Johannas blogg

 

Fabian har förstås lite försprång på sin avdelning, i och med att han varit där och lämnat och hämtat Benjamin ända sedan han föddes, men det går fint för de tre andra barnen som skolas in också (flickor allihop och Fabian har redan hittat sin favorit, hihi). Det är ett bra ställe de har hamnat på, och det känns så otroligt skönt.

 

Inomhus finns massa roliga leksaker att upptäcka och ute på gården knatar han omkring på egen hand, ibland hack i häl efter de äldre barnen. Jag vågar knappt tänka på alla vurpor han kommer göra där när mamman inte vakar som en hök på avstånd. Han älskar samlingen och söker kontakt med både barn och fröknar. Redan i måndags somnade han som en stock efter två minuter inne på vilan, vänd mot nya fröken och med ett stort leende på läpparna. Att jag låg bakom ryggen på honom verkade han inte bry sig så mycket om :)

 

Han är inte heller rädd för att visa sina sämre sidor bland okända och gapade och skrek i högan sky igår under lunchen, eftersom det råkade serveras hans absoluta hat-rätt; fisk med potatismos. Förutom det lilla uppträdandet så har han varit glad som en sol, men med lika mycket vilja som hemma. Idag skulle han bestämt pärla ett armband precis som de äldre på avdelningen, trots att de hävade att "detta e faktiskt bala föl de stola tjejerna!" "Päääääla!" svarade ungen bestämt och pekade ivrigt på burken med pärlor och har således redan knåpat ihop sitt livs första armband. Med hjälp av mamma, givetvis.

 

Idag har jag lämnat honom en kortis själv ute på gården utan problem, och även under samlingen då Benjamin blev lite mamma-sugen och ville ha mig med som sällskap nere hos sig. Det gick toppen det med! "Mamma?" frågade han, vid några tillfällen, men nöjde sig med att fröken Annelie svarade att mamma var nere hos Benjamin. Imorgon ska han, om allt går som det ska, få både äta lunch och vila utan mig. Håll tummarna för att det går bra!

 

Och ja, jag är högst medveten om att det säkert inte kommer vara en dans på rosor för alltid. Alldeles säkert kommer det ett litet bakslag när han förstår att det är där han ska hänga större delen av timmarna på veckan. Men den pärsen tar vi då!