Tjockis-LO!
Magen växer som tusan, och det måste förstås dokumenteras :) Med ett par veckors mellanrum poserar jag glatt med min tjocka mage framför garderobsdörrarna här hemma. Daniel försöker febrilt göra allt för att jag ska bli nöjd. "Nej, fy. Ta ett nytt. Jag ser ut som en tjock elefant/ser alldeles för sur ut/råkade visst dra in magen för mycket!" (Jag vill ju knappast lura någon att den är mindre än vad den faktiskt är, haha!)
Och, eftersom bilderna förstås måste scrappas till gravidalbumet, så blir ni så illa tvugna att se mig alldeles lättklädd även här i bloggen.
Jag har för ovanlighetens skull scannat in LO´n. Jag fick kämpa lite för att få fram de rätta färgerna. Och dessutom bestämde sig scannern för att beskära LO´n i överkant. Mycket trubbel för en enkel sak vill säga. Jag och min scanner är numer offeciellt ovänner, och jag har bestämt mig för att vi inte ska försöka samarbeta på ett långt tag framöver.
Hur som helst, LO´n är gjord utifrån ytterligare en bloggpartyutmaning. Denna stod Eyovine för, och man skulle scrappa i svart och vitt plus en färg till. Rosa fick det bli, fast i två olika nyanser! Texten är gömd på tagen bakom fotot.
Kram på er!
Och, eftersom bilderna förstås måste scrappas till gravidalbumet, så blir ni så illa tvugna att se mig alldeles lättklädd även här i bloggen.
Jag har för ovanlighetens skull scannat in LO´n. Jag fick kämpa lite för att få fram de rätta färgerna. Och dessutom bestämde sig scannern för att beskära LO´n i överkant. Mycket trubbel för en enkel sak vill säga. Jag och min scanner är numer offeciellt ovänner, och jag har bestämt mig för att vi inte ska försöka samarbeta på ett långt tag framöver.
Hur som helst, LO´n är gjord utifrån ytterligare en bloggpartyutmaning. Denna stod Eyovine för, och man skulle scrappa i svart och vitt plus en färg till. Rosa fick det bli, fast i två olika nyanser! Texten är gömd på tagen bakom fotot.
Kram på er!
Monokromatisk LO!
Med hjälp av Cillas bloggpartyutmaning har jag lärt mig ett alldeles nytt ord. Monokromatisk! För er som inte vet, så innebär det att man skapar en LO i enbart en färg, men i olika nyanser förstås. Spännande tyckte jag, och fick för mig att jag skulle scrappa en helt blå LO. Jag scrappar sällan i blått i vanliga fall, så det blev en dubbel utmaning för mig! :)
Men, jag har visst fuskat lite. Stenarna i de små söta blommorna från Petaloo är rosa. Men det kunde inte hjälpas, jag var helt enkelt tvungen att använda dem eftersom de passade så fint till. Kan tänka mig att Cilla kanske är hård med reglerna, men i mina ögon är den monokromatisk iallafall ;)
En rolig utmaning blev det åtminstone, kommer definitivt att testa det igen - men då väljer jag nog en annan, mer "Johanna-aktig" färg!
Och just det, rubriken på LO:n kanske kan tyckas förvirrande för utomstående. GGG är mina gamla favorit-tjejer, på en o samma gång - ett skojnamn på vårt lilla gäng helt enkelt! :)
Men, jag har visst fuskat lite. Stenarna i de små söta blommorna från Petaloo är rosa. Men det kunde inte hjälpas, jag var helt enkelt tvungen att använda dem eftersom de passade så fint till. Kan tänka mig att Cilla kanske är hård med reglerna, men i mina ögon är den monokromatisk iallafall ;)
En rolig utmaning blev det åtminstone, kommer definitivt att testa det igen - men då väljer jag nog en annan, mer "Johanna-aktig" färg!
Och just det, rubriken på LO:n kanske kan tyckas förvirrande för utomstående. GGG är mina gamla favorit-tjejer, på en o samma gång - ett skojnamn på vårt lilla gäng helt enkelt! :)
Bloggparty!
Förra helgen blev det som sagt äntligen lite scrappat hemma hos mig :) På nätet pågår ett bloggparty, flera tjejer har scrap-relaterade utmaningar i sina bloggar. Jag tror jag scrappar som allra bäst (eller iallafall mest) när jag blir utmanad på något sätt. Hos Isabell finns en utmaning där man skall altra något, som man har användning för i sin vardag. På mitt scrap-bord ligger ofta en hel del utskrivna foton och jag har länge tänkt att jag behöver en liten låda eller liknande att förvara dem i. Och så fick det bli!
