Dagens bortförklaring.
Varje morgon och varje kväll inträffar samma gamla tjatiga trams hemma hos oss. Benjamin avskyr att borsta sina tänder och missar inte ett enda tillfälle att driva oss till vansinne när det är dags. Ja, han fnissar för det mesta samtidigt också. Som om han tycker att det är mycket roligt, det där bråket. Jag kan tyvärr inte säga detsamma.
Eller nej, nu överdriver jag nog. Det händer faktiskt allt mer ofta att de där tandborstningarna går smidigt. Men alldeles för ofta bråkas det!
Ibland är jag världens tålmodigaste och mest pedagogiska mamma och lyckas få ungen att gapa sitt allra största gap nästan utan trams. Ibland är jag mindre pedagogisk och håller helt sonika fast den sprattlande ungen samtidigt som jag får bända upp en bestämd käke för att överhuvudtaget kunna nudda tänderna med borsten. Och ibland blir jag som en trotsig treåring jag med och svarar ungen med att "då får jag minsann ringa till tandläkaren imon och be henne dra ut alla dina tänder, det verkar väl inte kul?".
Idag var en sån kväll då tandborstningen startade utan trots. Den lilla gossen gapade sitt allra största krokodilgap. När jag närmade mig med tand pesten säger han plötsligt:
"Mamma, borsta inte på de här tänderna, för där har jag nämligen vääääldigt ont!" samtidigt som han pekade mot sina framtänder.
"Jaså? Varför då?" frågade jag.
"Därför Alfred slog mig på näsan en dag och så kom det lite på tänderna!" svarade han bekymmersamt.
"Ojdå! Det hade jag inte hört!" fortsatte jag.
"Jo, han gjorde det mamma! Och då ramlade faktiskt min tand ut. Men nu har jag fått en ny tand istället! En stor, sån som stora killar har!" svarade han nöjt.
Jaså du, din lilla lurifax!
