snaaaart ledig!
Nu är min lilla komplettering inskickad. På tisdag har vi ett avslutande seminarium för kursen - och sen är jag helt ledig! Fattar ni vad skönt? :) Så om inte skrutten får för sig att förgylla vårt liv i förtid så har jag tre hela veckor på mig att fixa och dona här hemma. Och det behövs kan jag meddela! Först tänker jag ta tag i alla oavslutade måsten, sen ska jag scrappa för hela slanten! Häromdagen gjordes en altrad låda till skrutten - bild kommer snart, och nu ska jag göra ett par till tänkte jag. Ingen utav mina kära vänner som har ett par skolådor att skänka bort? Hojta till isåfall!
Hoppas ni får en härlig helg allihop, det tänker jag ha iallafall!
...
Idag har jag haft min första (!) individuella muntliga examination i skolan. Vanligtvis redovisar vi alla enskilda arbeten i skrift, men denna gången var kursledarna visst sugna på att spejsa till det hela lite. Arbetet skulle redovisas muntligt, med en powerpoint som stöd. Skoj, tänkte jag, som skulle kunna prata i 100 år om ingen avbröt mig! Jag ägnade hela gårdagen åt att fixa en tjusig powerpoint och förbereda vad jag ville få sagt. 20 minuter skulle vi ha till vårt förfogande - vilket kändes extremt långt. Jag kan meddela er att det är det inte! 20 minuter är snarare ruskigt kort tid, om man vill få sagt en massa viktiga saker.
Hur som helst, jag övade en gång igår kväll. Mitt framförande var precis lagom långt, detta skulle jag nog ro iland. Under examinationen skulle tiden hållas exakt. En liten miniförvarning om att tiden höll på att ta slut fick man förstås, när det var fem korta minuter kvar. Och vad händer? Jo, där står jag - engagerad och käck, och presenterar mitt projekt på det mest avslappnande vis man kan tänka sig. När jag var på sidan 5 av 23 i min tjusiga powerpoint-presentation så börjar en av mina kurskamrater vinka lite diskret. Vad nu då? tänkte jag för mig själv. Har jag varit otydlig på något sätt? Vill hon fråga något om mitt spännande projekt?
Så insåg jag plötsligt vad denna vinkning betydde. Och visste inte om jag skulle skratta eller gråta. 19 powerpoint-sidor och en massa, massa spännande kvar att berätta - och bara fem minuter tillgodo. Jag kan lova er att det var de mest intensiva fem minuterna jag någonsin upplevt. Jag klickade raskt fram de viktigaste bilderna, och lyckades på något sätt beskriva mitt projekt något sånär åtminstone. Kopplingen till styrdokumenten och litteratur försvann dock på något mirakulöst sätt mellan raderna. En liten komplettering tvingas jag därför göra, men vad gör väl det om hundra år? Jag fick dessutom otroligt bra respons på det jag lyckats klämma fram under mina tjugo minuter, så jag känner mig ändå ganska nöjd.
Hämtat andan efter chocken har jag dock fortfarande inte hunnit göra. Jag lär väl känna paniken i bröstet i flera dagar framöver antar jag! Lärdom inför kommande eventuella muntliga presentationer - babbla mindre, du tjatiga människa!!!!
Hur som helst, jag övade en gång igår kväll. Mitt framförande var precis lagom långt, detta skulle jag nog ro iland. Under examinationen skulle tiden hållas exakt. En liten miniförvarning om att tiden höll på att ta slut fick man förstås, när det var fem korta minuter kvar. Och vad händer? Jo, där står jag - engagerad och käck, och presenterar mitt projekt på det mest avslappnande vis man kan tänka sig. När jag var på sidan 5 av 23 i min tjusiga powerpoint-presentation så börjar en av mina kurskamrater vinka lite diskret. Vad nu då? tänkte jag för mig själv. Har jag varit otydlig på något sätt? Vill hon fråga något om mitt spännande projekt?
