Godmorgon!
Imorgon har Daniel tokmycket att göra på jobbet, så han håller tummarna för att det sättet igång idag så han slipper jobba, haha!
Vi får väl se...
Killarna har krupit upp i soffan under täcket för att titta på Nicke Nyfiken. Jag ska fixa lite kaffe och sen hålla mig sysselsatt på diverse sätt. Känner mig rastlös och otålig! Kom nuuuuu bebis!
Ha en skön söndag! Kram
Snabbvisit på Östra!
Idag har jag vart en snabbvisit på Östra minsann, men ingen bebis på väg ännu. Den har verkat lite slö sedan igår kväll, inte sparkat och levt runt som vanligt, så vi kände oss oroliga att inte allt var som det skulle. Men när väl CTG-apparaten (som mäter sammandragningar och hjärtljud) kopplades på så blev den vild och galen igen. Fina hjärtljud alltså och mycket rörelse. Så vi kan slappna av och glatt vänta vidare på vår nya lilla familjemedlem!
Kram
Kram
På övertid!
Har idag blivit dubbelt uppmärksammad på att det inte går att kommentera i bloggen, tack för det! Jag har blivit så ruskigt bekväm med att blogga från min Iphone att det är det enda jag gör för tillfället. Och det måste blivit något knas med kommentarsfunktionen den vägen.. Nu är det redigerat iallafall och jag hoppas att det ska funka bättre från och med nu!
Det känns lite märkligt det här med att inte veta när bebisen tänker anlända.. Två dagar över tiden är det nu och även om man inte ska fokusera så värst på datumet så gör man ju det ändå på något omedvetet plan. Förvärkar har jag haft i precis en vecka nu, något som inte var såhär påtagligt med Benjamin. När kommer du, lilla hjärtat?!
Min syster fotade magen förra söndagen. Då var den sprickfärdig, och nu är den ännu värre ;) Har nästan precis lika stor mage som när jag väntade Benjamin, strax under medelkurvan!
Kram på er, och håll era tummar för att jag får bli tvåbarnsmamma SNART!
Det känns lite märkligt det här med att inte veta när bebisen tänker anlända.. Två dagar över tiden är det nu och även om man inte ska fokusera så värst på datumet så gör man ju det ändå på något omedvetet plan. Förvärkar har jag haft i precis en vecka nu, något som inte var såhär påtagligt med Benjamin. När kommer du, lilla hjärtat?!
Min syster fotade magen förra söndagen. Då var den sprickfärdig, och nu är den ännu värre ;) Har nästan precis lika stor mage som när jag väntade Benjamin, strax under medelkurvan!
Kram på er, och håll era tummar för att jag får bli tvåbarnsmamma SNART!
Min mamma skrev...
...som kommentar till inlägget om att jag varit på jakt efter snuttefiltar till bebisen:
"Vi vet ju inte vad det ska vara för färg på snuttetrasorna! Ska du köpa det innan? Puss"
Mamma, tror du verkligen att det skulle kunna bo en liten tös i denna pojkmage?! :)
En av få bilder vi lyckats ta på magen. 18:e december, den är med andra ord snart en hel månad större, haha!
/En som gissar på en lillebror!
"Vi vet ju inte vad det ska vara för färg på snuttetrasorna! Ska du köpa det innan? Puss"
Mamma, tror du verkligen att det skulle kunna bo en liten tös i denna pojkmage?! :)
En av få bilder vi lyckats ta på magen. 18:e december, den är med andra ord snart en hel månad större, haha!
/En som gissar på en lillebror!
....
Hur länge ska man behöva gå runt med små fjuttiga mini-värkar?! Ge mig lite smärta, tack!
Novemberbebis?!
Två nya bud har tillkommit i bebistävlingen, båda på 3:e december.
Jag kan säga så mycket som att de som gissat på den 30:e november (blivande farmorn och äldsta morbrorn!) ligger ganska bra till just nu! :)
Jag kan säga så mycket som att de som gissat på den 30:e november (blivande farmorn och äldsta morbrorn!) ligger ganska bra till just nu! :)
Nix!
