Johannas blogg

Ikväll har jag sagt godnatt till min lilla tvååring (två och ett halvt-åring).

Imorgon bitti säger jag godmorgon till min lilla treåring.

Imorgon är han ett helt år äldre. Tre år! Kan ni fatta?!

Paketen är inslagna och Daniel har just plockat ner dem från hyllan i det jättetrånga och stökiga förrådet vi har och placerat dem på köksbordet precis som vi bestämde.

Eller nähä, Daniel har visst precis bäddat ner sig under sitt täcke utan att först ha plockat ner alla paket från det jättekrångliga paket-gömstället.

"Det är lugnt, det går snabbt att göra det imon bitti!" hävdar han här bredvid mig.

Hahaha! Alla som någon gång träffat Daniel på morgonkvisten vet att han är oförmögen att göra något i snabbt tempo då. Hans hörsel börjar inte fungera förrän han har varit vaken i åtminstone två minuter. Tjugo minuter därefter börjar hans talförmåga eventuellt infinna sig. Och ögonen, ja de öppnar han inte förrän fram mot lunch. Hur han lyckas köra till jobbet varje morgon är för mig en gåta.

Det blir väl helt enkelt jag som får baxa ner de där paketen från hyllan imorgon. Men det ska jag väl lyckas ro iland får vi hoppas!

Visst är det märkligt det där, hur man kan resa sig upp ur sängen om morgnarna och ta hand om två små trollungar, trots att man nästan inte sovit alls.

Det här med krupp alltså (eller falsk krupp, heter det visst) är då sannerligen inga festliga grejer. Inatt vaknade Fabian om möjligt ännu oftare än natten till igår. En gång i timman från läggningen vid sju. Och när klockan blivit två, ja då vaknade han ungefär en gång i kvarten, fram tills han bestämde sig för att kliva upp klockan sex. Ändå tycker jag andningen låter något bättre och hostan lindrigare än igår.

För tio år sedan sov jag så länge jag bara kunde om morgnarna (förmiddagarna). Och lade mig för att vila middag efter skolan slutat. Och lyckades ändå somna gott på kvällen. Om någon sagt till mig då att jag skulle överleva en hel dag, utan att ens fått stänga ögonlocken i mer än en timma i sträck under natten (en av världens bästa tortyrmetoder) så hade jag inte trott dem. Men, det går, om man bara måste!

Nu sover bönan gott i min famn och jag kan ändå inte förmå mig att slappna av tillräckligt för att somna. Trots att ögonen går i kors..

Så håll nu era tummar för att detta ger med sig fort, att vårt lilla charmtroll får bli frisk och pigg igen!

Har just bäddat ner mig i sängen med fleecemorgonrock och raggsockar på. Det är kyligt i vårt sovrum ikväll!

Fönstret är öppet ordentligt och släpper in kall novemberluft, för bredvid mig ligger Fabian med ansträngd andning och hosta. Falsk krupp har han åkt på, vår lilla prins...

Han vaknar till ofta, så då får vi sitta med honom upprätt i famnen framför fönstret så han får andas frisk luft tills han lugnar sig och somnar om igen.

Åh, vad jag önskar att jag kunde trolla bort det... Mitt lilla hjärtegryn!

Igår lyckades Fabian komma upp på alla fyra ordentligt och tog sig ett par små krypsteg framåt.

Idag på öppna förskolan fick han beröm för sin ålnings-teknik, "han ser ju ut som en militär på ett sånt där army-träningspass! Vad snabb han är!"

Han nöjde sig dock inte med att åla i raketfart. När trumman åkte fram på sångstunden ställde han sig på alla fyra, dansade en stund och kröp sedan fram till sångfröken. Så nu kan vi alltså lägga till krypning som ett framsteg också. Ska bli spännande att se om han överger sitt ålande för att krypa istället.

Idag hade jag och min syster bjudit in oss själva på lunch hos vår farmor och farfar. Vi passade på medan våra busgrabbar var på förskolan.

"Nämen, ska inte de få följa med?" undrade min pappa.

Nixelipix. De två yrväderna får följa med en annan gång. Det blir liksom inte så mycket till matro och lugna pratstunder när de är med.

Vi tog bara med oss Fabbelabbe istället. Han skrattade sig igenom lunchen, i vanlig ordning, och var nöjd över att få gnaga på en brödpensel av silikon i två timmar. Nöjdare bebis får man leta efter...

Gott och så mysigt. Måste göras oftare!

När jag fixade middag idag satte jag då sannerligen mina matlagningskunskaper på prov.

Tre olika varianter av den köttiga delen av måltiden skulle tillredas i stekpannan. Rare (till bebisen, som inte gärna ska äta välstekt mat), medium (till Benjamin) och well done (typ friterad, till Daniel).

Vi snackar falukorvsbitar förstås. Snacka om att jag hann svettas ordentligt innan jag lyckades få till en perfekt variant till var och en. Pust!

Har haft en fullspäckad och väldigt härlig helg. Började den dock med att få stopp på bilen i parkeringshuset vid Allum i fredags kväll. Mitt i vägen för alla stod jag. Klockan halv nio, ensam, en fredagskväll. Jippi! Det löste sig dock bra, en kär vän ryckte ut och hämtade mig och Daniel fick hämta bilen dagen därpå. Och ratta hem utan styrservo (heter det så?!). Men det är en historia för sig!

