Johannas blogg

Vi var på Willys och storhandlade häromdagen, hela lilla familjen, för andra gången sedan Skrutten föddes. Det gick till på precis samma sätt som sist. Inte en gnutta skillnad.

Jag irrade runt som en yr höna och försökte förgäves komma ihåg vad som stod på inköpslistan som låg kvar hemma på köksbordet. I vanlig ordning kom jag inte ens ihåg hälften, däremot slank det ner diverse andra onödiga saker i kundvagnen. Fort måste det gå dessutom, så att inte tutt-prinsen hinner vakna och komma på att han är hungrig. (Ja, jag vet att det går utmärkt att amma vart som helst. Men jag föredrar i ärlighetens namn att göda min bebis hemma i soffan, istället för i kön på Willys, mitt ibland alla svininfluensa-bakterier! Jag är ännu inte helt bekväm med att svänga runt med mina bröst i offentliga sammanhang.)

Vad Daniel gjorde? Han stod alldeles stilla, och vaktade sin lilla dyrgrip, så att inte någon skulle råka hosta på honom. (Och det, mina vänner, det gör han på eget initiativ. Vem av oss som är den överbeskyddande föräldern upptäckte vi redan på BB!)

I bilen på vägen hem muttrar Daniel något om att han blir "jäkligt förbannad över att alla jävla dårar måste ställa sig så helvetes nära hans bebis hela tiden!" Han undrar tydligen varför de envisas med att göra så.

"Det fattar du väl" svarar jag "de vill ju titta på bebisen!"
"Varför då?"
"De vill väl se hur han ser ut, om det är en söt eller ful bebis du har där i vagnen!"
"Varför skulle man vilja göra det?" undrar han, uppriktigt förvånad.
"Det vill väl alla. Jag kollar alltid ner i folks barnvagnar, så fort jag får chansen!"
"Det har iallafall jag aldrig gjort."

Stackars Daniel. Tänk vad många söta (och ruskigt fula) bebisar han gått miste om här i livet.