Så insåg jag plötsligt vad denna vinkning betydde. Och visste inte om jag skulle skratta eller gråta. 19 powerpoint-sidor och en massa, massa spännande kvar att berätta - och bara fem minuter tillgodo. Jag kan lova er att det var de mest intensiva fem minuterna jag någonsin upplevt. Jag klickade raskt fram de viktigaste bilderna, och lyckades på något sätt beskriva mitt projekt något sånär åtminstone. Kopplingen till styrdokumenten och litteratur försvann dock på något mirakulöst sätt mellan raderna. En liten komplettering tvingas jag därför göra, men vad gör väl det om hundra år? Jag fick dessutom otroligt bra respons på det jag lyckats klämma fram under mina tjugo minuter, så jag känner mig ändå ganska nöjd.
Hämtat andan efter chocken har jag dock fortfarande inte hunnit göra. Jag lär väl känna paniken i bröstet i flera dagar framöver antar jag! Lärdom inför kommande eventuella muntliga presentationer - babbla mindre, du tjatiga människa!!!!
Är det möjligt...
...att låta bli att sova 28 dagar i sträck? För om 28 dagar är det beräknat att skrutten ska titta ut (fattar ni, bara 28 dagar kvar, sen har vi en liten bebis i familjen!!!!). Trots att jag är hur trött som helst, så går det bara inte att sova skönt. Jag som vanligtvis alltid sover med bara en huvudkudde har nu bullat upp med ett helt berg i sängen. Allt för att det ska bli mjukt och gosigt.
Men icke! Min kropp skriker i ren protest: "HALLÅÅÅÅÅ! Vad är det frågan om? Du är alldeles för tung och otymplig. Banta genast!" (Ursäkta mig då kroppen. Men det är faktiskt inte mitt fel. Jag bär på en bebis, om du nu lyckats undgå det!)
Skrutten blir alldeles överlycklig när jag lägger mig ner. Jösses vad mycket plats den får helt plötsligt! Fritt fram att trycka sina söta fossingar och lilla rumpa så långt upp mot lungorna som det bara går. Ja, ibland funderar jag tillochmed på om bebisen inte placerat hela sin lilla kropp ovanpå mina lungor - där är iallafall minimalt med plats! Men vem behöver andas liksom? Det är väl inte viktigt? Många förväntingar hade jag på att vara gravid, men att jag skulle få uppleva känslan av att bestiga Mount Everest utan syrgastub hade ingen förvarnat mig om.
Rätt skönt ändå när jag tänker efter. Nu kan jag stryka det från "att göra i livet-listan". Bestiga Mount Everest alltså. Göran Kropp kan slänga sig i väggen! "Jaså, du har bestigit höga berg du. Häftigt! Men har du varit gravid kanske? Nej, då så. Spara skrytet ett tag till då du!" (Eller oj, är inte han död förresten?!?)
När jag vaknade (för femtioelfte gången denna natt) klockan halv sju imorse - fast jag är ledig idag och tänkt unna mig en lååååång sovmorgon, så var det lika bra att gå upp. Hur mysigt är det att ligga kvar i sängen om man inte kan andas liksom? Tips på sköna sovställningar för gravida mottages tacksamt!
Men icke! Min kropp skriker i ren protest: "HALLÅÅÅÅÅ! Vad är det frågan om? Du är alldeles för tung och otymplig. Banta genast!" (Ursäkta mig då kroppen. Men det är faktiskt inte mitt fel. Jag bär på en bebis, om du nu lyckats undgå det!)
Skrutten blir alldeles överlycklig när jag lägger mig ner. Jösses vad mycket plats den får helt plötsligt! Fritt fram att trycka sina söta fossingar och lilla rumpa så långt upp mot lungorna som det bara går. Ja, ibland funderar jag tillochmed på om bebisen inte placerat hela sin lilla kropp ovanpå mina lungor - där är iallafall minimalt med plats! Men vem behöver andas liksom? Det är väl inte viktigt? Många förväntingar hade jag på att vara gravid, men att jag skulle få uppleva känslan av att bestiga Mount Everest utan syrgastub hade ingen förvarnat mig om.
Rätt skönt ändå när jag tänker efter. Nu kan jag stryka det från "att göra i livet-listan". Bestiga Mount Everest alltså. Göran Kropp kan slänga sig i väggen! "Jaså, du har bestigit höga berg du. Häftigt! Men har du varit gravid kanske? Nej, då så. Spara skrytet ett tag till då du!" (Eller oj, är inte han död förresten?!?)
