Johannas blogg

På dagens schema stod syskonfotografering av mina små trollungar.

Mitt önskemål var att de skulle klä sig i nytvättade, strukna och gärna matchande kläder.

Benjamin (som vanligtvis gillar "finkläder") gallskrek när jag försökte krångla på honom en snygg skjorta.

"Sluuuuuta mamma! Jag tycker inte den är så sköööön! Jag väljer långkalsonger istället!!!" :)

Mamman vann, tillslut. Puh!

Benjamin har en ny förälskelse. Kompisen Wilma på förskolan. Från att knappt ha nämnt henne alls så pratar han ofta, ofta, ofta om just henne. De brukar kramas, berättar han stolt.

Idag när jag hämtade rapporterade en av fröknarna om samma sak. Benjamin och Wilma är allt lite betuttade i varandra. De hade suttit bredvid varandra i soffan idag, kramats flera gånger, fnissat och sett lite generade ut. Och så hade Benjamin sagt: "Wilma, jag har saknat dig i flera dagar.. Jätte, jätte, jättemycket! I hela mitt liv!"

Min lilla charmör! :)

Vi har haft sjukstuga hela veckan. Benjamin har haft höstblåsor och varit hemma från förskolan. Han blev så besviken igår när han inte fick gå, men mamman hans förklarade vänligt att man inte kan vara där om man har ont i munnen och inte kan äta.

"Men mamma, jag har en idé, jag kan ta med välling!" (det enda han levt på sedan i måndags...)

Idag var det fotografering och han fick gå dit en sväng. Min tanke var att hämta hem honom före lunch. Men han verkar ju jättepigg, menade fröknarna, och så skulle de ha kalas för hans kompis. Klart han skulle stanna, tyckte de och lovade ringa om han inte orkade med.

Och det tackade jag såklart inte nej till! :) Så jag och Fabbe har vart en sväng på öppna förskolan och sedan vilat middag. Välbehövligt!

Fabians lilla tand har nu kommit upp såpass mycket att man ser den tydligt.

Igår fick Benjamin syn på den för första gången. Han blev alldeles till sig, lyste upp som en sol, gav sin lillebror en puss och kram och sa med stolthet: "Nämen åh, vilken fin liten tand du har!"

Den där syskonkärleken alltså. Jag blir alldeles varm i hjärtat!

Imorgon ska Benjamin och jag sova över hos min syster och Vincent för första gången. Benjamin längtar så han nästan spricker!

Förut kom han gåendes med hela famnen full av kläder. "Mamma, det här behöver jag ta med mig till moster och Vincent!"

Jag tyckte eventuellt att han hade överdrivit sin packning en smula. Men ungen hävdade bestämt att han bara packat nödvändigt mycket.

"För jag kanske spiller på linnet och linnet och t-shirten och t-shirten och t-shirten och skjortan. Och då har jag ju ingen tröja att ta på mig!"

Ja, men för all del. Han får väl bestämma över sin egen packning då, nu när han gör det så omsorgsfullt.

Jag undrar bara vem som ska kånka på väskan?

Igår när jag hämtade Skrutten på förskolan låg det ett par okända vantar i hans fack. Linn, stod det inuti.

"Vems kan de här vara tror du? Har ni någon Linn här på förskolan?" frågar jag, varpå ungen snabbt som ögat svarar: "Jaaaa, det var ju det vi fick idag! Linn-soppa!"

:)

Lins-soppa hade det serveras alltså. Inte soppa på Linn. Skönt att veta att de inte utövar kannibalism på förskolan.

Benjamin är som ni vet inte sen med att hitta på skojiga repliker och finurliga lösningar till det mesta. Den ungen bidrar till åtminstone ett gapskratt om dagen.

Förra veckan, i fredags närmare bestämt, hade vi haft en riktig innedag jag och mina grabbar. När Daniel kom hem bestämde jag att Benjamin och jag behövde en nypa luft och föreslog en stunds utelek.