Ingen bebis idag heller.
Hur man roar sig medans man väntar på bebis!
Eftersom både jag och Daniel redan har varit lediga i tre veckor har vi liksom hunnit fixa allt inför bebisens ankomst. Säng och skötbord står på plats, vagnen är hämtad och bäddad, blöjor är köpta etc. etc. Detta gjorde vi ifall nu skrutten precis som sin pappa tänkte ha bråttom till världen. Men inte då! Varför ska man komma ut till detta regnruskiga vädret när man har det så skönt i mammas trånga mage?
Och vad gör man då när man bara går här hemma och väntar? Ja, inte lagar vi storkok och putsar fönster som andra normala föräldrar. Nej, istället inhandlar vi teknik-prylar på löpande band. En platt-tv modell X-Large har nu (på blivande pappsens initiativ förstås) intagit vårt hem, i sällskap av en systemkamera (äntligen ska jag få chansen att lära mig ta snygga bilder!) och idag en ny mobil till blivande mamsen (en råååååsa förstås, vad annars?!).
Men nu har vi inte råd med fler dyra prylar, så nu får den faktiskt se till att ploppa ut. Och det är visst inte bara vi som längtar. Blivande mostern verkar smått sprickfärdig - kolla in hennes senaste kommentar här i bloggen (till inlägget om bebis-tävlingen):
"Jag vill inte gissa jag vill inte behöva gissa jag vill att den ska vara här NU så jag får se själv hur stor den är och VAD det är. jag har faktiskt fått pengar skynda dig och kom beben innan jag shoppar upp allt till mig själv!!!!! PUSS"
:)
Ingen bebis ännu!
Nej, inga tecken alls på att bebisen tänker komma ut. Däremot en snuvig mamma (och med mamma menar jag i detta fall mig själv) med liiite, liiite halsont. HU! Jag hoppas inte det blir värre.
...
Igår kväll somnade jag på soffan ett par timmar. När jag vaknade hade mina fingrar försvunnit, och ersatts av tio stycken prinskorvar! Hurra, vad det är härligt att vara höggravid!
Bebis-tävling!
När jag var på tjejmiddag för någon månad sen så gissade mina vänner hej vilt vilket datum bebisen skulle komma ut. Då väcktes idén om en liten "gissa-bebis-tävling". Folk i vår närhet har fått gissa födelsedatum, kön, längd och vikt på bebisen. Min bror har lovat att hitta på ett käckt poäng-räknings-system för att fastställa vinnaren! Nu vill förstås tävlingsdeltagarna hålla lite koll på varandra, och bad mig därför att blogga en liten lista. Jag är förstås inte omöjlig - här kommer den!
Sandra: 18/11, pojke, 52 cm och 3853 gram.
Pappan: 20/11, pojke, 50 cm och 3499 gram.
Anna: 24/11, flicka, 50 cm och 3495 gram.
Chadi: 27/11, pojke, 50 cm och 3873 gram.
Johan: 27/11, flicka, 51 cm och 3727 gram.
Marcus: 28/11, pojke, 50 cm och 3300 gram.
Gammelmoster: 28/11, flicka, 50 cm och 3775 gram.
Hanna F: 29/11, flicka, 52 cm och 3850 gram.
Carro: 29/11, pojke, 51 cm och 3350 gram.
Mikael: 29/11, pojke, 48 cm och 3250 gram.
Mamman: 29/11, pojke, 51 cm och 3804 gram.
Patrik: 30/11, flicka, 54 cm och 3848 gram.
Farmor: 30/11, pojke, 52 cm och 4000 gram.
Farfar: 1/12, pojke, 49 cm och 3410 gram.
Morfar: 1/12, flicka, 50 cm och 3796 gram.
Hanna: 1/12, pojke, 51 cm och 3718 gram.
Lollo: 2/12, flicka, 49 cm och 3100 gram.