När jag vaknade (för femtioelfte gången denna natt) klockan halv sju imorse - fast jag är ledig idag och tänkt unna mig en lååååång sovmorgon, så var det lika bra att gå upp. Hur mysigt är det att ligga kvar i sängen om man inte kan andas liksom? Tips på sköna sovställningar för gravida mottages tacksamt!
Gnäll-fia!
Usch, vilket neggo inlägg jag skrev imorse! :) Jag antar att börjat tröttna lite på att vara gravid. Det får man lov att bli, visst? Just nu är jag liksom bara allmänt tjock och trött! Och så längtar vi nåt så vansinnigt efter vår lilla skrutt som snart tittar ut! Nedräkningen har börjat! :) Idag har jag dessutom gosat ännu mer med kusinens lilla tös. Två veckor gammal, och så söt så man spricker. Kan inte fatta att vi snart har en alldeles egen!
Nu har jag precis nattat två små godingar i min säng, har varit barnvakt ikväll. Imorgon ska det pluggas en hel del, och sen hoppas jag hinna med en stund vid scrap-bordet! Hoppas ni haft en härlig helg! Kram.
Nu har jag precis nattat två små godingar i min säng, har varit barnvakt ikväll. Imorgon ska det pluggas en hel del, och sen hoppas jag hinna med en stund vid scrap-bordet! Hoppas ni haft en härlig helg! Kram.
En släng av schizofreni...
Ja, ungefär så känns det i mitt liv just nu. Jag har drabbats av en mindre personlighetsklyvning. Jag vet, man ska inte skoja om allvarliga sjukdomar, men ni får ta det med en nypa salt. Just nu vänder jag nämligen mina åsikter efter vinden. Jag håller med varendaste människa jag pratar med. För jag orkar helt enkelt inte prata emot. Jag orkar inte argumentera för min egna åsikt/känsla, utan låter dem tycka precis som de vill.
Och vad babblar jag nu om? Jo, alla ständiga kommentarer över den växande lilla/lagom/stora/enorma magen. Missförstå mig inte kära ni, jag är väldigt glad och stolt över att folk fascineras och glädjs över min mage. Däremot är jag galet trött på att bemöta kommentarerna - för det går helt enkelt inte. Varendaste människa jag möter basunerar ut sin åsikt innan de ens hinner säga hej, och dessutom har de ofta helt olika åsikter. Det är ju inte konstigt att man känner sig lite förvirrad.
"Men guuuuuuuud vad stor du har blivit nu. Vad den har VÄXT!!! Det ser ut som att du ska föda när som helst. Är du säker på att det är fem veckor kvar???" (Tack så mycket. Jag känner mig genast ruskigt attraktiv och söt. Tips på hur denna kommentar bör bemötas mottages tacksamt.)
"OJ! Vilken liiiiiiiten mage du har. Du är ju inte stor alls!" (Visserligen föredrar jag denna kommentar före den förra. Men ändå, vad svarar man på sådant när man egentligen känner sig som en klumpig elefant, med enorm mage?)
Tjejer råkar se olika stora ut när de väntar barn, det är ett faktum. Min mage råkar dock ligga exakt på normalkurvan. Den är med andra ord varken stor eller liten. I ett par veckor envisades jag med att besvara varendaste kommentar med det: "Den är faktiskt varken stor eller liten, den är precis normal. Så det så." Nu orkar jag inte det längre. Det blir liksom ganska tjatigt i längden. Istället vänder jag kappan efter vinden, och håller med om alla lustiga kommentarer. Jag ler stort och inställsamt och svarar att "ja, nu är den stor, hehe" eller "nä, den är kanske inte så stor...". Och så går jag därifrån och känner mig som den mest schizofrena människan i hela världen. Det är tydligen så det känns att vara gravid.
Som sagt, missförstå inte mitt babbel. Jag är glad åt att folk intresserar sig för och glädjs över bebismagen. Jag är bara lite ovan vid allt detta envisa tyckande. När jag känner mig som allra mest schizofren stänger jag öronen och tänker på de allra finaste kommentarer jag fått, de jag sparat som små guldkorn i en liten ask.
"Åh. Vad fin du är! Din mage är helt perfekt!"
"Tack!" är allt jag behöver svara då, och slipper känna mig det minsta presonlighetskluven.
