Johannas blogg

Igår hade Benjamin (Ferdinand) namnsdag. Jag föreslog lite fika till kvällen, för att fira lite.

"Ja, jag kan gääääärna ta en piggelin. Nu." svarade namnsdagsbarnet.
"Nej, vi måste äta middag först. Magen blir inte glad om man bara äter glass. Först nåt att äta, sen fikar vi!" bestämde jag.
"Ja, okej mamma. Då börjar jag med en bulle att äta. Sen tar jag glass!"

:)

Idag vankas det påskfirande på Benjamins förskola. De skulle först fira på förskolan och få besök av en påskhäxa. Därefter skulle de som ville få gå och sjunga påsk-sånger för de gamla på äldreboendet intill.

Jag försökte mig på ett litet genrep vid frukostbordet och klämde i för glatta livet på en av deras inövade påsk-sånger.

"Kan jag få komma förbi dig lite mamma, jag måste bara hämta mina hörselskydd!"

Efter bus, kivande om leksaker, kramar och bobby-car-tävlingar är det skönt att varva ner en stund. Tillsammans. Framför en iPad. Två treåringar, mars 2013.

I fredags promenerade jag och barnen förbi en stor hund med lurvig päls.

"Ååå, kolla på den hunden mamma! Vad söt den är." utbrast Benjamin. "Tänk om vi hade en sån hemma istället för pappa Daniel!"

Schysta klubben.

Vi har vart hos Daniels barndomsvän Thomas idag och hälsat på. Han och hans tjej har två pojkar, en på fyra och en som snart blir två.

Det var nästan två år sedan Benjamin träffade dem, så han mindes dem förstås inte alls och var lite pirrig i bilen på vägen ner. Frågade mig gång på gång vem av pojkarna som var äldst, hur jag trodde att deras rum såg ut och funderade över om de gillade att leka med bilar.

Benjamin: "Jag känner mig lite blyg, mamma..."
Jag: "Det förstår jag älskling, det gör jag också ibland när jag träffar såna jag inte känner så bra."
Benjamin: "Jag kan ju hålla dig i handen."
Jag: "Ja, det får du gärna."
Benjamin: "Om du vill det mamma.... Ifall du kanske känner dig lite blyg!"

Det var visst mamma som var blyg alltså, inte han ;)

Benjamin har aldrig riktigt sett nåt nöje i att rita. Visst händer det att han kladdar lite på nåt papper (eller på tapeten i sitt rum!) eller målar i sina målarböcker. Men det där med att försöka sig på att måla något med syfte att det ska föreställa något har han inte förstått vitsen med. Klippa och klistra däremot gör han för glatta livet!

Idag fick han dock plötsligt för sig att han skulle rita en gubbe. "Först gör jag ett huvud!" sa han och ritade en rund ring på pappret. "Armar ska den ha och ögon!" fortsatte han, och hejades ivrigt på av mig. Till sist fick den en mun och två ben.

Och i samma sekund som jag (med en liten glädjetår i ögat) utbrast: "Ååå, vilken fin! Din första gubbe!" så ritade ungen över hela den vackra skapelsen med tjocka bruna tuschpenne-streck...

Det var den första gubben det!

Men han var inte svårövertalad till att rita en ny till mamma. En alldeles underbar (näst) första gubbe! Min lilla Skrutt!

Igår var alltså min första arbetsdag på nya stället. Kändes ovant, annorlunda men kul!

Mina killar hade en fantastisk dag på hemmaplan. Mys hemma och middag hos mina föräldrar innan de hämtade mig på jobbet kl 19. En låååång första dag och så blir det varje måndag!

Skrutten funderar mycket på det där med jobb just nu. Att mamma jobbar på en förskola har han svårt att ta in och imorse fick jag många frågor om vad barnen på mitt jobb hette och vad de gillar och så vidare.

Idag på samlingen hade han stolt berättat att: "Emelie, vet du vad? Min pappa jobbar på ett jobb! Men min mamma, hon jobbar på en förskola!"

Sötskrutt!

Bjussar på suddig bild på mina pyjamas-killar efter kvällsbadet i söndags. Mys!

Imorse körde vi förbi ett köpcentrum.

"vad är det för affärer där?" ville Benjamin veta, varpå jag läste på skyltarna, däribland "Intersport".

"Vad kan man köpa i den affären?" funderade han vidare.

"Kläder och skor och så." svarade jag. "Och grejer man behöver när man ska träna olika sporter. Fotbollar och innebandykkubbor och så.." fortsatte jag.

"Du kanske också kommer vilja träna något när du blir lite större?! Vad skulle du vilja träna för något?" frågade jag och funderade med spänning på om han tänkte sig att han skulle bli Sveriges nya Zlatan, Henke Lundqvist eller Stefan Holm.

"Trummor!" svarade han omedelbart. "Såna stora trummor vill jag träna mig på!"

Pappas kille alltså ;)

Inte blev Skruttens prickar bättre efter vi vart hos läkaren. Istället vaknade han upp med än värre utslag, svinkoppor. Så det blev en vända till till vårdcentralen där vi fick antibiotika utskrivet.