Och så ett foto taget uppifrån:
In och kika på Isabells utmaning ni med vet jag! Där finns även länkar till de andra utmaningarna.
Johanna.
Och så ett foto taget uppifrån:
In och kika på Isabells utmaning ni med vet jag! Där finns även länkar till de andra utmaningarna.
Johanna.
Idol nästa?
Ibland (när ingen annan hör) så sjunger jag för skrutten i magen. Då blir den som galen, och sparkar till svar. Jag undrar om det är för att jag sjunger så gräsligt, eller för att den gillar det? Jag kanske borde söka till Idol nästa år?
Hjälp efterfrågas!
Nu, mina kära bloggläsare är det dags för er att hjälpa mig på traven i en tävling :) Som tack för att jag roar er så väldigt med mina inlägg!
Genom tidningen Mama´s hemsida kan man skapa sin egen saga, och vara med och tävla om 36 stycken barnböcker. Tänk vad glad min lilla knodd skulle bli om den fick vinna dem! Eller knoddens mamma till att börja med :) In på hemsidan, sök fram Johanna i topplistan med "Sagan om Otto" och rösta! :)
Och hörrni, jag har inte hittat på sagan själv, bara valt ett antal ord och titel - resten fixade sagogeneratorn åt mig!
Genom tidningen Mama´s hemsida kan man skapa sin egen saga, och vara med och tävla om 36 stycken barnböcker. Tänk vad glad min lilla knodd skulle bli om den fick vinna dem! Eller knoddens mamma till att börja med :) In på hemsidan, sök fram Johanna i topplistan med "Sagan om Otto" och rösta! :)
Och hörrni, jag har inte hittat på sagan själv, bara valt ett antal ord och titel - resten fixade sagogeneratorn åt mig!
Bädda eller inte? Det är frågan!
Häromdagen såg jag en artikel eller ett blogginlägg (eller vad det nu kan ha vart, jag minns inte riktigt) där en kvinna uppmanade alla till att sluta skämmas för sina stökiga hem. Istället för att visa upp bilder på ett välputsat kök eller nyrenoverat sovrum så ville hon se människors äkta vardag. Hon ville se bilder på stökiga vardagsrum och överfulla tvättkorgar.
Knasigt kan man ju tycka, men lycka för en stök-fia som mig. Hemma hos oss är det nästan alltid lite damm i hörnen, och disk i diskhon. I hallen snubblar man över femtioelva par med skor och på köksbordet ligger alltid en hög med gammal reklam. (Daniel har fått stränga order om att inte slänga den förrän jag tittat i den. Till skillnad från andra människor älskar jag alla reklamblad som trillar ner i mitt brevinkast!) Men det värsta av allt är förmodligen att vår säng i stort sett alltid är obäddad. Det råkar bara vara så att både jag och Daniel tycker att det är så rasande skönt att sova på morgonen, att vi inte hinner med att bädda innan vi rusar ut genom dörren.
Annat var det när jag bodde hemma. För min mamma var det tabu att lämna hemmet om man inte bäddat sängen. Hon var som den allra värsta bädda-sängen-polis ni kan föreställa er! Om man någon gång hade lite bråttom, och försökte smita till skolan utan att bädda sängen, så var hon framme snabbare än man hann blinka. "Jag ger sjutton i om du kommer försent. Sängen SKA bäddas!!!" kunde hon gorma, så grannarna övervägde att ringa socialen.
Nu ljuger jag. Det hoppas jag vem som helst förstår. Min mamma är världens snällaste och goaste! Sanningen är den att hon väckte mig och mina syskon med frukost på sängen - varje dag, genom hela vår tonårstid. Som den allra bästa mamman stod hon där med en kopp té och en smörgås, så att vi fick världens bästa start på dagen. Men hon gjorde det i god tid, så att vi hann bädda sängarna innan vi gick. Hon är fiffig min mamma!
Vad har ni att skämmas för, i era hem?
Knasigt kan man ju tycka, men lycka för en stök-fia som mig. Hemma hos oss är det nästan alltid lite damm i hörnen, och disk i diskhon. I hallen snubblar man över femtioelva par med skor och på köksbordet ligger alltid en hög med gammal reklam. (Daniel har fått stränga order om att inte slänga den förrän jag tittat i den. Till skillnad från andra människor älskar jag alla reklamblad som trillar ner i mitt brevinkast!) Men det värsta av allt är förmodligen att vår säng i stort sett alltid är obäddad. Det råkar bara vara så att både jag och Daniel tycker att det är så rasande skönt att sova på morgonen, att vi inte hinner med att bädda innan vi rusar ut genom dörren.
