Johannas blogg

När jag var hög-gravid (och inte alltid på det mest rosenskimrande humöret) tyckte jag att det var jobbigt att alla runtomkring mig, vare sig jag kände dem eller inte, envisades med att kommentera min mage. Det var inte de vänliga kommentarerna i stil med: "Åh, är du gravid! Vilken vecka är du i? Vilken söt/stor/liten mage du har!" som störde mig.

Nej, det var detta tyckandet och jämförandet som alla envisades med att hålla på med. "Men herreguuuuuuud, vilken stor/liten mage du har! Sån där mage hade inte min syster/mormor/grannes moster när hon väntade barn. Är du verkligen bara i vecka 27?" Precis som om gravida magar inte kan se ut på olika sätt.

Inte anade jag då att det skulle bli än värre när knodden väl tittade ut. Då skulle jag nämligen få utstå jämförelser mellan mitt eget barn och alla andra barn som någonsin funnits på denna jord. "Jaså, äter han varannan timme? Det gjorde minsann inte min svägerskas systers barnbarn!"

Och det var visst inte bara folk runtomkring mig som skulle jämföra min bebis med andra, även jag själv drabbades av "jämförelsesjukan". När man får en bebis kan man liksom inte låta bli att ständigt kolla av läget med andra föräldrar, hur äter/sover/leker deras lilla knodd? Som om alla bebisar inte vore egna individer med egna personligheter, som utvecklas i sin alldeles egna takt.

Jag tycker att min bebis är den allra finaste, underbaraste, duktigaste lilla prins. Ändå kan jag inte låta bli att snegla i smyg på de andra bebisarna när vi träffas i min mamma-grupp. Är det någon som kan något som min bebis ännu inte kan, ja då springer jag raskt hem och intensiv-tränar honom så att han lär sig det till nästa gång vi ses. Och är det något min bebis kan, som ingen annan kan, ja då blir jag inte så lite mallig!

Okej, jag överdriver kanske en smula. Men fy, vilken ful ovana det är! Ska det vara så här hela livet?!



Världens finaste kille, med världens fånigaste mamma.