När en sjuk mamma lagar våfflor.
Barnen och jag har legat däckade i en hemsk förkylning ett par dagar. Snuva som aldrig velat sluta rinna, hosta med känslan av att hela lungorna ska flyga ur bröstkorgen och så feber på det. Kan hända att jag överdriver en smula, men igår kände jag mig rejält risig och ville helst bara dra täcket över huvudet.
"Vad vill ni ha till lunch?" frågade jag, när klockan närmade sig matdags.
"Snääääälla, kan vi inte få våfflor?" bad Benjamin som egentligen inte är alls särskilt förtjust i våfflor.
"Jaaaa! Våfflo!" hojtade Fabian, trots att han troligtvis inte har en aning om vad det är.
Bara tanken på att pallra mig ut i köket, koppla in våffeljärnet, blanda smeten och sedan grädda våfflorna gjorde mig alldeles darrig. Och först skulle jag ju dessutom behöva resa mig ur soffan.
Hur. Skulle. Jag. Orka?
Och hur gör man förresten våffelsmet? Det är väl inte samma som pannkakor? Varför har vi inte ett jäkla paket med fras-våffel-mix i skafferiet precis som resten av Sverige?
Men såklart barnen skulle få våfflor om de nu så gärna ville ha det. Vad har man annars en mamma till, om inte för att laga sin önskelunch när man är sjuk?
Innan min trötta kropp nått köket blev jag omsprungen av en tossig tvååring som raskt släpade fram en köksstol ivrig att hjälpa till. Och så en bestämd fyraåring som deklarerade att det minsann var han som skulle blanda smeten, eftersom han är jättebra på att göra våfflor.
Om det finns något som är värre än att fixa en simpel våffel-lunch när man är sjuk, så är det att fixa en simpel våffel-lunch i sällskap av två envisa barn med yviga rörelse-mönster.
Innan vi var klara hade Fabian kört sina små fingrar i smöret trettiotvå gånger, kastat en näve mjöl på golvet och vält ut bakpulvret under köksbordet. Och jag hade önskat mig till en annan planet vid minst fyra tillfällen.
Nåväl. Jag lyckades grädda några våfflor till barnen. Till barnen som i samma stund våfflorna var klara deklarerade att de minsann inte ville ha.
"Ni får åtminstone smaka, annars är det ingen idé att jag gör våfflor igen!" bestämde jag, varpå Fabian raskt slickade i sig sylten från sina våffel-hjärtan och gled ner från stolen med orden "ja e mätt!". Benjamin däremot åt ett helt hjärta innan han bestämde sig för att han inte orkade mer.
Tji fick jag, för den våffel-lunchen.
Kommentarer
Postat av: Eva-Lena
Åh vad jobbigt. Man vill ju bara vara när man är sjuk. Hoppas du kryar på dig snart.
Kram
Trackback
