1 år!
Nyp mig i armen, min lilla gosse är redan ett år! Vi har firat med sång och paket i sängen, och ännu mera paket och födelsedagsljus vid frukostbordet. Om ett par timmar kommer hans goa farmor och farfar och firar honom, och i eftermiddag blir det ännu mer kalasgäster. 
Gullunge i finskjorta när vi firade honom i söndags!
Ombyggnad på ICA - del 2
På vägen hem stannade jag till på ICA och sprang återigen omkring svettig mitt i deras ombyggnation och letade arslet av mig efter stearinljus! 10 minuter senare fann jag dem på precis samma plats där de alltid tidigare har funnits. Väldigt märkligt, skulle jag vilja säga, med tanke på att de flyttat runt på exakt allting annat. Som sagt, deras ombyggnad saknar helt och hållet logik.
Kan man stämma dem på något sätt tro?!
Time flies - igen!
Kortet är taget samma dag som en av de första gångerna vi träffade Skruttens (blivande) lilla kompis Noa. Min goding var strax över halvåret, och Noa bara ett par veckor. Kolla in vilka små prinsar de är:
Nu är det Noa som snart blir ett halvår gammal, om min unge blir ETT ÅR på tisdag!!!! Kan ni fatta?! Då ska det kalasas och blåsas tårtljus så det står härliga till!
Hur jag kan ha tid att blogga om sådana här viktigheter mitt i uppsatspluggandet? Det har jag inte, men jag gör det ändå ;)
"Använd de små bokstäverna..."
När jag satt på spårvagnen för en stund sen (och för övrigt önskade mig tillbaka hem igen, till mina underbara killar) så klev det på en skolklass med sjuåringar, och två sura osympatiska fröknar i min egen ålder. Barnen skojade och skrattade - det var tydligen kul att få åka spårvagn tillsammans. Den ena sura fröken visar ingen som helst förståelse för barnens glädje, utan rycker istället tag i ett av barnens armar och säger ilsket:
"Kom ihåg vad vi kommit överens om! På spårvagnen pratar vi med de små bokstäverna!"
Prata med de små bokstäverna? Vad menar hon egentligen?! Är det gemenerna hon menar?! Hur bär man sig åt för att prata med gemener? Jag trodde nämligen inte att man i talstpråket gjorde skillnad mellan gemener och versaler, utan att det var en skriftspråklig funktion, men jag har kanske helt fel?!
Hur man bär sig åt för att tala tystare, det vet jag. Och även hur man bär sig åt för att tala högre - eller starkare, som det egentligen heter. Det är bara att höja och sänka rösten!
Men hur sjutton man hör skillnad mellan små och stora bokstäver - det har jag faktiskt ingen aning om! Vet ni?! Please, förklara för mig isåfall, jag finner ingen logik i denna arga frökens uttryck!
"Nu kan ni göra annat medan jag gungar!"
Jag fick ett reklamblad till min mail idag. Det var från en babybutik, som ville få mig att inse att alla blivande/nyblivna föräldrar behöver inhandla fyra nya bilbarnstolar (man kan behöva byta om ibland, det förstår väl vem som helst!) en vanlig baby-sitter, en baby-sitter med vibratorfunktion för bebisar med kolik, tre olika babygym, sjutton olika speldosor att hänga över spjälsängen, en livsfarlig gå-stol (knappast en enda klarar säkerhetstesten de gör, så ja, jag anser mig berättigad att kalla dem livsfarliga) sju olika mjuka filtar att ligga på med inbyggd aktivitetsfunktion (det vill säga saker som prasslar, piper och blinkar) och sist men inte minst - en hopp-gunga! En jäkla hoppgunga, som de till råga på allt har placerat en unge i som påstår att: "Nu kan ni göra annat medan jag gungar!"
Det finns så mycket prylar till bebisar att jag nästan kräks. Och till vilken nytta?! Jo, tydligen för att föräldrarna "ska kunna göra annat". För att ungen skall ha något att roa sig med när mamman dricker kaffe. För att ungen ska ha någonstans att sitta när pappan flänger runt i huset och storstädar. För att ungen ska ha något fint att titta på, när den ligger där i spjälsängen och försöker somna av sig själv - allt för att mamman eller pappan ska slippa vagga den till sömns.
Jag bör inflika att jag mer än gärna hade sett att Benjamin kunde tänka sig att sitta i sin babysitter någon gång då och då. Att han emellanåt kunde tänka sig att bli road av en hoppgunga eller en gåstol. Så att mamman kunde svängt ihop en middag, eller druckit en kopp kaffe ifred. Men, han har minsann inte varit någon förespråkare av att låta mamman eller pappan "göra annat"! Nej, ungen har varit nöjd enbart om han har fått vara med oss andra, ända sedan dag ett. Men vet ni vad, det gör mig absolut ingenting. Jag skaffade mig nämligen inte barn för att kunna "göra annat"!