Och slutligen. Till alla er fånar därute som envisas med att benämna gravida i er närhet som "Tjockis". Som tycker att det känns lustigt och helt befogat att varje gång ni möter personen väljer att ersätta tilltalsnamnet med smeknamnet "Tjockis". Som om den gravidas riktiga namn upphörde att existera i samma sekund som det började växa en liten ärta i hennes mage. Som om personen nu inte är något annat än gravid och tjock. Det är inte det minsta roligt! Bara tröttsamt! Så det så.
Och vad babblar jag nu om? Jo, alla ständiga kommentarer över den växande lilla/lagom/stora/enorma magen. Missförstå mig inte kära ni, jag är väldigt glad och stolt över att folk fascineras och glädjs över min mage. Däremot är jag galet trött på att bemöta kommentarerna - för det går helt enkelt inte. Varendaste människa jag möter basunerar ut sin åsikt innan de ens hinner säga hej, och dessutom har de ofta helt olika åsikter. Det är ju inte konstigt att man känner sig lite förvirrad.
"Men guuuuuuuud vad stor du har blivit nu. Vad den har VÄXT!!! Det ser ut som att du ska föda när som helst. Är du säker på att det är fem veckor kvar???" (Tack så mycket. Jag känner mig genast ruskigt attraktiv och söt. Tips på hur denna kommentar bör bemötas mottages tacksamt.)
"OJ! Vilken liiiiiiiten mage du har. Du är ju inte stor alls!" (Visserligen föredrar jag denna kommentar före den förra. Men ändå, vad svarar man på sådant när man egentligen känner sig som en klumpig elefant, med enorm mage?)
Tjejer råkar se olika stora ut när de väntar barn, det är ett faktum. Min mage råkar dock ligga exakt på normalkurvan. Den är med andra ord varken stor eller liten. I ett par veckor envisades jag med att besvara varendaste kommentar med det: "Den är faktiskt varken stor eller liten, den är precis normal. Så det så." Nu orkar jag inte det längre. Det blir liksom ganska tjatigt i längden. Istället vänder jag kappan efter vinden, och håller med om alla lustiga kommentarer. Jag ler stort och inställsamt och svarar att "ja, nu är den stor, hehe" eller "nä, den är kanske inte så stor...". Och så går jag därifrån och känner mig som den mest schizofrena människan i hela världen. Det är tydligen så det känns att vara gravid.
Som sagt, missförstå inte mitt babbel. Jag är glad åt att folk intresserar sig för och glädjs över bebismagen. Jag är bara lite ovan vid allt detta envisa tyckande. När jag känner mig som allra mest schizofren stänger jag öronen och tänker på de allra finaste kommentarer jag fått, de jag sparat som små guldkorn i en liten ask.
"Åh. Vad fin du är! Din mage är helt perfekt!"
"Tack!" är allt jag behöver svara då, och slipper känna mig det minsta presonlighetskluven.
Och slutligen. Till alla er fånar därute som envisas med att benämna gravida i er närhet som "Tjockis". Som tycker att det känns lustigt och helt befogat att varje gång ni möter personen väljer att ersätta tilltalsnamnet med smeknamnet "Tjockis". Som om den gravidas riktiga namn upphörde att existera i samma sekund som det började växa en liten ärta i hennes mage. Som om personen nu inte är något annat än gravid och tjock. Det är inte det minsta roligt! Bara tröttsamt! Så det så.
...
Tröttheten tog överhanden förra veckan, det blev inte mycket bloggat minsann. Men, ni måste förstås hänga med i svängarna. Här kommer en kort uppdatering:
- Onsdagen bestod av ett besök hos barnmorskan. Skrutten var lika skenhelig som vanligt, och låg alldeles blickstilla under hela besöket. Man uppför sig fint bland främmande människor minsann!
- I fredags hade jag bedömning på praktiken. Min "fröken" från skolan (som jag beskrev henne som för barnen) var där och inspekterade mig riktigt noga. Barnen var hur snälla och trevliga som helst (jag hade inte ens mutat dem innan, bara bett dem vänligt att de skulle vara extra snälla mot mig, annars kanske min stygga fröken bestämmer sig för att jag absolut inte får bli en skolfröken). Jag betedde mig precis som den käcka fröken jag är, lyckades svara på hennes kluriga frågor, och fick mängder med beröm från personalen på min praktikplats. Jag får nog lov att bli en lärare verkar det som! :)
- Igår sprangs det i scrap-affärer med min söta vän Sofia. Vi har ett spännande (och kanske lite hemligt?) projket som skall färdigställas inom kort.
