Johannas blogg

Veckans lediga onsdag har just passerat. Det bästa beslut jag tagit, att jobba deltid. Det är ett privilegium att hinna umgås med barnen mitt i veckan. Även dagar där de liksom denna kivats mer än vad de varit vänner. Eller också är det bara jag som lägger för stor vikt vid stunderna där mina öron trillar av på grund av arga skrik och där hjärtat hoppar upp i halsgropen för jag oroar mig så för att de ska skada sig under sina våldsamma brottningsmatcher.

För skadar sig gör de ju ibland. Som igår till exempel. Bråttom, bråttom har vår lilla busiga treåring. Igår hade han så bråttom att han snubblade på förskolan och landade med munnen först. Två lösa tänder blev resultatet, konstaterade tandläkaren idag. Han var så duktig, så duktig. Log och gapade stort och valde med stor omsorg bland de små pinalerna i tandläkarens låda. En ödla för undersökningen och en vacker ring för att han utan protester gick med på att sätta på sig en tung krage och fotografera tänderna. (Och jag som inte ens får lov att prova hans vårjacka på honom!). Nu håller vi tummarna för att tänderna håller sig där de ska och läker fint. 

Tur att jag laddat med att köpa popcorn till barnen på jobbet redan igår och att jag tog med det där fina alfabet-memory som jag ville ge dem i hejdå-present. 

Tur också att mina fantastiska kollegor hade bestämt sig för att ställa till med avskedskalas idag, istället för imorgon. En fantastiskt god kaka väntade i personalrummet ihop med ett fint halsband de köpt åt mig. 

Det blev tårar idag vill jag lova. Både när jag kramade om barn, föräldrar och kollegor. Vilken konstig känsla!

På måndag morgon kliver jag in genom dörren till min nya arbetsplats. En förskola där jag alldeles säkert kommer trivas minst lika bra. Spännande det där. 

Benjamin har ett flygplansmemory med 27 par. 27 par kort med minimala bilder av flygplan som för ett otränat öga ser på pricken likadana ut. När vi ska spela det får jag böna och be om att vi ska välja ut ett något mindre antal kort, så att jag åtminstone har en ynka pytteliten chans att kamma hem några par.

Sist vi spelade var ungen benhård. "Idag måste vi spela med alla kort, mamma! Kom igen nu, din fegmössa!" 

?

Jag gav med mig. Hur det gick? Jag förlorade. Fem par fick jag medan den lilla memory-mästaren lyckades få 22. 

/memory-förloraren

 

Igår vaknade vi till ett vintervitt Floda. Benjamin jublade av lycka och Fabian - ja, han mindes nog i ärlighetens namn inte vad det var för vits med det där vita som täckte marken utanför fönstret. 

Hur som helst pälsade vi på oss i varma kläder direkt efter frukost och gjorde entré till områdets pulkabacke, som lägligt nog ligger vid gaveln av längan bredvid vår. Nära och bra! Och äntligen, letade sig alla grannbarnen med föräldrar ut också, dem har vi inte sett så mycket av i regnrusket :) Fabian, som totalvägrade allt som påminde om pulkaåkning förra vintern, hade hur roligt som helst!

Många åk i backen blev det, och så också idag - fast då i sällskap av familjen Stomdal som kom på lunch och lekdejt och förgyllde vår söndag. I eftermiddag testade Benjamin och Daniel en annan backe, vilken var så brant och rolig att Benjamin nästan "skrattade ihjäl mig så jag kissade ner mig!" :) 

Juldagarna rullar på i ett behagligt tempo. Vi har haft det urmysigt och hoppas alla nära och kära haft det också. Jag ligger just i mina föräldrars säng där vi spenderat natten, medan barnen leker med sina julklappar på bottenvåningen och bara kivas en smula med kusinen.

Julaftonen firades på hemmaplan i år, i vårt fina mysiga hus som vi älskar så. Ja, för det måste jag ju passa på att tala om, eftersom det var över två månader sedan jag visade något livstecken här. Men flyttat har vi som sagt, och bättre kunde vi inte få det! 