Nina: 2/12, pojke, 50 cm och 3750 gram.
Rasmus: 2/12, pojke, 51 cm och 3875 gram.
Mormor: 3/12, pojke, 52 cm och 3712 gram.
Anita: 3/12, pojke, 51 cm och 3840gram.
Gammelmorfar: 3/12, pojke, 52 cm och 3790 gram.
Gammelfaster Kicki: 3/12, pojke, 51 cm och 3790 gram.
Lisa: 4/12, pojke, 50 cm och 3636 gram.
Gammelmormor: 4/12, flicka, 49 cm och 3340 gram.
Sofia: 9/12, pojke, 52 cm och 4005 gram.
Som ni ser har Sandra och blivande pappsen redan förlorat när det gäller födelsedatum, men eftersom man får poäng för alla fyra svaren så är hoppet inte ute för någon alls! Vinsten är hemlig! :)
Vill du också gissa?! Lämna en liten kommentar, så får du vara med du också!
Sandra: 18/11, pojke, 52 cm och 3853 gram.
Pappan: 20/11, pojke, 50 cm och 3499 gram.
Anna: 24/11, flicka, 50 cm och 3495 gram.
Chadi: 27/11, pojke, 50 cm och 3873 gram.
Johan: 27/11, flicka, 51 cm och 3727 gram.
Marcus: 28/11, pojke, 50 cm och 3300 gram.
Gammelmoster: 28/11, flicka, 50 cm och 3775 gram.
Hanna F: 29/11, flicka, 52 cm och 3850 gram.
Carro: 29/11, pojke, 51 cm och 3350 gram.
Mikael: 29/11, pojke, 48 cm och 3250 gram.
Mamman: 29/11, pojke, 51 cm och 3804 gram.
Patrik: 30/11, flicka, 54 cm och 3848 gram.
Farmor: 30/11, pojke, 52 cm och 4000 gram.
Farfar: 1/12, pojke, 49 cm och 3410 gram.
Morfar: 1/12, flicka, 50 cm och 3796 gram.
Hanna: 1/12, pojke, 51 cm och 3718 gram.
Lollo: 2/12, flicka, 49 cm och 3100 gram.
Nina: 2/12, pojke, 50 cm och 3750 gram.
Rasmus: 2/12, pojke, 51 cm och 3875 gram.
Mormor: 3/12, pojke, 52 cm och 3712 gram.
Anita: 3/12, pojke, 51 cm och 3840gram.
Gammelmorfar: 3/12, pojke, 52 cm och 3790 gram.
Gammelfaster Kicki: 3/12, pojke, 51 cm och 3790 gram.
Lisa: 4/12, pojke, 50 cm och 3636 gram.
Gammelmormor: 4/12, flicka, 49 cm och 3340 gram.
Sofia: 9/12, pojke, 52 cm och 4005 gram.
Som ni ser har Sandra och blivande pappsen redan förlorat när det gäller födelsedatum, men eftersom man får poäng för alla fyra svaren så är hoppet inte ute för någon alls! Vinsten är hemlig! :)
Vill du också gissa?! Lämna en liten kommentar, så får du vara med du också!
Söndags-tips!
Är det någon av er som tycker att det är ruskigt jobbigt att knäppa sina byxor? Som inte önskar något annat än att ni slapp göra det? Knäppa era byxor alltså. Bli gravida vet jag! Då lyckas man av någon märklig anledning hålla byxorna på plats utan att vare sig knäppa knappen eller dra upp dragkedjan. Himla praktiskt skulle jag vilja påstå!
...
Jag läste en "förlossningsberättelse" i en gravidtidning imorse. Tjejen det handlade om hade också försökt sig på att promenera igång sin förlossning. Med världens förvärkar gav hon sig ut i en skogsslinga och promenerade en halvmil.
Halvmil? Sist jag kollade var en halvmil detsamma som fem kilometer. Vilken hög-gravid människa orkar gå fem långa kilometer?!