- Idag myser jag hemma hos mina föräldrar. I eftermiddag ska vi hem till min kusin, och gosa med skruttens nya syssling som föddes förra veckan. Lycko oss! :)
På tisdag har jag tid för vaccinering. Håll era tummar och tår för att inget går snett. Jag kanske vaknar upp på onsdag morgon med både tryne och knorr!
"Tysta leken börjar nu!"
Vi har haft en vikarie på praktiken i två dagar nu. En trevlig dam, som visserligen är rätt så gullig mot barnen, men med ett heeeeelt annat förhållningssätt än de fröknar de är vana vid. Varje morgon får sexåringarna lyssna på ett kapitel i en högläsningsbok. Deras två egna fröknar (och deras extremt duktiga lärarstudent förstås) läser på ett alldeles utmärkt sätt, med stor inlevelse. De är dessutom mycket noga med att visa eventuella bilder, och uppmana barnen till att kommentera handlingen i boken.
Vikarien är precis tvärtom. Hon har extremt tråkig läs-röst (tillochmed jag får svårt att sitta still och lyssna), hon visar inte barnen bilderna i boken och hon vill absolut inte att barnen avbryter henne när hon läser. Inte ens om de är så duktiga att de räcker upp handen så får de prata. Idag viftade en av pojkarna med handen så länge att han nästan fick kramp.
Pojke: "Hallååååååå! Fröööööööööööken! Jag vill faktiskt säga nåt!"
Bittra vikarien: "Nej, inte nu när jag läser."
Pojke: "Men hallå, vi får faktiskt räcka upp handen!"
Bittra vikarien: "Nu får ni faktiskt skärpa er. Nu ska vi se om alla kan vara alldeles tysta. Ska vi prova det en gång?"
Pojke: "Okej! Tysta leken börjar nu!"
Bittra vikarien blänger surt på pojken. Sedan böjer hon ner sitt ansikte i boken. Barnen kniper hårt ihop sina munnar, och är alldeles knäpptysta. De vill ju för guds skull inte förlora. Bittra vikarien börjar läsa. Barnen ler stort, och alla pekar på henne. Hon har förlorat tysta leken. Men det har hon ingen aning om. Hon sitter ju med näsan ner i boken, och är så ruskigt nöjd över att hon fick barnen att vara tysta. Barnen är fullt koncentrerade på tysta leken, och hör troligtvis inte ett ord av vad hon läser. Men det har hon heller ingen aning om.
Jag kan inte låta bli att fnissa lite. Om jag var sex år skulle jag inte heller vilja lyssna på en sån tråkig fröken. Men när barnen tittar åt mitt håll så rynkar jag pannan åt dem, och skakar på huvudet, för att tyst markera att de omedelbart ska sluta peka på fröken. Jag har nämligen lärt mig att man ska vara lojal mot sina kollegor. Även om de är bittra vikarier.
Vikarien är precis tvärtom. Hon har extremt tråkig läs-röst (tillochmed jag får svårt att sitta still och lyssna), hon visar inte barnen bilderna i boken och hon vill absolut inte att barnen avbryter henne när hon läser. Inte ens om de är så duktiga att de räcker upp handen så får de prata. Idag viftade en av pojkarna med handen så länge att han nästan fick kramp.
Pojke: "Hallååååååå! Fröööööööööööken! Jag vill faktiskt säga nåt!"
Bittra vikarien: "Nej, inte nu när jag läser."
Pojke: "Men hallå, vi får faktiskt räcka upp handen!"
Bittra vikarien: "Nu får ni faktiskt skärpa er. Nu ska vi se om alla kan vara alldeles tysta. Ska vi prova det en gång?"
Pojke: "Okej! Tysta leken börjar nu!"
Bittra vikarien blänger surt på pojken. Sedan böjer hon ner sitt ansikte i boken. Barnen kniper hårt ihop sina munnar, och är alldeles knäpptysta. De vill ju för guds skull inte förlora. Bittra vikarien börjar läsa. Barnen ler stort, och alla pekar på henne. Hon har förlorat tysta leken. Men det har hon ingen aning om. Hon sitter ju med näsan ner i boken, och är så ruskigt nöjd över att hon fick barnen att vara tysta. Barnen är fullt koncentrerade på tysta leken, och hör troligtvis inte ett ord av vad hon läser. Men det har hon heller ingen aning om.