För att återge till julafton så startade vi dagen med att öppna alla fina klappar under granen, jag och min lilla familj. På förmiddagen träffade vi tomten vid granen i området, ihop med grannarna. Vilket fantastiskt påhitt!

Jultomten följdes av lutfisk-lunch hos mina föräldrar, därefter vände vi hem för Kalle Anka och förberedelse av julbordet i väntan på att barnens farmor och farfar skulle komma. Tanken var såklart också Daniels bror med familj, men som olyckligtvis åkt på magsjuka. Vi saknade dem såklart, men hade en riktigt mysig kväll ändå. En lugn och skön julafton!

Igår var det således dags för julmiddag i Gråbo. Även här saknade vi en bror med familj som däckat in i magsjuka. Vad är sannolikheten för det? Mysigt hade vi ändå och de tre vilda kusinerna var mer sams än någonsin.

Är så tacksam och glad att jag har så fina familjer att spendera julen med. 

Trots att jag vet att jag måste, orkar jag inte bry mig det minsta om vårt växande berg av flyttkartonger. Det är tur att vi är två vuxna om den där flytten och att min älskade hälft har ork nog att rensa vinden och packa ner elektronik och slänga skit vi inte behöver. 

Under tiden hittar ni mig uppkrupen i soffan framför Bolibompa tillsammans med mina underbara små. Typ hela tiden, ja! 

Och vem fasen hittade på att "vintertiden bjuder på en timma sovmorgon"? Inte var det en mamma till morgonpigga barn iallafall. 

Vi åkte upp i fredags, i samma bil som ytterligare två par, med målet att gå på bröllop mellan Andreas och Mimmi. Checkade in på ett fantastiskt hotell i fredags kväll, åt en god middag i sällskap av skratt och prat om livet, där också det blivande brudparet var med.

Att sedan krypa ner i sköna hotellakan var fantastiskt kan jag meddela. Och så frukostbuffé på det!

Bröllopet var inte förrän vid fyratiden så vi hade gott om tid på oss att göra ingenting. Promenera hand i hand längs med vattnet i solskenet till exempel.

Kärleksfull vigsel, supergod middagsbuffée och efterföljande fest. Bra kväll! Och hotellsängen var precis lika skön inatt.

Nu närmar vi oss Göteborg och jag LÄNGTAR efter våra två små bustroll som haft en mysig helg hos sin mormor och morfar. 

Barnen var förtjusta, spanade in trädgården och tingade varsitt rum. Testade toaletten och åkte kana i trappan. Sjutton gånger, sen tröttnade mamman deras på trapp-lek och skickade ut dem att leka. Fabian trodde knappt sina öron. Gå ut till lekplatsen? Själv?

Glatt studsade de ut medan vi pratade vidare med nuvarande ägaren. Strax därpå hör jag en liten men bestämd röst säga: "Ingen bil där, ingen bil där! Kom, nu går vi över." När jag kikar ut genom dörren ser jag mina två små gryn, hand i hand, på väg att passera gångbanan i vårt blivande bilfria område. Tänk att den där lilla storebrorn har så mycket förstånd i sig att han vill skydda sin lillebror från farliga bilar. Älskade små stadsbarn, snart kan ni vara ute och leka själva hur mycket ni vill!

Ja, nyss var det semester och vi njöt av solens strålar och lediga dagar. Sommaren var så bra en sommar kan vara och vi provade nya badplatser dagarna i ända, för svalka sig vid stranden var det enda man orkade med att göra. Allt annat tog liksom en paus. Och plötsligt var vardagen här igen, men jag fortsatte visst med min paus ändå. Åtminstone från bloggen min. Men nu är jag här igen, tror jag minsann.

 

Och var är vi nu? Vi är mitt i vardagen. Med jobb, förskola och bolibompamys. Och helgutflykter. Och alldeles för mycket kaffe på morgonen. Och en alldeles för fullknökad tvättkorg som vittnar om hur roligt mina små haft med sina vänner om dagarna, smutsigt och roligt. Och snabba vardagsmiddagar till alldeles för hungriga barn och alldeles för trötta föräldrar. Och mysiga godnattsagor för barnen följt av spännande serier för oss vuxna om kvällarna. Och en Johanna som har alldeles för svårt att varva ner, eftersom jobbet är så hektiskt men ack så roligt.