Annat var det när jag bodde hemma. För min mamma var det tabu att lämna hemmet om man inte bäddat sängen. Hon var som den allra värsta bädda-sängen-polis ni kan föreställa er! Om man någon gång hade lite bråttom, och försökte smita till skolan utan att bädda sängen, så var hon framme snabbare än man hann blinka. "Jag ger sjutton i om du kommer försent. Sängen SKA bäddas!!!" kunde hon gorma, så grannarna övervägde att ringa socialen.
Nu ljuger jag. Det hoppas jag vem som helst förstår. Min mamma är världens snällaste och goaste! Sanningen är den att hon väckte mig och mina syskon med frukost på sängen - varje dag, genom hela vår tonårstid. Som den allra bästa mamman stod hon där med en kopp té och en smörgås, så att vi fick världens bästa start på dagen. Men hon gjorde det i god tid, så att vi hann bädda sängarna innan vi gick. Hon är fiffig min mamma!
Vad har ni att skämmas för, i era hem?
Jag har noll bebis-koll..
..iallafall om du frågar William, sex år. Igår när vi satt i soffan hemma hos honom så hickade bebisen som sjutton. Jag frågade om W ville känna, och det ville han förstås. Med ögon klotrunda av förtjusning vänder han sig sedan mot mig och ler.
"Kände du?" frågar jag.
"Jaaa! Fast Johanna, vet du vad? Det där är inte hicka! Bebisar sparkas när de ligger i magen. Det är det man känner!"
Tänk att jag kan vara så dum :)
"Kände du?" frågar jag.
"Jaaa! Fast Johanna, vet du vad? Det där är inte hicka! Bebisar sparkas när de ligger i magen. Det är det man känner!"
Tänk att jag kan vara så dum :)
Mytoman?
Det är väl det man kallas, om man ljuger mycket? Isåfall är det det min barnmorska måste tro att jag är. En mytoman alltså. Varenda gång jag är där på koll så berättar jag hur aktiv bebisen är, att det är en liten galning som bor där inne. Och varenda gång hon ska klämma på min mage så ligger den helt blickstilla. Som om den aldrig någonsin gjort annat. Som om den inte ens hade en aning om hur man gör när man rör på sig.
Imorse fick jag frågan om jag fortfarande upplever att bebisen är väldigt aktiv.
"Ja, verkligen! De här senaste dagarna så har den knappt legat stilla en enda stund. Rör den på sig när den sover också?"
Barnmorskan tittar misstroget på mig. "Ja, alltså det kan den ju göra litegrann. Men bebisar sover ju inte lika länge som vi. Så det kan ju därför upplevas som att de aktiva perioderna är ganska långa."
Aktiva perioder? Är det verkligen det man ska kalla det, om bebisen boxar på sin mammas urinblåsa 20 timmar av dygnets 24? Om den knuffar så hårt på mammans organ så att hon har konstant håll i sidan? Om den vänder och vrider på sig tretusensjuhundrafemtielva gånger om dagen så det känns som att mamsens mage ska spricka? Konstant aktivitet skulle jag snarare kalla det. Men det säger jag inte högt. (Och dessutom vill jag ju inte klaga. Jag tycker ju att det är mysigt när den knuffas sådär. Fast ibland önskar jag att den knuffade bara lite försiktigare.)
Två minuter senare ligger jag på britsen. Barnmorskan klämmer på magen. Bebisen ligger blick stilla. Hela tiden. Dessutom har den lagt sig med huvudet neråt. Som för att lura barnmorskan att den lagt sig till rätta, att den inte alls tänker göra volter mer. Det klart hon tror att jag ljuger, bebisen verkar ju hur lugn som helst.
När jag och Daniel går hemåt igen sparkas bebisen jättehårt. Rakt på mitt allra ömtåligaste organ. Och så plötsligt hör jag en liten röst, nästan som en viskning (eller är det jag själv som tänker?):
"Mamma, jag är precis som min favorit-moster. Jag är helt vild och galen, och tänker göra som jag själv vill. Men bara när vi är hemma. När vi är på bortaplan, och du stolt vill visa upp mig för alla du känner, då lovar jag att vara hur snäll som helst!"
Det är en liten vilde som bor där inne. En mini-Evelina, vare sig det är en kille eller tjej! Det är jag säker på :)
Imorse fick jag frågan om jag fortfarande upplever att bebisen är väldigt aktiv.
