Johannas blogg

När jag gravid var jag övertygad om att när Skrutten väl föddes så skulle jag gå omkring med honom i en bärsjal på magen. Det verkar ju så himla praktiskt att ha händerna fria! Jag var helt enkelt tvungen att köpa en bärsjal! Hade jag bara en så skulle jag kunna uträtta vad som helst; dammsuga, rulla köttbullar och skriva spännande deckare under hemligt namn.

Ibland skulle Skrutten bli sugen på att leka/prata/gosa en liten stund och då skulle jag enkelt och käckt plocka ur honom i sjalen för lite mamma-bebis mys. När han sedan blev trött igen så skulle jag stoppa tillbaka honom innanför sjalen och fortsätta med mina små sysslor med händerna fria.

Nåväl. Livet blir aldrig riktigt som man tänkt sig. Jag har testat sjalen två och en halv gång (två gånger med bebis i, en gång utan). Jag vill verkligen tycka att det är praktiskt - men jag får nog inte riktigt till det. Och Skrutten, ja han fullkomligt avskyr det (kanske mest för att han känner att hans mammas tålamod är lika med noll, eftersom hon inte heller känner sig riktigt bekväm i sjalen).

"Såja, såja, det är skööööönt att hänga i sjalen, sååååjaaaa" brukar jag försöka trösta Skrutten, med lite sådär lagom övertygande röst.
"Vad vet du om det, ditt pucko!" gastar Skrutten tillbaka. "Har du någonsin hängt och dinglat i en sån här kanske?"

Förfärligt hjärtskärande skriker han, i ungefär en minut, sen ger jag upp och plockar ur honom ur sjalen igen, och bestämmer mig för att det går alldeles utmärkt att bära honom i famnen istället. Och så får pappan dammsuga lägenheten, och servera köttbullar alá mamma scan. Och de där spännande deckarna, de får jag nog skriva i mitt nästa liv.



Vi råkade visst köpa en bärsele från babybjörn innan han föddes också. Den tycker han är ganska okej. Iallafall ibland. Den har han hängt i säkert fyra gånger. På tre månader. Det kallar jag att utnyttja en pryl till max!