Det där frågvisa barnet.
När jag precis lyft upp Benjamin ur badet nyss, så ringde telefonen. Eftersom det nio gånger av tio är försäljare som ringer till oss så svarade jag inte "Johanna" utan "hallå".
Det var mycket riktigt en försäljare. Som ville tala med Johanna.
"Tyvärr, hon är inte hemma!" ljög jag och lade på.
"Nämen, vem var det mamma? Vem ville de prata med, som inte är hemma?" undrade Benjamin nyfiket, där han fortfarande hängde nybadad på min arm.
"Det var nån idiotisk försäljare som vill pracka på mamma något. En tidningsprenumeration kanske. Så jag ljög och sa att jag inte var hemma!" svarade jag givetvis inte, eftersom jag varken vill få min son att tro att alla försäljare är idioter eller att det är okej med vita lögner. Istället ljög jag igen och sa att det var nån som frågade efter Daniel.
"Men varför sa du att han inte är hemma? Han är ju i badet!" frågade han förvånat.
Eh, ja just det. Det är han ju.
Maken till frågvist barn alltså. Man kan ju inte slingra sig ur en pytteliten lögn ens en gång, när han sätter fart!
Fina killen!!!