"Ja, verkligen! De här senaste dagarna så har den knappt legat stilla en enda stund. Rör den på sig när den sover också?"
Barnmorskan tittar misstroget på mig. "Ja, alltså det kan den ju göra litegrann. Men bebisar sover ju inte lika länge som vi. Så det kan ju därför upplevas som att de aktiva perioderna är ganska långa."
Aktiva perioder? Är det verkligen det man ska kalla det, om bebisen boxar på sin mammas urinblåsa 20 timmar av dygnets 24? Om den knuffar så hårt på mammans organ så att hon har konstant håll i sidan? Om den vänder och vrider på sig tretusensjuhundrafemtielva gånger om dagen så det känns som att mamsens mage ska spricka? Konstant aktivitet skulle jag snarare kalla det. Men det säger jag inte högt. (Och dessutom vill jag ju inte klaga. Jag tycker ju att det är mysigt när den knuffas sådär. Fast ibland önskar jag att den knuffade bara lite försiktigare.)
Två minuter senare ligger jag på britsen. Barnmorskan klämmer på magen. Bebisen ligger blick stilla. Hela tiden. Dessutom har den lagt sig med huvudet neråt. Som för att lura barnmorskan att den lagt sig till rätta, att den inte alls tänker göra volter mer. Det klart hon tror att jag ljuger, bebisen verkar ju hur lugn som helst.
När jag och Daniel går hemåt igen sparkas bebisen jättehårt. Rakt på mitt allra ömtåligaste organ. Och så plötsligt hör jag en liten röst, nästan som en viskning (eller är det jag själv som tänker?):
"Mamma, jag är precis som min favorit-moster. Jag är helt vild och galen, och tänker göra som jag själv vill. Men bara när vi är hemma. När vi är på bortaplan, och du stolt vill visa upp mig för alla du känner, då lovar jag att vara hur snäll som helst!"
Det är en liten vilde som bor där inne. En mini-Evelina, vare sig det är en kille eller tjej! Det är jag säker på :)
Morgonläsning!
Har ni läst Alex Schulmans pappablogg? Det har jag, och jag skrattar högt nästan varje gång. Han är skojig vill jag lova :) Kolla in detta inlägget tillexempel, eller det här. Hihi!
Ha en bra dag allihop. Nu ska jag packa gummistövlarna och bege mig iväg på första dagen på min praktik. Tjing!
Ha en bra dag allihop. Nu ska jag packa gummistövlarna och bege mig iväg på första dagen på min praktik. Tjing!
Scrappat!
I helgen hittade jag äntligen lite inspiration (och tid och ork) till att scrappa. Blev bland annat en LO gjord utifrån förra veckans skiss (som du kan hitta här).
Bilden på min söta vän Anna har jag visat tidigare i bloggen. Är taget på stranden en dag i Augusti, när det blåste galet mycket!
De söta bradsen kommer från KaiserCraft. Fick dem som vinst i en blogg-utmaning i våras.
Bilden på min söta vän Anna har jag visat tidigare i bloggen. Är taget på stranden en dag i Augusti, när det blåste galet mycket!
De söta bradsen kommer från KaiserCraft. Fick dem som vinst i en blogg-utmaning i våras.
Föräldrautbildning, del 2.
Inte var väl kvällens happening något att vara pirrig över. Jag hade inte så värst mycket tjockare rumpa än någon annan, och ingen verkade tycka att Daniel såg ut som en nazist. Åtminstone sa de inte det högt.
Kursledaren var en söt och trevlig barnmorskestudent, som liknade min svägerska Lisa nästan på pricken. Vi fick se en förlossningsfilm, och den som ville hade då kursledarens fulla tillåtelse att lämna rummet. Alla satt kvar. (Det var väl för väl det kan man tycka, bebisen skall ju ut på något sätt, det är väl inte läge att förneka?)
Filmen lärde oss att förlossningar kan vara ganska trevliga historier, fast långdragna och smärtsamma förstås. Jag fällde en liten tår när bebisarna på filmen äntligen kom ut (det var mörkt i rummet, så jag är nästan säker på att ingen märkte det), och försökte låta bli att fnittra när barnmorskan kallade bebisen för en liten mullgris. Jo, det är sant. Två gånger sa hon det: "Åh, en sån liten mullgris. En liten mullgris blev det!"
Mullgris? Det ska minsann ingen kalla min skrutt för. Då åker hon på en propp. Eller just det, man får inte slå barnmorskan. Det är absolut förbjudet. Hur ont man än har, och hur dum hon än verkar. Det fick vi också lära oss.