Hon måste ljuga.
Halvmil? Sist jag kollade var en halvmil detsamma som fem kilometer. Vilken hög-gravid människa orkar gå fem långa kilometer?!
Hon måste ljuga.
"Kom ut nuuuu bebis!"
Inte trodde ni väl att jag skojade igår när jag sa att jag planerar att skynda på bebisens ankomst en smula? Idag har det tvättats i tvättstugan, gåtts en runda på stan (där jag lyssnade på en häftig gospel-konsert som en av mina underbara vänner var med i - grymt!), och sist men inte minst så har jag tagit mig en rejäl promenad.
Klädd i mina allra bästa promenadskor spatserade jag iväg, med målet att gå minst trettio minuter. (Okej, jag erkänner, jag äger inte ett par promenadskor. Däremot ett par vita converse som funkar alldeles fin-fint att gå promenader i, och som bara klämmer åt lite, lite för mycket kring mina något svullna gravid-fötter!)
Jag blev galet andfådd efter typ två sekunder, och min alldeles för tunga kroppshydda protesterade vilt. "Vad i hela friden gör du människa? Försöker du ta död på dig själv? Gå genast tillbaka hem igen, och kryp upp i din sköna soffa med benen i högläge!" Jag ignorerade tappert protesterna och fortsatte gå. Tillslut tyckte jag nästan att det var ganska så skönt att promenera. Om jag bortsåg från att det högg ordentligt i bäckenet och att min stackars rygg höll på att gå av på mitten förstås.
Efter en stund tyckte jag att jag hade flåsat tillräckligt. (Och jag överdriver inte när jag säger att jag låter som en lungsjuk 85-åring när jag rör på mig!) Jag tog upp klockan för att kolla om det var okej att bege sig hemåt - nu måste det väl ändå ha gått trettio minuter?! Mobilen visade 11.15. Efter lite snabb överslagsräkning kom jag fram till att det isåfall hade gått nio minuter sedan jag lämnade lägenheten. Nio futtiga minuter?! Det måste varit de långsammaste nio minuterna i mitt liv. Räckte detta tro? Skulle skrutten bestämma sig för att förgylla våra liv idag tack vare denna intensiva, korta, lilla långpromenad?
Jag tog mitt förnuft till fånga, och gick ett extra varv runt kvarteret - och när jag flåsande öppnade ytterdörren hade jag rört på fläsket i exakt tjugotvå och en halv minut. Det måste väl sätta fart på vilken förlossning som helst, eller hur?!
Klädd i mina allra bästa promenadskor spatserade jag iväg, med målet att gå minst trettio minuter. (Okej, jag erkänner, jag äger inte ett par promenadskor. Däremot ett par vita converse som funkar alldeles fin-fint att gå promenader i, och som bara klämmer åt lite, lite för mycket kring mina något svullna gravid-fötter!)
Jag blev galet andfådd efter typ två sekunder, och min alldeles för tunga kroppshydda protesterade vilt. "Vad i hela friden gör du människa? Försöker du ta död på dig själv? Gå genast tillbaka hem igen, och kryp upp i din sköna soffa med benen i högläge!" Jag ignorerade tappert protesterna och fortsatte gå. Tillslut tyckte jag nästan att det var ganska så skönt att promenera. Om jag bortsåg från att det högg ordentligt i bäckenet och att min stackars rygg höll på att gå av på mitten förstås.
Efter en stund tyckte jag att jag hade flåsat tillräckligt. (Och jag överdriver inte när jag säger att jag låter som en lungsjuk 85-åring när jag rör på mig!) Jag tog upp klockan för att kolla om det var okej att bege sig hemåt - nu måste det väl ändå ha gått trettio minuter?! Mobilen visade 11.15. Efter lite snabb överslagsräkning kom jag fram till att det isåfall hade gått nio minuter sedan jag lämnade lägenheten. Nio futtiga minuter?! Det måste varit de långsammaste nio minuterna i mitt liv. Räckte detta tro? Skulle skrutten bestämma sig för att förgylla våra liv idag tack vare denna intensiva, korta, lilla långpromenad?