Jag skaffade barn för att jag inte kunde tänka mig något häftigare att ägna mitt liv åt. Jag valde att sätta ett nytt liv till världen av kärlek, och för att få möjligheten och glädjen att se en ny liten individ lära och utvecklas. Jag valde att skaffa barn för att den villkorslösa kärlek som man både ger och tar som förälder, inte kan jämföra sig med något annat (fast det visste jag förstås inte i förväg, att kärleken kunde vara så här stark, det förstår jag först nu!).
Många tror säkert att ett barn verkligen behöver alla ovan nämnda prylar. Det gör de inte. Utvecklas gör de ändå, så länge de har tillmötesgående människor omkring sig. Allt de behöver är kärleksfulla relationer, och några väl valda leksaker. Kanske en skön babysitter att vila sig i, och ett ärvt gammalt, men välfungerande, babygym.
Så, några visdomsord till mig själv och andra mammor och pappor: stäng av era datorer och mobiler, skit i storstädningen och ät hämtmat ibland! Ägna er åt er själva precis så mycket ni behöver (egentid är nog så viktigt!) men gör det inte på bekostnad av de käraste ni har. Släpp på oviktiga måsten, och uppfyll istället era barns behov och önskningar. Låt ungen hänga på höften medan ni gör middag - om han vill. Låt henne bli vaggad till sömns - om det får henne att somna lättare. Och läs den där förbannade pekboken för femtioelvte gången samma dag - om det är vad barnet önskar. Ägna er åt era juveler medan ni kan, livet går inte i repris!
För min skull?!
Ja, det är iallafall vad de hävdar. "Vi bygger om, för din skull!" Det ska tydligen bli bättre, enklare, och fräschare. Så säger de.
Inte en enda ursäkt har jag fått. Inte ett endaste litet "förlåt för att du får springa runt genomsvettig i vår butik med din tjocka vinterjacka och tunga skolväska och leta efter precis varenda jävla vara, eftersom vi flyttat runt på precis varenda liten grej" har jag fått höra. "Vi ber om ursäkt för att vi stjäl din tid, idag tar det dig 40 minuter att handla istället för de normala 12, men vi kände liksom för att flytta runt lite på våra varor!" har de inte heller sagt.
Nej, istället flinar "Pelle" åt mig, från sin plats på reklamskylten. Med borrmaskinen i högsta högg deklarerar han: "Jag bygger om, för din skull!"
Ja, men tack så hemskt mycket Pelle. Detta var precis vad jag önskade mig. En ny fräsch butik, där man inte hittar någonting, eftersom ingenting står där det brukade stå.
/bitterfittan 2
Idag är ingen vanlig dag...
Jag ägnar dagen åt att sitta nedgrävd med näsan i min kurslitteratur på biblioteket. Datorn är med förstås, men en höj- och sänkbar stol glömde jag visst, vilket har resulterat i att jag har kramp i axlar redan efter ett par minuter. Vad för onaturligt långa människor använde de sig av i utprovandet av dessa möbler egentligen?!
Nu blir det ett par timmars intensivt plugg, sen kommer mina killar hitåt för att luncha på fiket tillsammans med mig. Mys!
Kram
Lägesrapport!
Efter två dagars intensivt läsande och skrivande har jag nu fått ihop tre sidor text. Tre sidor, fyllda med väl valda citat och ganska mycket flummiga tankegångar från eget huvud. Tre sidor, som så småningom skall utvecklas till cirka fyrtio.
Herregud, vad oroar jag mig för?! Jag är ju på snudd färdig!
Jag lever!
Men jag råkar visst ha en meter tjock hög med gamla anteckningar från föreläsningar och seminarium att gå igenom. Kanske, kanske kan jag finna något där att använda i min uppsats?
Utöver det har jag cirka fyrtio bäcker att läsa - om lek, språk, utveckling och lärande.
Hur långt jag har kommit?! Inte så särskilt långt.
So long mina kära vänner, vi ses i januari igen!
Sorg!
Nu bor där en annan människa. En människa som har ägnat veckan efter flytten åt att ideligen smsa och ringa mig, med diverse olika frågor och klagomål. Det senaste var att hon knappt hann stiga upp på morgonen förrän det började klia i ögonen och rinna i näsan. Det måste vara något fel på lägenheten, menar hon, och försökte kräva att jag skulle komma till undsättning för att sanera runt fönster och ventilationsluckor (som missfärgats grått på grund av avgaser och annat utifrån). Som om det skulle vara mitt problem?! Att jag ideligen försökte avsluta samtalet med att det här var en konflikt som hyresvärden måste lösa brydde hon sig inte om. Hon ville att jag åtmisntone skulle komma och titta hur det såg ut, så att vi kunde komma fram till en lösning - hennes leder klarade nämligen inte av att själv skrubba bort missfärgningarna! Som om jag inte vet hur det ser ut i mitt gamla hem?