Kursledaren var en söt och trevlig barnmorskestudent, som liknade min svägerska Lisa nästan på pricken. Vi fick se en förlossningsfilm, och den som ville hade då kursledarens fulla tillåtelse att lämna rummet. Alla satt kvar. (Det var väl för väl det kan man tycka, bebisen skall ju ut på något sätt, det är väl inte läge att förneka?)
Filmen lärde oss att förlossningar kan vara ganska trevliga historier, fast långdragna och smärtsamma förstås. Jag fällde en liten tår när bebisarna på filmen äntligen kom ut (det var mörkt i rummet, så jag är nästan säker på att ingen märkte det), och försökte låta bli att fnittra när barnmorskan kallade bebisen för en liten mullgris. Jo, det är sant. Två gånger sa hon det: "Åh, en sån liten mullgris. En liten mullgris blev det!"
Mullgris? Det ska minsann ingen kalla min skrutt för. Då åker hon på en propp. Eller just det, man får inte slå barnmorskan. Det är absolut förbjudet. Hur ont man än har, och hur dum hon än verkar. Det fick vi också lära oss.
Föräldrautbildning!
Ikväll ska vi på föräldrautbildning på mödravårdcentralen för första gången. Lite pirrigt känns det måste jag erkänna! Sex andra par, i precis samma situation som oss, och så en käck barnmorska. Jag hoppas hon tänker lära oss något vettigt! Och jag hoppas ännu mer på att någon av de andra paren verkar reko. Det hade varit kul o träffa lite andra mammor i närheten som man kan fika och promenixa med när knodden kommit. Men mest av allt hoppas jag förstås på att de andra paren tycker att jag och Daniel verkar vara reko människor. Hjälp, tänk om vi blir alla de andras "skit-snack-material". Tänk om det är oss de skrattar åt ikväll när de ska somna?
"Haha, såg du den där tjejen med den enorma rumpan? Gud så hon svankade!!!" (Jag ber i förväg en tyst bön om att de andra tjejerna ska vara tjockare än mig. Kanske ska jag ta på mig en snygg tunika, som döljer det mesta, för säkerhets skull?)
"Ja, hahahaha! Det var hon som var ihop med den där nazi-killen va?!" (Daniel rakade håret igår igen. Det blev bara lite för kort. Jag tröstar mig med att han är toksnygg ändå. Och dessutom världens bästa blivande pappa!)
Jag återkommer med rapport ikväll.
Liten uppdatering: Skrutten är också nervös för ikväll. Har vänt sig, och knökat runt i magen precis hela dagen, och tänker minsann inte ta hänsyn till att mamsen måste koncentera sig på sitt skolarbete. Puh!
"Haha, såg du den där tjejen med den enorma rumpan? Gud så hon svankade!!!" (Jag ber i förväg en tyst bön om att de andra tjejerna ska vara tjockare än mig. Kanske ska jag ta på mig en snygg tunika, som döljer det mesta, för säkerhets skull?)
"Ja, hahahaha! Det var hon som var ihop med den där nazi-killen va?!" (Daniel rakade håret igår igen. Det blev bara lite för kort. Jag tröstar mig med att han är toksnygg ändå. Och dessutom världens bästa blivande pappa!)
Jag återkommer med rapport ikväll.
Liten uppdatering: Skrutten är också nervös för ikväll. Har vänt sig, och knökat runt i magen precis hela dagen, och tänker minsann inte ta hänsyn till att mamsen måste koncentera sig på sitt skolarbete. Puh!
Pernilla - mästarnas mästare!
Jag var på bio idag, med två små skruttar, och såg en japansk tecknad söt film. Före filmen visades i vanlig ordning en massa reklam, däribland för det pedagogiska datorspelet "Josefine". Vem i hela världen är det som presenterar spelen, om inte Pernilla Wahlgren? Ärligt talat, tycker folk att hon är så himla skojig att hon måste vara med precis överallt?
"Jag vet att barn lär sig allra bäst när de får göra något roligt, inte när man försöker trycka i dem kunskap."
Åh, nobelpriset nästa! Inte visste jag att Pillan var pedagogik-forskare? Tydligen. Jag kanske skulle be min kursledare bjuda in henne som föreläsare? Så att vi blivande lärare får lära oss något vettigt för en gångs skull!
Skänk en tanke till Pernilla gott folk. Hon måste vara den mest allvetande i hela Sverige. Kanske i hela världen.
...