Jag tog mitt förnuft till fånga, och gick ett extra varv runt kvarteret - och när jag flåsande öppnade ytterdörren hade jag rört på fläsket i exakt tjugotvå och en halv minut. Det måste väl sätta fart på vilken förlossning som helst, eller hur?!
Ikväll lämnar vi borgen!
Det är inte bara jag som går hemma och skrotar hos oss. Daniel är också ledig. Eller ledig och ledig, han tillhör en i mängden som tyvärr inte fått behålla sitt jobb detta år. Hur som helst njuter vi av att göra precis ingenting, och att ha massor av tid för varandra (det lär vi väl inte kunna slösa med inom en snar framtid, eller hur?!). Jag tycker än så länge att det är hur skönt som helst att bara vara hemma och vänta på bebisen och hemmet har liksom blivit vår borg! :) Men ikväll ska vi ut o rasta oss lite, blir fredagsmys hos några kompisar i Kungsbacka.
Imorgon börjar projekt: "Vill du inte komma ut snart lilla skrutten?" Jag tänker promenixa, baka och tvätta fönster som aldrig förr! Hålla igång så mycket som möjligt så kanske förlossningen närmar sig, hihi. Och ja, jag vet att bebisen kommer när den är redo - men det skadar ju inte försöka! Jag tycker det börjar bli dags nu! :)
Jag är inte bara tjock..
..jag är glömsk också! Igår morse skulle jag vara hos barnmorskan klockan nio. Men det hade jag förstås förträngt. Hur lätt är det att komma ihåg, när man är ledig och bara går hemma och degar liksom?! Jag har ju viktigare saker för mig, typ kolla på såpoperor och fylla frysen med hembakade kakor.
Som tur var vaknade jag i vanlig ordning vid fem-snåret (eftersom jag då brukar vara så kissnödig så att bebisen knappt får plats därinne) och kom på mitt misstag. Väckarklockan ställdes, och jag hann upp i tid till besöket som väl var. Innan jag skulle iväg tänkte jag väcka Daniel (så att han inte skulle bli rädd och tro att jag typ stuckit iväg till förlossningen alldeles själv).
"Daniel..?" sa jag, i lite lagom hög ton.
... inget svar.
"Daniel..?" lite högre.
... inget svar.
Men herregud, hade han blivit döv under natten - eller rent av dött?! Jag böjer mig fram för att buffa lite på honom - och upptäcker att han har öronproppar i öronen.
Mitt snarkande var visst ingen engångsföreteelse!
Som tur var vaknade jag i vanlig ordning vid fem-snåret (eftersom jag då brukar vara så kissnödig så att bebisen knappt får plats därinne) och kom på mitt misstag. Väckarklockan ställdes, och jag hann upp i tid till besöket som väl var. Innan jag skulle iväg tänkte jag väcka Daniel (så att han inte skulle bli rädd och tro att jag typ stuckit iväg till förlossningen alldeles själv).
"Daniel..?" sa jag, i lite lagom hög ton.
... inget svar.
"Daniel..?" lite högre.
... inget svar.
Men herregud, hade han blivit döv under natten - eller rent av dött?! Jag böjer mig fram för att buffa lite på honom - och upptäcker att han har öronproppar i öronen.
Mitt snarkande var visst ingen engångsföreteelse!
Vilka avslappningsövningar?!
Igår fick jag känslan av att jag inte förberett mig tillräckligt ordentligt (läs: inte alls) inför den kommande förlossningen. Jag rotade fram böckerna jag fått av min barnmorska och tvingade Daniel att lyssna när jag läste högt om förlossningens olika stadier.
"Under förlossningens första stadie är det skönast om ni stannar kvar hemma. Försök att slappna av så mycket du kan. Nu är det läge att använda dig av de andnings- och avslappningsövningar som du har tränat på!"