Med hyresvärden på min sida har jag nu dock lämnat denna minst sagt besvärliga människas öde bakom mig. Hon bestämde sig för att städa sina garderobsskenor själv tillslut, så jag slipper tillochmed träffa henne igen. Men hon har "gjort en notering om hur smutsigt det var, hon hade inte brytt sig om det bara gällde dem, men nu var det så mycket annat också..."
Till vår stora glädje (förvåning?) pratade vi tjejen som i sin tur tagit över hennes lägenhet igår (vi gjorde ett tre-partsbyte, ej att rekkomendera, fy så jobbigt!). Hon hade fått städa precis hela lägenheten själv, människan hade lämnat den i i princip ostädat skick! Ha! Om hon mot förmodan skulle höra av sig igen, så tänker jag gladeligen slänga den informationen rakt upp i ansiktet på henne. Vi vann!
Kram!
"Han kan inte klättra ännu..."
Som sagt, hittills har Skrutten inte kunnat klättra så bra på saker. Han fixar lägre höjder, som attg krypa upp för en trappa, men än så länge har inte kläm på hur man tar sig upp för möbler och liknande. Men det är visst bara en tidsfråga!
Imorse hade vi öppnat dörren till hans blivande rum, som för tillfället utgör förråd för o-uppackade flyttkartonger. Lilleman skrotade runt lite därinne och pillade på diverse grejer, medans jag plockade i vardagsrummet. Plötsligt får jag syn på honom, ovanpå några lock med öl som vi placerat under fönstret därinne. Jag hann dock fram innan han kom längre än så! :)
Med mamma som stöd fick han stå och kika ut genom fönstret en stund - lycka!
"Buuu, buuu!" säger han bestämt där han står, något för kort för att kunna se ut ordentligt, och pappan lyfter upp honom så han får spana efter bussar en stund! Busunge!
Tillfångatagen av spindelmannen!
När vi är där, så roar sig Skrutten själv nästintill hela tiden. Nöjd och glad kryper han omkring och bekantar sig med leksaker och andra barn. Mamman (och pappan) kan med andra ord luta sig tillbaka, och vila sig ett slag. Eller rättare sagt, jag brukar kunna vila mig. Idag fick jag istället en ny lekkamrat, Dante på en sisådär fem år. Ja, det var inte självvalt förstås. Han kom helt sonika farande i sin spindelmannendräkt och klädde in hela mig i osynligt spindelnät.
"Nu kan du aldrig mer röra dig!" skrävlade han bestämt. "Jag är nämligen den elaka spindelmannen! Det finns två, en snäll och en elak." Till svar beklagade jag mig över att jag fått oturen att träffa just den elaka spindelmannen. Dante ser vänligt på mig, springer iväg till sitt lilla krypin under en rutschkana, och kommer strax ut igen. "Hej, här kommer den snälla spindelmannen!"
Den snälla spindelmannen förklarar för mig att han inte kan få bort nätet från min kropp. Jag får vänta tills jag fyller femtio år, sedan kommer det försvinna. Men jag ska inte oroa mig, han ska se till att jag får mat att äta under tiden.
Jag känner mig ärligt talat ganska nöjd över att han valt just mig som lekkamrat. Jag menar, det måste ju ändå betyda att jag ser ganska så lekvänlig ut. Mallig som jag är, tänker jag att jag nog kommer klara mig ganska så bra som förskollärare.
Jag hinner dock knappt tänka färdigt den tanken, förrän Spindelmannen tittar fram från rutschkanan igen, med ett minst sagt argt ansiktsuttryck. "Varför svarar du inte i telefonen?" skäller han. "I telefonen?" frågar jag. "Jag har inte hört att det har ringt i någon telefon!" "Jaså? Men det borde du verkligen ha hört. Jag sitter ju inne i mitt rymdskepp och ringer och ringer, det hörs faktiskt ut." hävdar han ilsket. "Jamen, förlåt så mycket då. Du får ringa igen så lovar jag att svara."
Spindelmannen försvinner in under rutschkanan igen, och ringer till mig för att ha ett kort och koncist samtal. Han ville bara meddela att jag snart skulle få en kopp kaffe och ett päron att smaska på. Efter detta aktar jag mig noga för att inte irritera min lekkamrat igen. Jag sitter som på nålar, med öronen spetsade för att höra en eventuell ringsignal.
Kort därefter ringer det igen. "Ja, hallå?" svarar jag. Dantes mamma ler mot mig från andra sidan rummet. Jag kan inte riktigt avgöra om hon är tacksam över att jag leker med hennes barn, eller om hon helt enkelt uppfattar mig som sinnessjuk. Men det spelar liksom ingen roll. Snabbt som ögat sticker spindelmannens huvud fram bakom rutschkanan. "Varför svarar du? Jag ringer inte till dig, fattar du väl? Jag ringer till någon annan." säger han argt.