Igår var jag på min praktikplats för första gången denna terminen. Nu väntar snart en lååång praktikperiod där, och det ska bli så skoj! Klassen är åldersblandad, förskoleklass till tvåan - så de flesta barn känner jag sedan tididare. Sex nya små sexåringar har börjat, och de verkar helt ljuvliga! Igår när vi skulle äta så satt två av dem vid mitt bord, och jag hade ännu inte hunnit presentera mig för just dem.
"Jag heter Johanna, och kommer vara extrafröken skulle man kunna säga, hos er ett par veckor nu. Ja, ni andra vet väl vad jag ska göra för något här?" (Jag tänker mig förstås att någon av de "gamla" barnen kan förklara vad en lärarstudent är för något...)
"Ja, men det vet jag också!" sa en av de nya små knattarna. "Du ska föda barn!"
Visserligen hade jag tänkt vänta med det till efter praktikperioden, och hade föreställt mig BB som den optimala platsen. Men nu inser jag att jag måste tänka om. Det är väl självklart att barnen på skolan ska få uppleva en förlossning på nära håll - tycker ni inte? :)
"Jag heter Johanna, och kommer vara extrafröken skulle man kunna säga, hos er ett par veckor nu. Ja, ni andra vet väl vad jag ska göra för något här?" (Jag tänker mig förstås att någon av de "gamla" barnen kan förklara vad en lärarstudent är för något...)
"Ja, men det vet jag också!" sa en av de nya små knattarna. "Du ska föda barn!"
Visserligen hade jag tänkt vänta med det till efter praktikperioden, och hade föreställt mig BB som den optimala platsen. Men nu inser jag att jag måste tänka om. Det är väl självklart att barnen på skolan ska få uppleva en förlossning på nära håll - tycker ni inte? :)
Ett litet kort!
Det blev inte så mycket scrap-tid igår som jag hade tänkt mig. Men ett litet kort hann jag med. Till Daniels mormor som blir 80 år idag.
Kortet är gjort utifrån en utmaning, en skiss skulle man skapa utifrån - och kortet skulle glittra på något vis. Mitt glittrar på siffrorna och på de små söta päronen (det ska väl föreställa päron, eller? Daniels mormor kommer bergis fråga, då vill jag ju inte vara pinig o svara fel!). Organza-banden är lite glittriga de med tycker jag allt!
Så var kom då utmaningen ifrån? Jo, igår ramlade jag lyckligtvis över en blogg där jag såg att det pågår ett party ute i bloggvärlden. Massor med scraputmaningar att sätta tänderna i! Nu kanske jag kan få lite scrap-inspiration äntligen! Jag återkommer snart med länk till bloggen där ni kan hitta just denna utmaning.
Sköna eftermiddag!
Nu är alla måsten gjorda, och det var inte ett dugg jobbigt! Tänk att jag aldrig lär mig. Nu väntar en skön ledig eftermiddag, utan tankar på att jag borde göra annat. Den tänker jag ägna framför pysselbordet!
"Just do it"
Jag är en skjuta-uppare! Jag skjuter upp allting som går att skjuta upp, så länge som möjligt. Fy, vilken energi det tar!!! Nu har jag skjutit på flera "jobbiga" samtal, och annat som ska ordnas i flera veckor - SKÄRPNING!!! Idag ska det ske :)
Jag boar!
Jag har alltid hört att gravida får en oemotståndig lust att fixa och greja i hemmet, "boa" lite innan bebisen kommer. Nu vet jag med allra största säkerhet att det inte är en skröna - jag städar och donar som aldrig förr! Igår morse fick köksskåpen sig en omgång. Följande konstaterades:
- Varken jag eller Daniel kan vara något vidare fan av curry. Burken vi hade gick visst ut 2007.
- Salta kex blir jättemjuka om man inte stänger förpackningen ordentligt.
- Fruktkolor blir jättehårda om man inte äter upp dem inom loppet av ett år. (Vem har ens köpt ett helt kilo fruktkolor och gömt längst in i vårt skafferi???)
- Om man torkar ur sina skafferi typ varannan månad istället för var tjugonionde så går det säkerligen både snabbare och lättare.
- Mr Muscle är utan tvekan min nya bästa vän!
Sedan rensade vi - tro det eller ej, vårt källarförråd. Jag överdriver inte när jag påstår att vi slängde säkert 75% av allt som fanns där inne. Och det var enbart gammal skit! Bild utlovas inom kort. Följande konstaterades:
- Jag samlar på allt. Även trasiga espresso-maskiner.
