...
Idag har jag haft min första (!) individuella muntliga examination i skolan. Vanligtvis redovisar vi alla enskilda arbeten i skrift, men denna gången var kursledarna visst sugna på att spejsa till det hela lite. Arbetet skulle redovisas muntligt, med en powerpoint som stöd. Skoj, tänkte jag, som skulle kunna prata i 100 år om ingen avbröt mig! Jag ägnade hela gårdagen åt att fixa en tjusig powerpoint och förbereda vad jag ville få sagt. 20 minuter skulle vi ha till vårt förfogande - vilket kändes extremt långt. Jag kan meddela er att det är det inte! 20 minuter är snarare ruskigt kort tid, om man vill få sagt en massa viktiga saker.
Hur som helst, jag övade en gång igår kväll. Mitt framförande var precis lagom långt, detta skulle jag nog ro iland. Under examinationen skulle tiden hållas exakt. En liten miniförvarning om att tiden höll på att ta slut fick man förstås, när det var fem korta minuter kvar. Och vad händer? Jo, där står jag - engagerad och käck, och presenterar mitt projekt på det mest avslappnande vis man kan tänka sig. När jag var på sidan 5 av 23 i min tjusiga powerpoint-presentation så börjar en av mina kurskamrater vinka lite diskret. Vad nu då? tänkte jag för mig själv. Har jag varit otydlig på något sätt? Vill hon fråga något om mitt spännande projekt?
Så insåg jag plötsligt vad denna vinkning betydde. Och visste inte om jag skulle skratta eller gråta. 19 powerpoint-sidor och en massa, massa spännande kvar att berätta - och bara fem minuter tillgodo. Jag kan lova er att det var de mest intensiva fem minuterna jag någonsin upplevt. Jag klickade raskt fram de viktigaste bilderna, och lyckades på något sätt beskriva mitt projekt något sånär åtminstone. Kopplingen till styrdokumenten och litteratur försvann dock på något mirakulöst sätt mellan raderna. En liten komplettering tvingas jag därför göra, men vad gör väl det om hundra år? Jag fick dessutom otroligt bra respons på det jag lyckats klämma fram under mina tjugo minuter, så jag känner mig ändå ganska nöjd.
Hämtat andan efter chocken har jag dock fortfarande inte hunnit göra. Jag lär väl känna paniken i bröstet i flera dagar framöver antar jag! Lärdom inför kommande eventuella muntliga presentationer - babbla mindre, du tjatiga människa!!!!
Hur som helst, jag övade en gång igår kväll. Mitt framförande var precis lagom långt, detta skulle jag nog ro iland. Under examinationen skulle tiden hållas exakt. En liten miniförvarning om att tiden höll på att ta slut fick man förstås, när det var fem korta minuter kvar. Och vad händer? Jo, där står jag - engagerad och käck, och presenterar mitt projekt på det mest avslappnande vis man kan tänka sig. När jag var på sidan 5 av 23 i min tjusiga powerpoint-presentation så börjar en av mina kurskamrater vinka lite diskret. Vad nu då? tänkte jag för mig själv. Har jag varit otydlig på något sätt? Vill hon fråga något om mitt spännande projekt?
Så insåg jag plötsligt vad denna vinkning betydde. Och visste inte om jag skulle skratta eller gråta. 19 powerpoint-sidor och en massa, massa spännande kvar att berätta - och bara fem minuter tillgodo. Jag kan lova er att det var de mest intensiva fem minuterna jag någonsin upplevt. Jag klickade raskt fram de viktigaste bilderna, och lyckades på något sätt beskriva mitt projekt något sånär åtminstone. Kopplingen till styrdokumenten och litteratur försvann dock på något mirakulöst sätt mellan raderna. En liten komplettering tvingas jag därför göra, men vad gör väl det om hundra år? Jag fick dessutom otroligt bra respons på det jag lyckats klämma fram under mina tjugo minuter, så jag känner mig ändå ganska nöjd.
Hämtat andan efter chocken har jag dock fortfarande inte hunnit göra. Jag lär väl känna paniken i bröstet i flera dagar framöver antar jag! Lärdom inför kommande eventuella muntliga presentationer - babbla mindre, du tjatiga människa!!!!
Kommentarer
Trackback