Jag som vanligtvis ogillar belöningssystem för barn har gjort ett litet schema till vårt lilla hjärta, där vi sätter ett kryss för var gång han tagit medicinen. Efter sista dagen har vi klistrat en bild på en duplo-polis-buss. Ungen behöver sannerligen inte fler leksaker, men i detta läget kände vi faktiskt att det behövdes något att locka med.

Så nu gapar han så fint när vi närmar oss med medicinen och tänker på hur roligt han ska ha med sin nya leksak.

Eller också skriker han att mamma och pappa är dumma, fäktas med armar och ben hej vilt, råkar svälja hälften av dosen medicin och fräser ut resten på mammans tröja. Och har inte en tanke på den där förbannade lego-bussen.

Jag minns inte så noga hur det gick till faktiskt.

Här råder stiltje i bloggen. Först det första för att jag känt mig sjukt stressad denna vecka, trots att jag inte behövt.

För det andra har jag inte vågat beträda portalen jag bloggar ifrån, eftersom min moster fick ett hiskeligt virus från min blogg tidigare i veckan. Men nu skiter jag i det, och lämnar er en hälsning från mobilen som jag brukar.

Benjamin och jag har spenderar kvällen på Liseberg med min mamma, syster och systerson Vincent. Perfekt väder och inte för mycket folk. Äntligen fick jag lite julkänsla!

Vi kramade kaniner, kikade in i tomtens hus, åkte karuseller och mumsade korv och karameller. Mysigt! Benjamin var helt salig på slutet när vi tog en vända i Kaninresan. Åh, vad jag älskar att se hans ögon glittra sådär!

Startade dagen med en liten röst som ropade på mig och sa: "Jag känner att jag behöver lite mamma-gos!" Bästa tänkbara starten alltså! :)

Strax därefter kom barnens farmor hit och vi fick bråttom att klä på oss och stoppa frukost i magen. Tidigt i ottan skulle vi vara på förskolan och det var en förväntansfull liten pepparkaksgubbe jag lämnade av med sitt lilla ljus i handen (som han för en kort stund fick för sig var ett svärd...).

Sedan tog vi andra plats i en lokal på äldreboendet intill (eller älgen-boet som Benjamin sa, hihi...) och inväntade luciatåget. Åh, vad jag gillar Lucia!

Senare på förmiddagen gick barnen tillbaka till äldreboendet och lussade för de gamla. "Tyckte farbröderna och tanterna att ni sjöng fint för dem?" frågade jag när jag hämtade.

"Ja, det gjorde de! Men inte en tant, hon sov!" sa Benjamin och fnissade. Märkligt det där, tyckte han, med tanter som somnar mitt i den vackraste sångstunden! :)

Jag och Skrutten har bakat lussekatter idag. Jo, det heter lussekatter och inte lussebullar ;) Oj, vad han bakade! Han hann göra fler än jag och frågade gång på gång: "Bli det bjaaa så mamma? Blev denna fiiiin?". Och jag svarade såklart att hans små lussekorvar var de finaste jag någonsin sett.

För ett år sedan gjorde vi detsamma. Då var jag ganska många kg tyngre (höggravid med Fabian) och Benjamin var bara en liten plutt. Han satt då liksom idag och skrålade på visan "en sockerbagare..." fast idag kom alla orden på rätt plats. För ett år sedan skulle han prompt baka ut degen med kavel och bröt ihop totalt när jag pillade ner russin i mina lussekatter. Ja, han grät faktiskt en lång stund, av oklar anledning. Han som älskar russin, hihi!

Ett år går fort, som sagt..

Igår upptäckte Benjamin att jag ställt fram en ny tvål på handfatet.

"Nämen, mamma! Vad är det för tvål?"
"Den luktar honung." svarade jag.

Ungen studerade förpackningen noga och sa bestämt: "Men mamma, det är inte honung. Det är ju eld! Och ett pommes frites!"

Se där ja! Eld och pommes frites! Kanske en ny spännande doft tvålföretagen borde lansera?

När jag läste godnattsaga för Benjamin ikväll sa han plötsligt:
"Jag undrar om jag ska önska mig en hund?!" (apropå en liten vovve i sagan...)
"Åh, skulle du vilja ha det?" frågar jag.
"Jaaa, som kan skälla ut mig!"

:)

När jag precis lyft upp Benjamin ur badet nyss, så ringde telefonen. Eftersom det nio gånger av tio är försäljare som ringer till oss så svarade jag inte "Johanna" utan "hallå".

Det var mycket riktigt en försäljare. Som ville tala med Johanna.

"Tyvärr, hon är inte hemma!" ljög jag och lade på.

"Nämen, vem var det mamma? Vem ville de prata med, som inte är hemma?" undrade Benjamin nyfiket, där han fortfarande hängde nybadad på min arm.

"Det var nån idiotisk försäljare som vill pracka på mamma något. En tidningsprenumeration kanske. Så jag ljög och sa att jag inte var hemma!" svarade jag givetvis inte, eftersom jag varken vill få min son att tro att alla försäljare är idioter eller att det är okej med vita lögner. Istället ljög jag igen och sa att det var nån som frågade efter Daniel.

"Men varför sa du att han inte är hemma? Han är ju i badet!" frågade han förvånat.

Eh, ja just det. Det är han ju.

Maken till frågvist barn alltså. Man kan ju inte slingra sig ur en pytteliten lögn ens en gång, när han sätter fart!