Ursäkta, men vilka övningar då? Jag har inte tränat på en endaste avslappningsövning. Hjälp! Tänk om barnmorskorna på Östra vägrar att förlösa mig. Tänk om de bara hånflinar åt mig och skickar hem mig igen:
"Jaså, har du inte tränat på avslappning? Tyvärr, men då kan vi inte hjälpa dig. Tack och hej! Hur det ska gå för dig? Det är väl knappast vårt problem. Vi hjälper bara smarta mammor. Sådana där käcka, och väl förberedda inför vad som kommas skall. Mammor som faktiskt tagit sitt ansvar och ägnat de senaste veckorna åt att flåsa lungt hemma i soffan. Som vet hur man slappnar av såpass att kroppen känns som en kokt spagetti - fastän man har så ont så man inte vet vart man ska ta vägen. I Umeå finns ett sjukhus som tar emot mammor som inte har en susning om hur de borde andas. Ni är säkert välkomna dit! Lycka till så mycket!"
Jag tror jag ska träna mig lite på avslappning idag för säkerhets skull. Horisontalläge i soffan - kan det vara något tror ni?
"Under förlossningens första stadie är det skönast om ni stannar kvar hemma. Försök att slappna av så mycket du kan. Nu är det läge att använda dig av de andnings- och avslappningsövningar som du har tränat på!"
Ursäkta, men vilka övningar då? Jag har inte tränat på en endaste avslappningsövning. Hjälp! Tänk om barnmorskorna på Östra vägrar att förlösa mig. Tänk om de bara hånflinar åt mig och skickar hem mig igen:
"Jaså, har du inte tränat på avslappning? Tyvärr, men då kan vi inte hjälpa dig. Tack och hej! Hur det ska gå för dig? Det är väl knappast vårt problem. Vi hjälper bara smarta mammor. Sådana där käcka, och väl förberedda inför vad som kommas skall. Mammor som faktiskt tagit sitt ansvar och ägnat de senaste veckorna åt att flåsa lungt hemma i soffan. Som vet hur man slappnar av såpass att kroppen känns som en kokt spagetti - fastän man har så ont så man inte vet vart man ska ta vägen. I Umeå finns ett sjukhus som tar emot mammor som inte har en susning om hur de borde andas. Ni är säkert välkomna dit! Lycka till så mycket!"
Jag tror jag ska träna mig lite på avslappning idag för säkerhets skull. Horisontalläge i soffan - kan det vara något tror ni?
8 dagar kvar!
Jag undrar just när bebisen tänker bestämma sig för att förgylla vår värld. 8 dagar kvar enligt beräkningarna, det är så spännande!!!
Inatt sov Daniel på soffan. Varför? Hans gravida tjej snarkade tydligen så högt igår kväll så att han inte kunde somna. Vilken pingla till flickvän han har! Jag känner mig attraktivare än någonsin!
Inatt sov Daniel på soffan. Varför? Hans gravida tjej snarkade tydligen så högt igår kväll så att han inte kunde somna. Vilken pingla till flickvän han har! Jag känner mig attraktivare än någonsin!
Daniels bästa tid någonsin?
Daniel och jag fnissar minst en gång om dagen åt att veckorna med en höggravid kan vara hans bästa någonsin. Jag är vanligtvis ganska rastlös av mig, och vill åka iväg på diverse utflykter så fort vi är lediga för att "känna att jag lever". (Typ åka till IKEA, och sedan Allum och så varför inte svänga förbi någon och fika på vägen hem?)
Daniel är som ni förstår precis tvärtom. Han trivs tokbra med att gå hemma i mysbyxor en hel helg, och hans definition på en promenad är ett snabbt varv runt huset. Plötsligt har jag blivit precis likadan. Jag orkar max ett äventyr om dagen, och gärna ett litet kort sådant.
Igår skulle vi till IKEA för att köpa de sista grejerna inför skruttens ankomst. Väl där var Daniel på väg upp för trapporna till möbelutställningen (vanligtvis mitt favoritställe nummer ett, typ!).