 

Och så som en rosa dimma ligger den där, ständigt. Den där lyckliga vetskapen om att vi snart tar ett nytt kliv i vår lilla verklighet. Till ett nytt boende. Jag längtar så jag nästan spricker! Ni följer väl med?

 

 

 

Vi ägnar dagarna åt bad, bad, bad, glassätande och lek i skuggan. Fabian har varit totalt anti allt vad stranden heter, ända till i förrgår när vi tog ett härligt kvällsbad i en sjö i Frillesås. Då badade han lite försiktigt i min famn, och likaså idag vid Kåsjön. Och med foppatofflorna på foten har han insett tjusningen i att stå vid vattenbrynet och gräva och plaska. Skönt! 

Ikväll övernattar vi i Gråbo. Benjamin, min mamma och jag tog en tur till Aspen med kvällsfika tidigare ikväll. Fantastiskt skönt i vattnet och fortfarande 25 grader i luften när vi satte oss i bilen strax före åtta.

Drygt en vecka kvar av skön ledighet tillsammans. Jag tänker njuta av varje sekund!

Benjamin är just nu i en fas där han inte tycker att det finns något som är mer spännande än att svära. Han river av den ena svordomen efter den andra, och verkar tycka att det är högst roande att alla vuxna runtomkring påtalar att det inte alls låter vidare trevligt. 

Idag gav jag mig på att köra en längre sträcka med barnen sent på eftermiddagen. Jag ville absolut inte att Benjamin skulle somna (för att sedan hålla sig vaken halva natten) och ägnade således bilresan åt alla skojiga billekar jag kunde komma på. 

"Vilken ska vi ta nu då?" undrade jag. "Namnleken?"

"Nej, jag vet mamma!" svarade ungen ivrigt. "Vi tävlar om vem som kan säga allra mest svärord!"

Hm. Eller så leker vi namnleken. 

I onsdags åkte jag och Fabian ut till Gerrebacka och kikade på kompisen Leos nya hus. Och tog en utflykt med picknick till intilliggande 4H-gården. På kvällen mötte jag upp ett gäng kollegor för en minigolfrunda. 

Torsdag morgon packades bilen och vi åkte mot min farmor och farfar på landet. Jag bara älskar att vara där, har så mycket fina sommarminne därifrån att jag blir alldeles lycklig i själen bara jag ser det röda huset med de vita knutarna. Att min kusin Albin var där och pigg på att busa med barnen gjorde inte saken sämre. Benjamin hade underhållning precis hela dagen, och Fabian var nöjd som få som fick leka med gamla leksaksbilar som farfar Bernt sparat i garderoben. 

Fredag efter lunch rullade bilen tillbaka mot Göteborg. Daniel var på middag hos en barndomsvän och vi andra fick besök av Evelina och Vincent. Vi spenderade kvällen ute i den allra ljuvligaste värmen. Åt godis på ett soligt berg och lekte loss på en lekplats. Benjamin och Vincent var de allra goaste vänner, hoppas det är en trend som kommit för att stanna. När barnen somnat myste vi med ett glas vin framför ett par avsnitt sex and the city.

Lördag innebar strandhäng i sällskap av min mamma och pappa. Benjamin och Vincent simmade som tokar, och Fabian vågade i vanlig ordning inte ens doppa tårna. Han är lik sin mamma han. Efteråt tog mina föräldrar med sig barnen hem till Gråbo. 30-årsfest i Fjärås väntade för mig och Daniel på kvällen. Supertrevlig kväll som avrundades med övernattning i vännernas bäddsoffa. 

Idag bjöd vi in oss själva på middag i Gråbo när det var dags att hämta hem barnen. Fick världens bamsekram av de båda när vi kom, mina små prinsar. Vad lyckligt lottade vi är, som har möjlighet att lämna bort våra barn för en natt utan problem. Fantastiskt att få lite tid på egen hand med Daniel, och barnen var lika nöjda de. Hänga med mormor och morfar är underbart!