Johannas blogg

Jag har en liten kille på jobbet som föredrar mackor med dubbelt pålägg. Varje morgon när han ber om en smörgås frågar jag (eller mina kollegor) om han vill ha leverpastej eller ost på. Killen pekar på leverpastejen, och jag brer hans smörgås och räcker över den. Han tar emot den och pekar bestämt på osten. "Nej" säger jag "nu valde du leverpastej, man får bara lov att ta ett pålägg på varje smörgås! Du får äta upp den, så får du en till smörgås sedan med ost på."

Det är liksom en oskriven regel på förskolan. Ett pålägg på varje smörgås, that´s it. Varför vet jag inte egentligen. Det bara liksom sitter i ryggmärgen. Dubbla pålägg får man bara om det är något extra lyxigt (typ att fröken är så trött så hon inte orkar säga nej...).

Killen skriker i ren protest, och jag upprepar mitt mantra "Nej, du får ingen ost nu. Du valde leverpastej. Men du kan få gurka på om du vill?" I samma stund som jag uttalar oirdet gurka inser jag hur korkat det är. Vilken treåring kan förstå skillnaden på ost och gurka? Pålägg som pålägg, eller?! Killen nöjer sig åtmisntone med att lägga en bit gurka ovanpå leverpastejen, och så var den lilla konflikt ur världen.

Jag vänder mig till två äldre tjejer på bordet, och frågar om de kan förstå sig på varför man inte får lov att välja både ost och leverpastej?! "Ingen aning.." säger den ena tjejen svävande.. "Jo, det är väl för att det blir väldigt knöligt för er fröknar att försöka bré leverpastej ovanpå osten. Den ligger ju inte still!" svarar den andra flickan, på bred skånska.

Ja, så kan man ju också se det :) Jag tror minsann att jag har världens bästa jobb!