Jag: "Måste vi verkligen gå upp dit?"
Daniel: "Vad menar du?"
Jag: "Vi ska ju bara handla bebissaker. Då finns det ju ingen mening med att traska runt hela IKEA!"
Daniel tittar på mig med frågande min.
Jag: "Jag orkar inte gå upp för trapporna om jag inte måste. Jag är faktiskt höggravid!"
Min kära sambo är förstås inte sen med att nappa på förslaget.
På väg genom entrén till bottenplan får jag syn på ett gäng med rullstolar.
Jag: "Kolla Daniel, man kan låna en rullstol här!"
Daniel: "Haha, vill du att jag ska köra dig i en sån?"
Mina trötta ben ropar hurra, och vill illa kvickt slänga min tunga kropp i en av de fiffiga stolarna. Förnuftet säger dock tack, men nej tack! Någon måtta får det väl ända vara din tjockis?
Daniel är som ni förstår precis tvärtom. Han trivs tokbra med att gå hemma i mysbyxor en hel helg, och hans definition på en promenad är ett snabbt varv runt huset. Plötsligt har jag blivit precis likadan. Jag orkar max ett äventyr om dagen, och gärna ett litet kort sådant.
Igår skulle vi till IKEA för att köpa de sista grejerna inför skruttens ankomst. Väl där var Daniel på väg upp för trapporna till möbelutställningen (vanligtvis mitt favoritställe nummer ett, typ!).
Jag: "Måste vi verkligen gå upp dit?"
Daniel: "Vad menar du?"
Jag: "Vi ska ju bara handla bebissaker. Då finns det ju ingen mening med att traska runt hela IKEA!"
Daniel tittar på mig med frågande min.
Jag: "Jag orkar inte gå upp för trapporna om jag inte måste. Jag är faktiskt höggravid!"
Min kära sambo är förstås inte sen med att nappa på förslaget.
På väg genom entrén till bottenplan får jag syn på ett gäng med rullstolar.
Jag: "Kolla Daniel, man kan låna en rullstol här!"
Daniel: "Haha, vill du att jag ska köra dig i en sån?"
Mina trötta ben ropar hurra, och vill illa kvickt slänga min tunga kropp i en av de fiffiga stolarna. Förnuftet säger dock tack, men nej tack! Någon måtta får det väl ända vara din tjockis?
Små glädjeämnen..
Igår när jag åt frukost upptäckte jag att reklamen på baksidan av mjölkpaketet handlade om mig själv. Kolla, får ni se:
Jag dricker vanligtvis mjölk väldigt sällan. Men sedan jag blev gravid har jag bäljat i mig minst ett halvt paket om dagen. Mjölk hemma är ett måste, och jag känner mig typ lika lycklig som det nedersta ansiktet när jag häller upp ett glas!
Arla måste ju på allvar ha placerat ut spioner utanför mitt hem som kopierat av mina dagliga ansiktsuttryck. Att de sedan valt att rita en kille istället för en tjej på paketet finns det ju enbart en enda förklaring till - de vill helt enkelt inte ge mig någon cred för denna geniala marknadsföringsidé.
Jag kanske borde maila Arla och kräva in min del av vinsten?
Jag dricker vanligtvis mjölk väldigt sällan. Men sedan jag blev gravid har jag bäljat i mig minst ett halvt paket om dagen. Mjölk hemma är ett måste, och jag känner mig typ lika lycklig som det nedersta ansiktet när jag häller upp ett glas!
Arla måste ju på allvar ha placerat ut spioner utanför mitt hem som kopierat av mina dagliga ansiktsuttryck. Att de sedan valt att rita en kille istället för en tjej på paketet finns det ju enbart en enda förklaring till - de vill helt enkelt inte ge mig någon cred för denna geniala marknadsföringsidé.
Jag kanske borde maila Arla och kräva in min del av vinsten?