Skrutten var däremot inte sugen på det. Han ville hellre hoppa i mammas och pappas säng.

"Jooooo, det blir kul! Vi behöver komma ut en stund idag med..." lockade jag.

"Men mamma, om jag öppnar fönstret lite här inne.. Då får vi ju lite frisk luft!" svarade ungen blixtsnabbt.

Se där ja, svar på tal där också.

Härom morgonen bestämde Benjamin sig för att pimpa sin frukost en aning. Ett par skedar yoghurt blandades ner i glaset med juice och så lite flingor på toppen. Mums!

"vill du smaka, mamma?" erbjöd han.
"Nej, tack. Jag tror inte jag gillar det där." svarade jag.

Ungen funderade en stund och frågade sedan listigt: "Mamma, gillar du yoghurt?"
"Ja." svarade jag och började genast gissa vartåt detta var på väg.
"Och du gillar väl juice?"
"Ja... jo... det gör jag ju..." svarade jag motvilligt.
"Då kommer du verkligen gilla detta! Smaka, det är suuuuupej smajjigt!" sa ungen glatt.

Jag tackade nej tillslut ändå. Trots att det endast innehöll välsmakande ingredienser.

Ja, det är bannemej ingen tvekan om saken. Vår guldklimp har hamnat på en av världens bästa förskoleavdelningar, med de allra bästa fröknar man kan tänka sig.

Jag är så glad och tacksam över att de tar så fint hand om min son och hans kompisar. Att de alltid gör det som är det bästa för barnen.

Igår tillexempel, ringde jag förskolan för att fråga om jag fick lämna lite tidigare idag eftersom jag hade en tid på vårdcentralen att passa. "Självklart!" fick jag till svar. När jag sa att vi kommer vid tjugo i nio, så frågade fröken om jag inte kunde lämna honom halv nio istället? "Så hinner han leka en stund inne innan det är dags att klä på sig och gå ut!" fortsatte hon.

Man blir ju helt varm i själen av ett sådant svar. Världens bästa fröknar alltså!

Hur står det till med jämställdheten i vår familj egentligen? Sådär, skulle man väl kunna säga, åtminstone om man får tro Benjamin.

Imorse när vi traskade mot lekplatsen låg det ett gäng grenar vid vägkanten. Benjamin ville hemskt gärna ha en, men jag förklarade att de var alldeles för tunga för oss.

"Men pappa, han orkar dem. Han är jättestark!" hävdade B.
"Jaså, är han starkare än mig tror du?" frågade jag.
"Ja, alltså mamma, pappa är väldigt bra på att snickra. Och du, du är väldigt bra på att byta blöjor!" svarade han, som om det vore en självklarhet.

?

Tilläggas bör att det måhända att jag inte är så värst bra på att snickra. Men blöjor, ja det byter vi minsann lika ofta!

Bjuder på bild på bästa blöjbytande pappan.

Benjamin och jag lånade tre filmer på biblioteket i söndags. Emil, Madicken och Fem myror är fler än fyra elefanter. De två förstnämnda har gått varma sedan dess, men fem myror totalvägrar han, trots att han älskade det när han såg ett avsnitt på tv.

Själv är jag mycket sugen på att glutta en stund på Magnus,Brasse och Eva. Och det är väl det han har märkt gissar jag. Att mamman vill se den och därför tänker han vägra. Lilla Herr Tvärtemot.

Imorse frågade jag extra vänligt om han inte kunde tänka sig att titta på fem myror med mig, bara en enda gång.

Han såg bekymrad ut och sa: "Jag ska bara gå och titta hur mycket klockan är.." Och så spatserade han ut i köket och (förmodar jag) blängde en stund på klockan. "Åh, nej.." hör jag honom muttra. "Den är tjugo." Och så styr han stegen tillbaka till mig.