Jag kan inte låta bli att fnissa lite. Om jag var sex år skulle jag inte heller vilja lyssna på en sån tråkig fröken. Men när barnen tittar åt mitt håll så rynkar jag pannan åt dem, och skakar på huvudet, för att tyst markera att de omedelbart ska sluta peka på fröken. Jag har nämligen lärt mig att man ska vara lojal mot sina kollegor. Även om de är bittra vikarier.
Sköna lördag!
Klockan halv åtta imorse tyckte min stela kropp att det var dags att kliva upp ur sängen. Det känns liksom inte så meningsfullt att ligga kvar när allt ändå är obekvämt! Jag som haft världens (hittills) bästa graviditet börjar nu märka av baksidorna av att ha ett litet pyre i magen. Men nu är det nääästan bara sex veckor kvar, sen har vi vår gosiga bebis här. Då lär jag väl glömma alla krämpor innan jag ens hunnit blinka :)
Idag har jag en del att fixa med, sen kommer en vän hit på fika, och så ska två små troll övernatta här inatt. Mysigt värre! Vi ska kolla på tecknat och äta salta pinnar i mängder (pinnar kladdar mindre än klubbor och sega godisar, det lärde jag mig sist busfröna var här! inget kladd i min soffa inte!)
Hoppas ni får en mysig helg!
Galet trött!
Vaknade imorse och kände mig som om jag blivit överkörd av ett tåg. Är så trött! Hade bergis kunnat sova bort hela dagen om jag fick. Är dessutom så stel i kroppen att jag förmodligen ser ut som en robot när jag rör mig. Härligt!
Nu ska jag iväg till praktiken och insupa lite kärlek från barnen. Jag har världens bästa jobb!
Från en tjat-moster!
Igår ledde jag tävlingen på Mamas hemsida. Jag var alldeles säker på att jag skulle kamma hem vinsten. Att vår lilla skrutt skulle kunna glädja sig åt 36 alldeles egna barnböcker. Men så hände något. En hysterisk människa lyckades fuska sig förbi mig, och nu leder hon!!!!! Så alla ni som ännu inte röstat på min saga, in och gör er plikt för sjutton :) Här är länken. Klicka på topplistan, Johanna med "sagan om Otto".
Ledig idag!
Idag har knattarna på praktiken friluftsdag. 4 kilometer ska de traska, på ojämn mark med mycket uppförsbacke. Fröken Johanna bestämde sig för att hålla sig hemma med sin foglossning.
Imorgon och på torsdag ska jag vara lärare på riktigt. Min handledare är i New York, och jag ska hålla i alla hennes lektionspass. Jag har fortfarande svårt att fatta att detta är min allra sista praktikperiod, sen är det meningen att jag ska klara allt på egen hand! Spännande! På skolan där jag är jobbar de med social och emotionell träning (vilket handlar om att stärka barnens sociala och emotionella förmåga på olika sätt - självklart kanske?!) Imorgon ska jag hålla i två sådana pass. Tvåorna ska få prata om bra egenskaper hos en vän, och välja ut de fem som de tycker är allra viktigast. Ettorna ska få rita sin familj, och skriva och berätta om det bästa med varje familjemedlem. Fixar de det tror ni?
Igår var vi på föräldragruppen för sista gången. Då fokuserades det på bebisen, och parrelationen efter förlossningen. (Det var ganska mycket mer intressant än att lyssna på ett två-timmars föredrag om smärtlindring, som vi hade förra veckan.) Vi fick se bilder och en liten film på alldeles nykläckta bebisar. Om sju veckor kommer våran alldeles egna! Vad vi längtar!
En av killarna frågade barnmorskan hur vanligt det är att kvinnan blir inkontinent (så heter det väl, när man inte kan hålla tätt?) Barnmorskan svarade att det faktiskt är vanligare än man tror, och att det är viktigt att göra sina knipövningar. Jag knep hysteriskt i säkert en halv minut, tills hon påpekade att det var först efter förlossningen som det gav effekt. Jag flinade lite nervöst, och undrade om det kanske var så att hon hade upptäckt mig? Och jag som trodde att det inte syntes utanpå att man gjorde knipövningar!
