Johannas blogg

Minns ni Anna i "Solsidan" och hennes mammagrupp? Hur hon försökte göra sig till för de andra mammorna? Hur hon drog vita lögner för att verka lika bra som dem? Och nickade glatt åt saker de sa, som för att få dem att tro att hon var insatt i precis samma ämnen som dem?

Jag är likadan. Pinsamt likadan.

Idag hängde jag och en annan mamma från Benjamins förskola på lekplatsen med våra små. Jag gillar denna mamman. Hon är glad och trevlig och vi pratar om allt mellan himmel och jord. Jobb, förskolan, resor, middagar och barn. Men vi pratar inte bara om barn, barn, barn som det lätt kan bli när man hänger med mammor man inte riktigt känner. Och hon håller inte ett dugg på med att försöka jämföra sina barn med mina. (Och nej, det är inte bara mammor i Solsidan som gör så. Riktiga mammor håller också på med sånt!) Skönt! Att jämföra kidsen med varandra är nämligen grymt ointressant och onödigt tycker jag. Alla barn är olika. Och utvecklas olika. Att mitt barn sover hela natten trots att min grannes unge inte gör det, gör inte mig till en bättre mamma. Och att min unge inte kunde klättra upp i soffan när han nyss fyllt ett trots att grannens kunde det gör inte den mamman till en bättre mamma. Trots att visa mammor tycks tro det. Som sagt, att jämföra barns utveckling är tämligen ointressant i min värld.

Hur som helst. När jag hänger med folk jag inte riktigt känner blir jag plötsligt en light-version av mig själv. Istället för att säga vad jag gillar och vad jag inte gillar så håller jag med om mycket av det som sägs för att samtalet ska flyta smidigt. Jag nickar och ler och säger "ja, precis" om en massa oviktiga samtalsämnen utan att egentligen fundera över vad jag tycker i frågan. Jag för samtal med personen i fråga på ett sätt som gör att hon inte lär känna mig ett enda dugg. Märkligt.

Så idag när den andra mamman berättar att hon börjat träna cirkelträning med ett gäng andra mammor så säger jag: "Ååå! Vad skoj!" trots att jag egentligen är totalt ointresserad av allt vad träning heter. "Ja! Du kanske vill vara med? Nästa vecka kör vi på onsdag kl 12!" fortsätter hon varpå jag utropar: "Ja!!! Det ska jag absolut fundera över."

Och så funderar jag över det i ungefär två sekunder. Och kommer fram till att det där med träning inte är något för mig. Fast det säger jag inte.

Istället står jag där som light-versionen av mig själv och hoppas att hon ska glömma bort att fråga mig igen.