"Hur mycket var klockan?" undrar jag (och anstränger mig till det yttersta för att inte börja gapskratta).
"Den var tjugo..." säger han, i ledsamt tonfall.
"Okej?" svarar jag.
"Du vet hon i kassan... Hon på biblioteket... Hon sa att man inte får titta då..." fortsätter han.
"Jaså? När får man se på den då?" undrar jag förvånat.
"Senare." svarar barnet.

Och så väljer han Chuggington i hyllan istället. Den absolut värsta filmen jag vet.

Benjamin är som ni vet en busig, vild och galen liten kille. Men han är också väldigt kärleksfull, omtänksam och gosig.

Idag slängde han spontant armarna om mig och gav mig den mysigaste kramen och sa: "Åh, du är den bästa mamman som finns! I hela mitt liv!"

Kärlek!

Imorse ville Benjamin ha en "hamburger-macka" till frukost, det vill säga en dubbel macka i modell "frökusar" med pålägg i mitten. Jag trodde (visste) att han inte skulle orka en sådan enorm macka och föreslog att vi skulle dela den på mitten. Följande förhandling tog fart:

Barnet: "Nej tack, mamma! Jag tror nog att jag tar en hel istället."
Mamman: "Jag tror inte att din mage orkar en hel, du kan väl börja med en halv?"
Barnet: "Nej, en hel tar jag!"
Mamman: "Men om du äter upp en halv så får du mer sedan."
Barnet (mycket vänligt men bestämt): "Nämen mamma, vi pojkar vi gör faktiskt som vi vill!"

?

Benjamin och jag åt glass i rån förut, eller "stjutglass" som Skrutten säger.

Precis som de flesta barn kunde han inte motstå frestelsen att bita ett litet hål i botten på rånet. Och precis som de flesta barn så blev han less när glassen plötsligt började rinna ut genom det lilla hålet.

"Kan du hålla min glass mamma?" frågade han då, vilket jag förstås kunde.
"kan jag få din glass?" undrade han.
"Nej, varför då?" frågade jag (som var väldigt sugen på min egen icke kladdiga strut med botten i behåll.
"Men mamma då! Du behöver väl inte äta två glassar???"

Efter ett gemensamt gapskratt så gav mamman med sig, jag åt den kladdiga och Skrutten den hela.

Man kommer tydligen långt med lite finurliga kommentarer.

Benjamin bad om gurka tidigare idag. När jag skurit upp en bit åt honom bestämde han sig för att han behövde flera stycken.

"Du kan väl börja med en?" föreslog jag.
"Nej, jag vill ha många. Fyja (4) gujkoj behövde jag! Jag ojkaj fyja gujkoj, mamma!" hävdade han bestämt varpå jag gav med mig.

Lämnade köket en stund och när jag kommer tillbaka har ungen mumsat färdigt på sina gurkor och återgått till sitt lekande. På skärbrädan ligger alla fyra skivor kvar. Med ett litet bett i varje! Så han orkade alltså allihop, eller hur?

Vi har tillbringat eftermiddagen hos mina föräldrar. Vid middagen frågade min mamma Benjamin vad han ville ha att dricka?


"Whisku!" svarade han, efter knappt en sekunds betänketid.


Whiskey alltså. Gissa om vi bröt ihop av skratt! Tokiga unge!

Daniel stod i köket i eftermiddags och stekte pyttipanna, varpå Benjamin frågade mig om jag trodde att pappa fixade "jostas macka" (rostad macka)?

"Nej, han lagar middag till oss. Pyttipanna och ägg!" svarade jag.
"Tror du man kan få en "jostas macka" också?" frågade han, med sin allra mest bedjande röst.
"Nej, inte till middag.."

Ungen verkade för en gångs skull nöja sig med svaret utan vidare försök till övertalning. Men så säger han plötsligt, med ynklig stämma: "Mamma, det kliar på min panna och det svider i hela mitt huvud!"
"Nämen? Mår du inte bra?" undrar jag oroligt.
"Näe, jag är ju allergisk mot pyttipanna!"


:)