- Daniel är minst lika bra som mig på att spara på skräp.
- Det är jättetrevligt och luftigt att ha en liten gång i mitten av sitt förråd. (Förut kom man överhuvudtaget inte åt det vi hade längst in, om man inte använde extremt mycket våld).
Idag, när vi båda var lediga, tog vi en sväng till IKEA. Där inhandlades nytt datorbord och matta till vardagsrummet. Följande konstaterades:
- Det går att vara på IKEA utan att titta och klämma på precis allt. Iallafall om man har en icke-shopping-älskande sambo med sig, som springer genom butiken med kundvagnen.
08.36 är det nya!
Hur är det möjligt att vakna exakt på minuten två dagar i rad - utan att ställa klockan? 08.36 är tydligen den nya morgon-tiden. (Och ja, då har jag förstås varit uppe mitt i natten för toabesök, annars vaknar jag senast klockan sex!!!)
Idag låter jag Daniel sova sin skönhetssömn. Han kom hem sent inatt från en spelning, så jag tänker inte plåga honom med några frukostfrallor just idag! :) Jag och min hoppande mage myser själva i soffan istället! (Ja, magen hoppar faktiskt, tro det eller ej. Bebisen hickar som en tok därinne - jag hoppas stackaren slipper det när den väl kommit ut!!!)
Johanna hjärtan helgmorgnar!
Jag älskar helgmorgnar! (stavas det så?!?) Jag älskar känslan av att vakna på morgonen, och inse att det är lördag eller söndag, och att jag inte har bråttom iväg till något. Helgmorgnar i våran lilla familj innebär mysfrukost - med färska frallor i soffan, framför nyhetsmorgon. Jag njuter av varenda sekund. Och ser förmodligen ut som att jag aldrig varit nöjdare.
Bredvid mig i soffan sitter Daniel med ögonen på halv stång. Han smuttar lite på sitt kaffe, och gnager försiktigt på kanten av sin fralla. Han ser inte riktigt lika nöjd ut. Bergis önskar han att han fick ligga kvar i sängen ett par timmar till. Att han slapp äta frukost överhuvudtaget. Och framförallt; att han slapp kolla på sådan skit som nyhetsmorgon. 
Jag skulle nog vilja påstå att detta är Daniels typiska frukost-look. Nu: Minus det långa håret, och ögonen om möjligt ännu lite tröttare.
Älskade du, tänk att just du skulle ha sån otur, och träffa en frukost-galen tjej!
74 dagar kvar!
Idag är det bara 74 dagar (!!!) kvar tills bebisen beräknas komma. Mormorn påstår att jag inte ska förvänta mig för mycket, den kommer enligt henne absolut inte komma förrän i december. Därför tippar jag på den 29:e november - bara för att hon inte ska få rätt :) Det låter väl som ett trevligt datum?
Igår reste sig en tjej upp på spårvagnen, och lämnade sin plats till mig och min mage. Jag måste onekligen se trött och tjock ut!
Nya frukostvanor
Förra terminen tyckte jag att det var vardagslyx att snooza min väckarklocka trehundrafemtioelva gånger innan jag gick upp ur sängen. Detta gjorde att jag aldrig hann äta frukost sittandes. Istället sprang jag fram och tillbaka till diskbänken och tog ett bett på min macka då och då. Kaffekoppen balanserades på kanten av handfatet, samtidigt som jag sminkade mig, borstade håret och allt på samma gång. Om jag hade tur så ramlade inte koppen i golvet och spillde ut kaffe över hela badrumsmattan (vilket jag isåfall kanske inte ens hann torka upp innan jag rusade till vagnen!)
Min nya vardagslyx innebär att gå upp i tid, och äta en god frukost framför tvn i minst tjugo minuter. Kanske har det att göra med att min gravida kropp inte nöjer sig med en liten smörgås till frukost. Gud nej, bebisen vill helst ha gröt till mackan, eller åtminstone en liten tallrik youghurt. Om jag någonsin försöker mig på något så idiotiskt som att slarva med frukosten så hånskrattar bebisen åt mig därinne.
"Ha! Nu är du väl allt bra korkad lilla mamsen! Inte tror du väl att en liten skruttig macka räcker för att fylla den där enorma magen? Jag ger dig max en timme, sen ska jag se till att din mage kurrar så högt så att folk kommer blänga på dig inne i föreläsningssalen!"
