Johannas blogg

Båda våra gossar är för det mesta väldigt lätta att natta om kvällarna. Godnattsaga och lite mys, sen sover de som stockar.

Igår däremot, kunde Benjamin inte somna, trots att klockan var långt över läggdags. Istället funderade han på svårlösta gåtor.

"Maaaaaamma! När jag är 50, hur gammal är Fabian då?"

:)

Idag är ingen vanlig dag, idag är Benjamins födelsedag, hurra hurra hurra!

Tänk, nu är han fyra. Vår fina, snälla, busiga, nyfikna, glada och lekfulla pojke.

För fyra år sedan kändes det som att vi väntat i en evighet på den där som bodde i min mage. Strax före midnatt var han här, med massa svart hår på den lilla huvudknoppen och stora vackra ögon. Så underbar och älskad från allra första stund. Våran son!

Vi ligger i skrivande stund och slappar framför tvn, Benjamin och Daniel i sovrummet framför en fiskefilm och Fabian och jag i soffan framför Bilar. Min familj har varit här och firat vår lilla going och om en stund väntar vi Daniels familj på kalas nummer två. Det är härligt att fylla fyra!

Igår var Benjamin iväg ensam på barnkalas för allra första gången. Hos sin förskolekompis Emilia. Med nyköpt skjorta, gelé i håret och paket i handen. Min stora lilla kille!

Jag vet inte vem som var mest pirrig, han eller jag? Troligtvis mamman ;)

I eftermiddags frågade jag Benjamin om han inte kunde rita en teckning till mig, föreställandes mig. Att rita har aldrig vart något han fastnat för, klippa/klistra/pyssla är mer hans grej, men ibland kan man tydligen locka honom till att rita med.

Nio teckningar blev det, fulla av huvudfotingar. Alla föreställde någon i familjen och släkten. Ja, förutom den sista då. Den föreställde visst "Thomas som bor i Borås".

Vår hyresvärd alltså.

Underbara unge, vad får du allt ifrån?

"Mamma, Edith ska få komma hit och leka en dag!" sa Benjamin plötsligt vid middagen.
"Åh, vad kul. Det får hon gärna!" svarade jag. (Edith är en ny vän till honom på förskolan).
"Hon ville det. Hon kunde på lördag! Så på lördag tänkte jag... Och vet du, hon ville sova över här! Hon ville det! Så nu kan hon få göra det, på lördag." fortsatte han.

Jo, men visst. Ett litet pyamasparty med en tös ska väl gå att ordna. Om sisådär 14 år, två månader och knappt en vecka. När han är myndig och själv får lov att bestämma vad han ska hitta på om lördagarna ;)

Benjamin satt och drömde vid frukostbordet idag.

"Vad tänker du på?" frågade jag.
"Jag bara längtar efter min förskola." svarade han nöjt.

Älskade unge!

Idag var det hög tid att klippa Benjamin. Ungen blev ju alldeles svettig med sitt långa hår, stackarn!

Denna gång fick han bestämma själv hur han ville ha det.

"Jag vill ha kort hår, som morfar!" blev svaret, och så fick det bli. Sötnos!

Häromdagen när jag stod i badrummet bad Benjamin om att få några tops.

"Ja visst, men vad ska du med dem till?" undrade jag.

Ungen placerade topsen i mungipan och svarade, som om det vore den mest självklara sak i världen: "Jag ska leka att jag jökej!"

"Röker?" frågade jag förvånat (samtidigt som jag höll mig från att börja fnissa!) "Vet du någon som röker?"

"Ja! Knojjhane!" (Knorrhane, i Saltkråkan!) svarade han glatt och puffade sedan på med sina låtsascigaretter, tre och ett halvt år gammal.

Ja, den där Astrid Lindgren. Hon skrev inte bara världens bästa böcker, hon såg till att lära ungarna en herrans massa strunt också!

:)

"Mamma, du är så finsam! Du bara tjatar och tjatar, hela tiden!"

:) Antar att ungen menade pinsam?

Varje morgon och varje kväll inträffar samma gamla tjatiga trams hemma hos oss. Benjamin avskyr att borsta sina tänder och missar inte ett enda tillfälle att driva oss till vansinne när det är dags. Ja, han fnissar för det mesta samtidigt också. Som om han tycker att det är mycket roligt, det där bråket. Jag kan tyvärr inte säga detsamma.

Eller nej, nu överdriver jag nog. Det händer faktiskt allt mer ofta att de där tandborstningarna går smidigt. Men alldeles för ofta bråkas det!

Ibland är jag världens tålmodigaste och mest pedagogiska mamma och lyckas få ungen att gapa sitt allra största gap nästan utan trams. Ibland är jag mindre pedagogisk och håller helt sonika fast den sprattlande ungen samtidigt som jag får bända upp en bestämd käke för att överhuvudtaget kunna nudda tänderna med borsten. Och ibland blir jag som en trotsig treåring jag med och svarar ungen med att "då får jag minsann ringa till tandläkaren imon och be henne dra ut alla dina tänder, det verkar väl inte kul?".

Idag var en sån kväll då tandborstningen startade utan trots. Den lilla gossen gapade sitt allra största krokodilgap. När jag närmade mig med tand pesten säger han plötsligt:

"Mamma, borsta inte på de här tänderna, för där har jag nämligen vääääldigt ont!" samtidigt som han pekade mot sina framtänder.
"Jaså? Varför då?" frågade jag.
"Därför Alfred slog mig på näsan en dag och så kom det lite på tänderna!" svarade han bekymmersamt.
"Ojdå! Det hade jag inte hört!" fortsatte jag.
"Jo, han gjorde det mamma! Och då ramlade faktiskt min tand ut. Men nu har jag fått en ny tand istället! En stor, sån som stora killar har!" svarade han nöjt.

Jaså du, din lilla lurifax!