Imorgon och på torsdag ska jag vara lärare på riktigt. Min handledare är i New York, och jag ska hålla i alla hennes lektionspass. Jag har fortfarande svårt att fatta att detta är min allra sista praktikperiod, sen är det meningen att jag ska klara allt på egen hand! Spännande! På skolan där jag är jobbar de med social och emotionell träning (vilket handlar om att stärka barnens sociala och emotionella förmåga på olika sätt - självklart kanske?!) Imorgon ska jag hålla i två sådana pass. Tvåorna ska få prata om bra egenskaper hos en vän, och välja ut de fem som de tycker är allra viktigast. Ettorna ska få rita sin familj, och skriva och berätta om det bästa med varje familjemedlem. Fixar de det tror ni?
Igår var vi på föräldragruppen för sista gången. Då fokuserades det på bebisen, och parrelationen efter förlossningen. (Det var ganska mycket mer intressant än att lyssna på ett två-timmars föredrag om smärtlindring, som vi hade förra veckan.) Vi fick se bilder och en liten film på alldeles nykläckta bebisar. Om sju veckor kommer våran alldeles egna! Vad vi längtar!
En av killarna frågade barnmorskan hur vanligt det är att kvinnan blir inkontinent (så heter det väl, när man inte kan hålla tätt?) Barnmorskan svarade att det faktiskt är vanligare än man tror, och att det är viktigt att göra sina knipövningar. Jag knep hysteriskt i säkert en halv minut, tills hon påpekade att det var först efter förlossningen som det gav effekt. Jag flinade lite nervöst, och undrade om det kanske var så att hon hade upptäckt mig? Och jag som trodde att det inte syntes utanpå att man gjorde knipövningar!
Morgongympa!
Tänk, klockan är bara tio en seg söndagsmorgon, och redan har man hunnit med ett ordentligt gympa-pass. Inte jag då alltså, utan skrutten. Jösses, vilken vilde!
Nu blir det mys-frukost (om jag får upp Daniel ur sängen), och sen ska det fixas lite här hemma!
Hoppas ni får en härlig söndag, kram!
Nu blir det mys-frukost (om jag får upp Daniel ur sängen), och sen ska det fixas lite här hemma!
Hoppas ni får en härlig söndag, kram!
tjock och trött!
Jag är så galet trött just nu, så jag vet inte vad jag ska göra med mig (förutom att vila förstås!). Men det hör väl till antar jag :) Nu är det lite mer än 7 veckor kvar, sen kommer lillskrutten! Jag har börjat känna av lite foglossning, hoppas inte att det blir värre än så här - vill gärna hinna färdigt med denna kursen i skolan innan jag lägger mig på soffan :) Håll tummarna!
Johanna.
Johanna.
Mysfredag!
Ikväll ska jag träffa mina underbara GGG-tjejer. Middag och mys hemma hos Sofia! Så nu måste jag pallra in min tjocka mage i duschen, så jag kommer iväg i tid! :)
Rösta för sjutton!
Ni har väl inte missat att rösta på min saga? Det tar er max en minut, och jag kan vinna hela 38 barnböcker till min lilla skrutt. Gå in här klicka på topplistan, välj Johanna med "sagan om Otto" och rösta. Svårare är det inte! Så skynda in, jag har en stark konkurrent med hela 40 röster mer än mig!!!!
Bebis-LO!
Så blev det ytterligare en LO till gravidalbumet. Denna gången har jag scrappat om en av skruttens allra första presenter. När jag jobbade som skolvärd under Gothia, så fick jag denna söta kanin av ett gulligt tyskt par som hade "sitt" lag boende på skolan.
Jag scrappar för det mesta inte snett - däremot fotar jag ofta snett. Men det orkar jag inte bry mig om :) Ni ser ju helheten iallafall. Även denna LO är gjord till en bloggpartyutmaning. En skiss, som Sofia ritat.
Kram på er!
Jag scrappar för det mesta inte snett - däremot fotar jag ofta snett. Men det orkar jag inte bry mig om :) Ni ser ju helheten iallafall. Även denna LO är gjord till en bloggpartyutmaning. En skiss, som Sofia ritat.
Kram på er!