Yes, ordentlig frukost är det nya nu. Och då kan man ju lika gärna göra det till en skön vana, eller hur? Framför mig på föreläsningen igår morse satt en tjej och mumsade på en torr macka. Till det drack hon en coca cola. Frukost to go liksom. Det kunde varit jag för ett par månader sedan (minus colan, FY! vilken vettig människa vill ens tänka tanken att dricka det till frukost???), och jag blev inte det minsta avundsjuk. I like mina nya frukostvanor!
Min nya vardagslyx innebär att gå upp i tid, och äta en god frukost framför tvn i minst tjugo minuter. Kanske har det att göra med att min gravida kropp inte nöjer sig med en liten smörgås till frukost. Gud nej, bebisen vill helst ha gröt till mackan, eller åtminstone en liten tallrik youghurt. Om jag någonsin försöker mig på något så idiotiskt som att slarva med frukosten så hånskrattar bebisen åt mig därinne.
"Ha! Nu är du väl allt bra korkad lilla mamsen! Inte tror du väl att en liten skruttig macka räcker för att fylla den där enorma magen? Jag ger dig max en timme, sen ska jag se till att din mage kurrar så högt så att folk kommer blänga på dig inne i föreläsningssalen!"
Yes, ordentlig frukost är det nya nu. Och då kan man ju lika gärna göra det till en skön vana, eller hur? Framför mig på föreläsningen igår morse satt en tjej och mumsade på en torr macka. Till det drack hon en coca cola. Frukost to go liksom. Det kunde varit jag för ett par månader sedan (minus colan, FY! vilken vettig människa vill ens tänka tanken att dricka det till frukost???), och jag blev inte det minsta avundsjuk. I like mina nya frukostvanor!
Gravid-craving!
I söndags fick jag ett spontant scrap-sug, och gjorde en snabb sida till gravid-albumet.
"Sugen på sura citroner" är titeln, och beskriver hur jag i början av graviditeten var galet sugen på allt som var surt. Det började lite försiktigt med att jag åt minst ett grönt äpple om dagen, sen åt jag surt godis - typ hockeypulver (och ja, då kände jag mig som max 10 år) och slutligen kunde jag mumsa i mig en hel citron. Daniel trodde att jag hade blivit galen! Texten på LO:n är gömd på tagen bakom fotot.
Och just det, fotot har jag inte tagit själv, utan googlat fram. Återkommer med bildkälla :)
"Sugen på sura citroner" är titeln, och beskriver hur jag i början av graviditeten var galet sugen på allt som var surt. Det började lite försiktigt med att jag åt minst ett grönt äpple om dagen, sen åt jag surt godis - typ hockeypulver (och ja, då kände jag mig som max 10 år) och slutligen kunde jag mumsa i mig en hel citron. Daniel trodde att jag hade blivit galen! Texten på LO:n är gömd på tagen bakom fotot.
Och just det, fotot har jag inte tagit själv, utan googlat fram. Återkommer med bildkälla :)
"Åh, vilka små söta mössor..."
Jag köpte två mössor till bebisen på H&M igår.
"Jäklar, vilka små mössor.." tyckte Daniel.
"Hjälp! Vilka enormt stora mössor!" tänkte jag nervöst. (Efter att jag kopplat ihop storleken på mössan med storleken på bebisens huvud - som inom en snar framtid ska pressas ut genom en inte lika enorm kroppsdel hos mig själv.)
Mirakel kallas det visst!
"Jäklar, vilka små mössor.." tyckte Daniel.
"Hjälp! Vilka enormt stora mössor!" tänkte jag nervöst. (Efter att jag kopplat ihop storleken på mössan med storleken på bebisens huvud - som inom en snar framtid ska pressas ut genom en inte lika enorm kroppsdel hos mig själv.)
Mirakel kallas det visst!
Svinis?
Min näsa rinner konstant, och jag har fått hosta. Torr-aktig hosta. Hjälp, tänk om det är svininfluensa? Jag bäddar ner mig i soffan med en kopp té och sex and the city-boxen på tv för säkerhets skull!
Gårdagens insikt
En gravidis orkar inte springa till spårvagnen. Jag upprepar: En morgontrött gravid Johanna (som blir andfådd och får på tok för hög puls bara av rask promenadtakt) orkar absolut inte springa ikapp spårvagnen på morgonen. Om jag säger det till mig själv som ett mantra typ 214 gånger om dagen, så kanske jag inser att det faktiskt stämmer.
Har hittils kommit försent till terminens föreläsningar två dagar av två. Idag tänker jag gå hemifrån i tid!
Har hittils kommit försent till terminens föreläsningar två dagar av två. Idag tänker jag gå hemifrån i tid!
