänka sig att gosa hos sin pappa i korta stunder, om han är på bra humör. Annars vill han ligga så nära sin mammas bröst som möjligt. Gärna med bröstvårtan i mungipan, typ hela tiden. Han verkar tro att brösten ska försvinna om han inte är där och kollar läget minst en gång i kvarten.
Som förälder har man då två alternativ:
1. Trotsa bebisens önskan och låta honom skrika sig svettig tills han somnar av utmattning.
2. Låta bebisen bestämma, sätta sig bekvämt i soffan och bara gilla läget.
Hittills har jag och Daniel valt alternativ nummer två, och tänker med all säkerhet fortsätta med det ett tag till. Behöver jag säga att jag inte får så mycket gjort här hemma?
En pyttig Benjamn i mammas famn, för snart fem veckor sedan.
/Johanna, med sovande bebis i knäet.
Hemhjälp?
Visserligem skulle jag gärna skippa barnflickan, jag gosar helst med min bebis själv och bajsblöjor har jag i ärlighetens namn inget emot att byta. Men en hemhjälp kanske skulle vara något? Då kunde jag i lugn och ro sitta i soffan och gulla med Benjamin hela dagarna, och inte ägna en tanke åt att dammhögarna växte i hörnen och att badrummet skulle behöva sig en rejäl dos skurmedel.
När jag tänker närmare på saken är det precis så vi redan har det. Jag sitter i soffan med Benjamin (nästan) hela dagen, och ägnar inte en tanke åt varken dammhögar eller skurmedel. Enda skillnaden är att jag inte har någon hemhjälp.
Så vad ska jag skylla på om Benjamin i framtiden råkar få sig en släng av dammallergi? Tja, att det är hans eget fel kanske. Vore han inte så ruskigt söt och go, så kanske jag skulle kunna tänka mig att låta bli att gosa med honom i några sekunder. Nu tänker jag bara ta vara på denna mysiga tid. Städa kan jag göra när han flyttat hemifrån!
Lyx-mamman Miranda med nyfödd bebis.
Bästa servicen?
"vill du ha hjälp att packa?" frågar de blygt, och sätter sedan igång att packa i ett rasande tempo. De har dessutom lärt sig att lägga de tyngsta sakerna i botten på påsen så man slipper komma hem med mosade korvbröd.
Det är hur trevligt som helst. Ända tills man betalat sina varor. Då står man nämligen plötsligt där, med händerna ut med sidorna som en död säl, och undrar varför i hela friden någon stackars fotbollsspelare ska behöva packa ner ens varor - när man är fullt kapabel att göra det själv! Jag känner mig lika pinsam varendaste gång. Som någon jäkla översittare, som låter någon annan utföra ens vardagssysslor.
Jag ska aldrig skaffa hemhjälp!
Lilla familjen storhandlar!
Vi var på Willys och storhandlade häromdagen, hela lilla familjen, för andra gången sedan Skrutten föddes. Det gick till på precis samma sätt som sist. Inte en gnutta skillnad.
Jag irrade runt som en yr höna och försökte förgäves komma ihåg vad som stod på inköpslistan som låg kvar hemma på köksbordet. I vanlig ordning kom jag inte ens ihåg hälften, däremot slank det ner diverse andra onödiga saker i kundvagnen. Fort måste det gå dessutom, så att inte tutt-prinsen hinner vakna och komma på att han är hungrig. (Ja, jag vet att det går utmärkt att amma vart som helst. Men jag föredrar i ärlighetens namn att göda min bebis hemma i soffan, istället för i kön på Willys, mitt ibland alla svininfluensa-bakterier! Jag är ännu inte helt bekväm med att svänga runt med mina bröst i offentliga sammanhang.)
Vad Daniel gjorde? Han stod alldeles stilla, och vaktade sin lilla dyrgrip, så att inte någon skulle råka hosta på honom. (Och det, mina vänner, det gör han på eget initiativ. Vem av oss som är den överbeskyddande föräldern upptäckte vi redan på BB!)
I bilen på vägen hem muttrar Daniel något om att han blir "jäkligt förbannad över att alla jävla dårar måste ställa sig så helvetes nära hans bebis hela tiden!" Han undrar tydligen varför de envisas med att göra så.
"Det fattar du väl" svarar jag "de vill ju titta på bebisen!"
"Varför då?"
"De vill väl se hur han ser ut, om det är en söt eller ful bebis du har där i vagnen!"
"Varför skulle man vilja göra det?" undrar han, uppriktigt förvånad.
"Det vill väl alla. Jag kollar alltid ner i folks barnvagnar, så fort jag får chansen!"
"Det har iallafall jag aldrig gjort."
Stackars Daniel. Tänk vad många söta (och ruskigt fula) bebisar han gått miste om här i livet.
Nybliven mamma-makeover!
Men för att känna sig lite snyggare kan man ju alltid pimpa sig själv med fina smycken, eller hur?! Min söta lillasyster bloggar för Zinna som säljer smycken över nätet. Imorse var jag inne och kikade lite, de har hur mycket snyggt som helst! Och billigt dessutom :) Kolla in dessa örhängena tillexempel - jag ska shoppa genast!
Hej moster!
Så här glad blir jag när jag tänker på dig! Puss från Benjamin.
Min syster köpte denna söta body när hon var i Dubai i somras. I söndags fick Benjamin snällt ställa upp på en photosession iklädd bodyn, och då lyckades vi för första gången fånga ett leende på bild. Det måste vara färgen på bodyn han är så lycklig över, eller hur? :)
Tro det eller ej..
"Julens goaste pepparkaka" är titeln. Och ja, visst är jag lite partisk. Men man får vara det som mamma :)
Sötaste dinosaurien?
Emellanåt är han lika ilsk som en dinosarie också. Typ om han inte får man just på den sekunden han begär det! Det är visst en bestämd liten kille vi fått.
Och moster, snart kommer bilder med rosa bodyn! :)
...
Nyår var fantastisk, vår skrutt var den snällaste bebis man kan tänka sig. Sov i stort sett hela kvällen. Inte en gnutta magont! Daniel och jag fick en supertrevlig kväll med våra vänner och god middag! Vaknade vid elva snåret och var pigg som tusan - han ville inte missa nyårsraketerna förstås!
Lillhjärtat vid tolvslaget, invirad i filtar i mamsens famn för att titta på alla fina raketer!
Det har hänt ruskigt mycket den senaste veckan, för Benjamin alltså. Känns som att han gått från att vara en liten spädis till att bli en stor kille. Han ler och "pratar" med oss mest hela tiden! Det är en sådan lycka att få dela sina dagar med en liten prins! Ska försöka hinna fixa med lite bilder nu när han tar sin förmiddags-nap, så blir det förhoppningsvis lite fler uppdateringar inom kort.
Kram på er!
Jag har blivit brädad!
...
Nu undrar jag inte längre. Jag har nämligen firat min första nyår på många år med både omålade naglar och oplockade bryn. Tiden räcker helt enkelt inte till när man extraknäcker som levande skafferi åt en matglad liten gosse. Så om man som småbarnsförälder råkar stjäla till sig lite tid hos frissan, ja då förstår jag att man passar på att fixa till både det ena och det andra!
Men jag är världens lyckligaste ändå, och hade en fantastisk nyår! Bilder och uppdatering kommer snaaart!
