Johannas blogg

Ja, ungefär så känns det i mitt liv just nu. Jag har drabbats av en mindre personlighetsklyvning. Jag vet, man ska inte skoja om allvarliga sjukdomar, men ni får ta det med en nypa salt. Just nu vänder jag nämligen mina åsikter efter vinden. Jag håller med varendaste människa jag pratar med. För jag orkar helt enkelt inte prata emot. Jag orkar inte argumentera för min egna åsikt/känsla, utan låter dem tycka precis som de vill.

Och vad babblar jag nu om? Jo, alla ständiga kommentarer över den växande lilla/lagom/stora/enorma magen. Missförstå mig inte kära ni, jag är väldigt glad och stolt över att folk fascineras och glädjs över min mage. Däremot är jag galet trött på att bemöta kommentarerna - för det går helt enkelt inte. Varendaste människa jag möter basunerar ut sin åsikt innan de ens hinner säga hej, och dessutom har de ofta helt olika åsikter. Det är ju inte konstigt att man känner sig lite förvirrad.

"Men guuuuuuuud vad stor du har blivit nu. Vad den har VÄXT!!! Det ser ut som att du ska föda när som helst. Är du säker på att det är fem veckor kvar???" (Tack så mycket. Jag känner mig genast ruskigt attraktiv och söt. Tips på hur denna kommentar bör bemötas mottages tacksamt.)

"OJ! Vilken liiiiiiiten mage du har. Du är ju inte stor alls!" (Visserligen föredrar jag denna kommentar före den förra. Men ändå, vad svarar man på sådant när man egentligen känner sig som en klumpig elefant, med enorm mage?)

Tjejer råkar se olika stora ut när de väntar barn, det är ett faktum. Min mage råkar dock ligga exakt på normalkurvan. Den är med andra ord varken stor eller liten. I ett par veckor envisades jag med att besvara varendaste kommentar med det: "Den är faktiskt varken stor eller liten, den är precis normal. Så det så." Nu orkar jag inte det längre. Det blir liksom ganska tjatigt i längden. Istället vänder jag kappan efter vinden, och håller med om alla lustiga kommentarer. Jag ler stort och inställsamt och svarar att "ja, nu är den stor, hehe" eller "nä, den är kanske inte så stor...". Och så går jag därifrån och känner mig som den mest schizofrena människan i hela världen. Det är tydligen så det känns att vara gravid.


Som sagt, missförstå inte mitt babbel. Jag är glad åt att folk intresserar sig för och glädjs över bebismagen. Jag är bara lite ovan vid allt detta envisa tyckande. När jag känner mig som allra mest schizofren stänger jag öronen och tänker på de allra finaste kommentarer jag fått, de jag sparat som små guldkorn i en liten ask.
"Åh. Vad fin du är! Din mage är helt perfekt!"
"Tack!" är allt jag behöver svara då, och slipper känna mig det minsta presonlighetskluven.

Och slutligen. Till alla er fånar därute som envisas med att benämna gravida i er närhet som "Tjockis". Som tycker att det känns lustigt och helt befogat att varje gång ni möter personen väljer att ersätta tilltalsnamnet med smeknamnet "Tjockis". Som om den gravidas riktiga namn upphörde att existera i samma sekund som det började växa en liten ärta i hennes mage. Som om personen nu inte är något annat än gravid och tjock. Det är inte det minsta roligt! Bara tröttsamt! Så det så.