Mytoman?
Det är väl det man kallas, om man ljuger mycket? Isåfall är det det min barnmorska måste tro att jag är. En mytoman alltså. Varenda gång jag är där på koll så berättar jag hur aktiv bebisen är, att det är en liten galning som bor där inne. Och varenda gång hon ska klämma på min mage så ligger den helt blickstilla. Som om den aldrig någonsin gjort annat. Som om den inte ens hade en aning om hur man gör när man rör på sig.
Imorse fick jag frågan om jag fortfarande upplever att bebisen är väldigt aktiv.
"Ja, verkligen! De här senaste dagarna så har den knappt legat stilla en enda stund. Rör den på sig när den sover också?"
Barnmorskan tittar misstroget på mig. "Ja, alltså det kan den ju göra litegrann. Men bebisar sover ju inte lika länge som vi. Så det kan ju därför upplevas som att de aktiva perioderna är ganska långa."
Aktiva perioder? Är det verkligen det man ska kalla det, om bebisen boxar på sin mammas urinblåsa 20 timmar av dygnets 24? Om den knuffar så hårt på mammans organ så att hon har konstant håll i sidan? Om den vänder och vrider på sig tretusensjuhundrafemtielva gånger om dagen så det känns som att mamsens mage ska spricka? Konstant aktivitet skulle jag snarare kalla det. Men det säger jag inte högt. (Och dessutom vill jag ju inte klaga. Jag tycker ju att det är mysigt när den knuffas sådär. Fast ibland önskar jag att den knuffade bara lite försiktigare.)
Två minuter senare ligger jag på britsen. Barnmorskan klämmer på magen. Bebisen ligger blick stilla. Hela tiden. Dessutom har den lagt sig med huvudet neråt. Som för att lura barnmorskan att den lagt sig till rätta, att den inte alls tänker göra volter mer. Det klart hon tror att jag ljuger, bebisen verkar ju hur lugn som helst.
När jag och Daniel går hemåt igen sparkas bebisen jättehårt. Rakt på mitt allra ömtåligaste organ. Och så plötsligt hör jag en liten röst, nästan som en viskning (eller är det jag själv som tänker?):
"Mamma, jag är precis som min favorit-moster. Jag är helt vild och galen, och tänker göra som jag själv vill. Men bara när vi är hemma. När vi är på bortaplan, och du stolt vill visa upp mig för alla du känner, då lovar jag att vara hur snäll som helst!"
Det är en liten vilde som bor där inne. En mini-Evelina, vare sig det är en kille eller tjej! Det är jag säker på :)
Imorse fick jag frågan om jag fortfarande upplever att bebisen är väldigt aktiv.
"Ja, verkligen! De här senaste dagarna så har den knappt legat stilla en enda stund. Rör den på sig när den sover också?"
Barnmorskan tittar misstroget på mig. "Ja, alltså det kan den ju göra litegrann. Men bebisar sover ju inte lika länge som vi. Så det kan ju därför upplevas som att de aktiva perioderna är ganska långa."
Aktiva perioder? Är det verkligen det man ska kalla det, om bebisen boxar på sin mammas urinblåsa 20 timmar av dygnets 24? Om den knuffar så hårt på mammans organ så att hon har konstant håll i sidan? Om den vänder och vrider på sig tretusensjuhundrafemtielva gånger om dagen så det känns som att mamsens mage ska spricka? Konstant aktivitet skulle jag snarare kalla det. Men det säger jag inte högt. (Och dessutom vill jag ju inte klaga. Jag tycker ju att det är mysigt när den knuffas sådär. Fast ibland önskar jag att den knuffade bara lite försiktigare.)
Två minuter senare ligger jag på britsen. Barnmorskan klämmer på magen. Bebisen ligger blick stilla. Hela tiden. Dessutom har den lagt sig med huvudet neråt. Som för att lura barnmorskan att den lagt sig till rätta, att den inte alls tänker göra volter mer. Det klart hon tror att jag ljuger, bebisen verkar ju hur lugn som helst.
När jag och Daniel går hemåt igen sparkas bebisen jättehårt. Rakt på mitt allra ömtåligaste organ. Och så plötsligt hör jag en liten röst, nästan som en viskning (eller är det jag själv som tänker?):
"Mamma, jag är precis som min favorit-moster. Jag är helt vild och galen, och tänker göra som jag själv vill. Men bara när vi är hemma. När vi är på bortaplan, och du stolt vill visa upp mig för alla du känner, då lovar jag att vara hur snäll som helst!"
Det är en liten vilde som bor där inne. En mini-Evelina, vare sig det är en kille eller tjej! Det är jag säker på :)
Kommentarer
Postat av: Annelie
Du förstår väl att han är lite rädd för barnmorskan, vill absolut inte träffa henne förrän tidigast om nio veckor! Han har tänkt att växa sig riktigt fet och fin innan han kommer ut.
Kram
Postat av: Carrro
Sitter o blir så fundersam å vad det bor för litet pyre därinne=)!!!!
Trackback