Jamen, förlåt igen så mycket då. Jag kanske inte kommer klara mig så bra som förskollärare trots allt, jag hör liksom inte ens skillnad på om det är min låtsastelefon som ringer eller någon annans.
På väg hem smiter jag in på biblioteket, för att hämta lite kursböcker som jag har reserverat. I hyllan ligger Små barns lek och Lekens möjligheter och väntar på mig. Jag känner mig nöjd över att jag valt lek som ämnesområde för min uppsats. Jag behöver uppenbarligen lite träning!
Han vågade!
Morgonpigg gosse!
Fort ska det gå!
Imorse vaknade lillprinsen klockan fem. Han bryr sig visst inte om att vi ändrat till vintertid, utan tänker stiga upp varje morgon mellan fem och sex, istället för sex och sju som vi är vana vid. Under sommartiden har det känts lyxigt de morgnar han bestämt sig för att sova till åtta, men nu är klockan sju världens sovmorgon!
Nu tar han en powernap. Under tiden ska jag och Daniel fixa oss iordning, för när gossen vaknar tänkte vi bege oss till öppna förskolan allihop. Vi måste ju skola in pappan där, nu när det är han som ska vara hemma om dagarna! :)
Kram!
11 månader
Han har vatir allt annat än nöjd över hur mycket tid som ägnats åt lägenhetsfix de senaste veckorna, så jag och Daniel brukar turas om att roa honom. I lördags traskade jag och goingen iväg på en långpromenad i våra nya omgivningar. Vi kollade på alla bilar och bussar, lekte på lekplatsen, och njöt av vintersolen! Det krävs så lite för att göra en liten Skrutt nöjd och glad!
Bilar är grejen!
Han älskar att krypa omkring i nya lägenheten, och helst pilla på allt han inte får. Han är mycket medveten om vad som är okej eller inte. Golvlampan i vardagsrummet och fjärrkontrollen är tillexempel totaltförbjudna, och de pillar han på med glimten i ögat så fort han får chansen. Han blir mer och mer självständig, och verkar förstå väldigt mycket av vad vi pratar om. Det bestämda humöret hänger dock i, och verkar vara något som vi kommer få fortsätta tampas med! ;) Men emellan raseriutbrotten är han världens gladaste, goaste unge!
Att vara förälder måste helt klart vara livets häftigaste grej!
...
Jag blir alldeles varm i hjärtat av att se dem tillsammans!
Skolstart!
Imorse var det dags. Första riktiga dagen i skolan, på ett helt år! Galet! Lilleman har uppmärksammat att mamman inte är hemma på heltid längre, och kompenserar det med att vägra låta mig lämna rummet när jag är hemma. Jag längtar förstås efter honom när vi inte ses, så vi kan gärna gosa - precis hur mycket han vill!
Hursomhelst, jag hade visst glömt hur trött man blir av att ägna dagen i en föreläsningssal! Dessutom har jag slösat på krafterna genom att skriva en avancerad plan för min kommande uppsats som skall skickas till handledaren inom kort.
Utöver det, så har jag pratat i telefon med kvinnan som flyttat in i vår gamla lägenhet. Hon är inte nöjd med städningen av skenorna i sovrumsgarderoberna, och vill att jag kommer dit på lördag och skurar dem. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, vi har curlat henne med olika saker under precis hela lägenhetsbytet, och så har hon mage att klaga på en sådan petitess! Jag blev så ilsk att jag var tvungen att skicka henne ett elakt sms efter att vi hade lagt på, så bli inte förvånade om jag dyker upp i "grannfejden" inom en snar framtid! :)
Nu, soffmys! Kram!
...
Morgonen har vi ägnat på öppna förskolan, de hade en fotograf där idag så vi tog de allra första studiobilderna på lilleman. Han flinade upp sig framför kameran, trots lång väntan på vår tur, vårt lilla charmtroll.
Efter fotograferingen traskade pappan och barnet hemåt, och jag stannade kvar på biblioteket intill. Kopplade upp laptopen här, ska plugga var det tänkt - men hur var det man gjorde nu igen?! Jag känner mig minst sagt ringrostig efter ett års uppehåll! Men, kommer jag bara igång så blir det nog bra. Jag gillar att skriva uppsats!
Troligtvis lär det bli på biblioteket jag ägnar mig åt att plugga - inte lätt att göra hemma när en buskille lockar på uppmärksamheten. Dock verkar det som att jag får bära med mig en högre stol? Borden här är så höga så jag har kramp i axlarna efter bara en kvart framför datorn. De är inte gjorda för pigméer med andra ord! ;)
Kram på er!