Lördagen proppade jag full med häng med vänner. Först soppmiddag här med mina tre "GGG-tjejer". Sedan vin och tapas på stan med två andra snygga bruttor. perfekt!

Och igår var det dags för mig att fylla 25 igen. Det var lika trevligt i år igen, tredje året på raken!

Idag myser jag med mina gossar. Har just landat i soffan. Båda barnen sover middag och jag ska ta igen mig efter en trevlig och intensiv förmiddag fylld med morgonbolibompa, promenad, utelek, fyra bajsblöjor, innelek/soffhäng och god lunch ala rester från gårdagens kalas. Puh!

Kram på er!

När jag läste godnattsaga för Benjamin ikväll sa han plötsligt:
"Jag undrar om jag ska önska mig en hund?!" (apropå en liten vovve i sagan...)
"Åh, skulle du vilja ha det?" frågar jag.
"Jaaa, som kan skälla ut mig!"

:)

Ni som följer mig på instagram får stå ut med att se "gamla" bilder här ibland. Och ni som inte har instagram (mina svärföräldrar tillexempel, hihi) skaffa det nu! :)

Hur som helst. Det blir en del spring på öppna förskolan just nu och Fabian älskar det! Igår satt han i deras spegelhus en lång stund och pratade med den snygga killen som satt mittemot. Han själv alltså!

När Benjamin såg bilden blev han väldigt fundersam. "Mamma, finns det en till Fabian?" Hihi. Inte helt lätt att greppa kanske, att se inte bara en spegelbild på fotot, utan också själva originalet.

Nu tar jag en kort stund för mig själv i soffan, förmiddagen har bjudit på fullt ös och eftermiddagen ska vi spendera i stan. Efter hämtning av Benjamin alltså.

Hoppas ni har en lika bra onsdag som jag!

Kram

När jag precis lyft upp Benjamin ur badet nyss, så ringde telefonen. Eftersom det nio gånger av tio är försäljare som ringer till oss så svarade jag inte "Johanna" utan "hallå".

Det var mycket riktigt en försäljare. Som ville tala med Johanna.

"Tyvärr, hon är inte hemma!" ljög jag och lade på.

"Nämen, vem var det mamma? Vem ville de prata med, som inte är hemma?" undrade Benjamin nyfiket, där han fortfarande hängde nybadad på min arm.

"Det var nån idiotisk försäljare som vill pracka på mamma något. En tidningsprenumeration kanske. Så jag ljög och sa att jag inte var hemma!" svarade jag givetvis inte, eftersom jag varken vill få min son att tro att alla försäljare är idioter eller att det är okej med vita lögner. Istället ljög jag igen och sa att det var nån som frågade efter Daniel.

"Men varför sa du att han inte är hemma? Han är ju i badet!" frågade han förvånat.

Eh, ja just det. Det är han ju.

Maken till frågvist barn alltså. Man kan ju inte slingra sig ur en pytteliten lögn ens en gång, när han sätter fart!

På dagens schema stod syskonfotografering av mina små trollungar.

Mitt önskemål var att de skulle klä sig i nytvättade, strukna och gärna matchande kläder.

Benjamin (som vanligtvis gillar "finkläder") gallskrek när jag försökte krångla på honom en snygg skjorta.

"Sluuuuuta mamma! Jag tycker inte den är så sköööön! Jag väljer långkalsonger istället!!!" :)

Mamman vann, tillslut. Puh!

...för idag är det Fabians niomånadersdag! Hurra, hurra!

Ordentliga bilder samt text kommer så snart jag fått fram tillräckligt med ljus för att använda kameran på ett rättvist sätt. Det vill säga i slutet på mars 2013 då jag gissar att solen behagar kika fram igen.

Så länge njuter jag av att jag har en alldeles egen sol här hemma...



(Eller ja, jag har ju två egna solar i form av mina fina, glada barn. Det är inte alla som har det minsann..)

Plötsligt kan han. Åla alltså! Ta sig framåt på egen hand. Vår lilla böna!

För drygt en vecka sen gjorde han det för första gången, ålade sig en kort bit för att komma fram till en spegel på öppna förskolan. Och nu under helgen har han fått upp ganska bra fart.

Spännande det där, att ge sig iväg för att nå saker som placerats utom räckhåll för en. Mammas gitarr tillexempel..

(Jo, mammas gitarr! Jag har faktiskt en egen!)

Det blev en bra dag det här med. Hela veckan har vart urmysig än så länge och det behövde jag efter förra veckans sjukstuga :)

I förmiddags var jag och Fabian hos min kompis Carro och hennes lilla Leo och fikade. I vanliga fall har vi varsitt stort yrväder att jaga efter, men både Benjamin och Noa var på förskolan. Massor av tid att prata ostört med andra ord! :)

Efter hämtning av min lilla juvel åkte vi mot ytterligare en dejt, med Cecilia och Melvin. Grabbarna var i vanlig ordning lite försiktiga emot varandra den första stunden men så snart de blivit varma i kläderna lekte de lika bra som sist. Jösses, vad de kan busa ihop de där två!

På bilderna ser ni Fabian med blivande polaren Leo, samt Benjamin och Melvin med Charlie Chaplin i bakgrunden. Eller Charlie Kerstin, som Benjamin kallade honom ;)