Ett fint avslut.
Denna vecka är min sista på jobbet. Med en sjuk Benjamin (som egentligen är ganska frisk igen) behövs jag på hemmaplan imorgon i form av vab. Denna torsdag blev således hastigt och lustigt min allra sista dag.
Tur att jag laddat med att köpa popcorn till barnen på jobbet redan igår och att jag tog med det där fina alfabet-memory som jag ville ge dem i hejdå-present.
Tur också att mina fantastiska kollegor hade bestämt sig för att ställa till med avskedskalas idag, istället för imorgon. En fantastiskt god kaka väntade i personalrummet ihop med ett fint halsband de köpt åt mig.
Det blev tårar idag vill jag lova. Både när jag kramade om barn, föräldrar och kollegor. Vilken konstig känsla!
På måndag morgon kliver jag in genom dörren till min nya arbetsplats. En förskola där jag alldeles säkert kommer trivas minst lika bra. Spännande det där.
När man möter en memory-mästare.
Det är väl märkligt det där, hur sjukt bra barn kan vara på att spela memory? Det spelar ingen roll hur hårt jag anstränger mig, jag förlorar jämt.
Benjamin har ett flygplansmemory med 27 par. 27 par kort med minimala bilder av flygplan som för ett otränat öga ser på pricken likadana ut. När vi ska spela det får jag böna och be om att vi ska välja ut ett något mindre antal kort, så att jag åtminstone har en ynka pytteliten chans att kamma hem några par.
Sist vi spelade var ungen benhård. "Idag måste vi spela med alla kort, mamma! Kom igen nu, din fegmössa!"
?
Jag gav med mig. Hur det gick? Jag förlorade. Fem par fick jag medan den lilla memory-mästaren lyckades få 22.
/memory-förloraren
